Det känns som om världen har förlorat sina färger. Den som en gång var så full av liv, skimrande och vacker har plötsligen blivit grå, ful, och rent av hotfull. Precis så tänkte jag igår när jag satt i bilen och drack lite kaffe utanför en bensinmack. Då hade jag varit hemma och vilat i två dagar och under denna tid inte träffat min man alls. Jag har stått vid just denna parkeringsruta och sett exakt samma utsikt så många gånger (även vid ösregn och en gråmulen himmel), men trots det har jag aldrig någonsin tidigare upplevt världen så livlös och eländig. Det känns som om jag inte är en del av den längre eftersom den inte har någon plats kvar åt mig. Jag funderade länge och väl på vad jag egentligen gör här.
Det enda som kan sätta färg på tillvaron igen är mötena med min man. Och när jag tänker på det blir jag så förtvivlad. För även om vi inte vet vem av oss som lämnar jorden först, så är en sak säker: våra vägar kommer att skiljas åt mycket snart.
Om förlusten av en närstående blir svårare och skapar mer sorg ju högre man har älskat någon, har varken min man eller jag någon chans att klara oss om vi mister den andre. Då kommer den som blir ensam kvar att förintas genom ett ögonblicks verk. Och i mitt hjärta är jag fullt och fast övertygad om att inget annat par någonsin har älskat varandra så mycket som just vi.
Igår när jag var hos min man kom biståndshandläggaren förbi, och vi pratade om att ansöka om ett vård- och omsorgsboende. Vi bestämde att ansökan nu kommer att lämnas in vilket innebär att min man ska att flytta. Under samtalet uttryckte min man emellertid att han vill bo hemma, och det skär så oerhört i mitt hjärta att jag inte kan göra honom till viljes där. För det är ju precis det jag vill. Men jag vet samtidigt att varken han eller jag kommer att överleva om jag gör det. Fast samtalet lämnade mig med en svår fråga som gnager och fräter i mitt hjärta. Är det ändå inte bättre att vi går under samtidigt? Då är vi ju åtminstone tillsammans.
Det är så frestande att bara ge upp. För det är faktiskt det enda som skulle lösa alla mina problem.
DEPRESSED LADY 
När man är djupt deprimerad så ter sig världen som du säjer, grå och trist.
Samt att man har känslan av att man saknar tillhörighet och sammanhang.
Då min mamma gick bort för 2 år sen (snart ). Var min största rädsla att pappa skulle välja samma väg eller att han inte skulle orka kämpa efteråt. De hade varit ett par sen tonåren.
Pappa valde livet och hans kämpande går upp och ner. Men jag och många andra är glada för att han finns kvar.
Är övertygas om att din syster med familj och säkert även andra vill att du ska finnas kvar! Kram
GillaGillad av 1 person
Hej Anki! Tack snälla för att du förstår mig så väl, och för din stöttning! Den betyder väldigt mycket för mig!!
Ja, just nu är jag nog djupt deprimerad. Jag ska till läkaren i april, och tänker då fråga om det ska kännas såhär eller om det finns någon mer medicinsk hjälp att få. Doktorn kanske har lite andra tips också, som gör att jag lättare kan ta mig igenom detta elände.
Så svårt för din pappa!! Men så starkt att han har valt livet, och att han kämpar på som han gör. Det ger mig hopp att få höra om det!
Jag måste försöka att kämpa på jag med, för jag vill ju finnas kvar för min syster med familj. Just nu har jag mycket svårt att leva för min egen skull, men kärleken till dem gör att jag försöker att stå ut.
Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Allt gott till dig och hela din familj! Kram
GillaGilla