Livstecken

Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

Okategoriserade

En hemsk mardröm

Det här är en mardröm. Idag har jag varit aktiv från morgon till kväll och nu värker hela kroppen. Det som är positivt är att jag har fått tag i en flyttfirma och även att en väninna kan hjälpa mig lite (men hon orkar inte så mycket eftersom hon också lider av psykisk sjukdom). Tyvärr har hon ingen bil. 

Flyttfirman kan kan flytta möbler och flyttkartonger på torsdag. Innan min man flyttar in på boendet måste emellertid allt vara klart. Det betyder att jag måste ha beställt möbler på IKEA samt monterat dessa, bestämt vad som ska tas med hemifrån, packat ned i alla flyttkartonger, märkt alla kläder och sängkläder, inhandlat sådant som min man behöver, satt upp gardiner och tavlor samt packat upp alla flyttlådor. Inget av detta har jag ännu gjort. Flyttkarongerna kommer nu ikväll och etiketterna för kläderna har inte kommit än. 

Jag har ställt in min egen hemtjänst och boendestöd för att jag inte hinner med detta nu. Nu till det värsta av allt: min mans korttidsplats går ut i morgon, och chefen för biståndshandläggarna som fattar beslut i frågan är oanträffbar. Om min man kommer hem i morgon kan jag inte lämna honom, utan måse ta med både honom och rullstolen i bilen så fort jag ska lämna huset. Eftersom min man har plats på ett boende har han då heller ingen hemtjänst och jag har ingen rätt till avlastning. 

Okategoriserade

Mycket kort lägesrapport 

Min man har fått plats på ett boende och jag måste flytta åt honom inom en vecka. Eventuellt har jag ännu kortare tid på mig. Min terapeut försökte att få kontakt med ersättaren till biståndshandläggaren igår (den ordinarie har varit sjuk under veckan), men utan framgång. Jag är helt ensam och idag har jag dessutom blivit sjuk igen. Förlåt mig för att jag inte uppdaterar bloggen så ofta, och för att jag inte har kommenterat era bloggar. Situationen är mig just nu övermäktig. Systemet kring min man är inte gjort för att hantera en anhörig som har en psykisk funktionsnedsättning, utmattning och som har svårt med sociala kontakter. En anhörig ska vara stark, åtminstone när man är i min ålder. Just nu är jag allt annat än det. Snart är det enda som återstår att gå till pressen. 

Okategoriserade

Vikten av att behandla en pågående kris- och sorgereaktion samt utmattning TILLSAMMANS med övrig psykisk problematik

När jag var hos doktorn fick jag reda på att jag lider av en krisreaktion. På 1177 kan man läsa att: 

”En kris är en möjlig reaktion på en förlust, sorg eller att något förändras mycket i livet. I samband med sorg eller ett svårt sjukdomsbesked är det vanligt att känna tomhet och förtvivlan. Du kan känna dig ensam, övergiven och uppleva att du har förlorat makten över ditt liv.

En kris är inte någon sjukdom utan en normal reaktion på en svår situation. Trots att det är en normal reaktion kan den vara så besvärlig att du behöver stöd, för att inte få mer allvarliga psykiska svårigheter.”
(https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/) [läst 2017-04-18]

Vidare kan man också läsa följande: 

”Att förlora sin partner efter ett långt liv tillsammans räknas som en av livets svåraste händelser.”
https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Senior/Forandrat-vardagsliv/Att-forlora-sin-livspartner-pa-aldre-dar/ [läst 2017-04-18]

Ovanstående citat beskriver min situation tämligen väl. Min man som jag har gjort allt tillsammans med i över 25 år, håller på att lämna mig. Jag vet inte hur framtiden kommer att te sig för någon av oss, hur jag ska orka med allt som behöver göras, om jag kan bo kvar i huset eller hur det ska bli med ekonomin. Jag vet inte vad som händer om jag blir sjuk eller hur jag ska klara mig utan det praktiska och känslomässiga stöd som min man har gett mig under alla år. Framtiden är just nu fylld av hotfulla åskmoln vars blixtar siktar rakt ner mot den plats där jag står. 

Det här är naturligtvis ingenting som är unikt för just mig, ty det drabbar tyvärr väldigt många människor varje år runt om i världen. Men jag måste verkligen säga att jag upplever att är mycket problematiskt att få adekvat hjälp då man som jag har har en psykisk sjukdom i botten samtidigt som man drabbas av en krisreaktion. För de tankar och känslor som man upplever, samt de beteenden som man uppvisar på grund av krisreaktionen tolkas så väldigt ofta som ENBART symptom på den psykiska sjukdom som man har diagnosticerats med. Förklaringen till symptomen kopplas således endast ihop med den psykiska sjukdom som de som ska behandla dig vet att du lider av. Psykiatrin kan då bortse då från att patienten i fråga är med om livsomvälvande händelser och står inför en situation som vederbörande inte kan hantera med hjälp av sina tidigare erfarenheter. Trots att en frisk person skulle kunna reagera precis just som man själv gör, bemöts man då på ett helt annat sätt!

En krisreaktion kan betraktas som en faktor som ökar risken för självmord. Känslor av förlust och sorg kan emellertid leda till att även en FRISK människa blir desperat och överväger att ta sitt liv. Men om man har emotionell instabil personlighetsstörning (-syndrom) eller borderline i botten är risken att de självmordstankar som uttrycks enbart ses som ett symptom på just personlighetsstörningen/-syndromet. Krisreaktionen sorteras bort, vilket gör att det är svårt att få det stöd som behövs både när det gäller praktiska och känslomässiga aspekter. Människor tänker på det du säger om att du inte orkar mer som ett hot (som ibland beskrivs ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning(-syndrom) eller borderline, och kanske också att du vanligtvis känner och uttrycker sig om självmord detta sätt. Men det behöver inte alls vara så! Kanske är det helt enkelt ett uttryck för den desperation, ovisshet, sorg och de praktiska svårigheter som även en frisk människa skulle kunna uppleva som övermäktiga.

Den som lider av en pågående krisreaktion, men också av utmattning kan ibland låta sitt hem förfalla och isolera sig helt från omvärlden. Det kan också vara fallet vid psykisk problematik av annat slag. Men det är viktigt att hålla i minnet att en individ inte behöver ha en personlighetsstörning (-syndrom) för att reagera så!! 

Att i förekommande fall INTE behandla en krisreaktion, sorg och utmattning TILLSAMMANS med underliggande psykisk problematik tror jag tar väldigt många liv som hade kunnat räddats bara individen hade betraktats ur ett helhetsperspektiv. När det gäller sorg skulle psykiatrin kunna se till att patienten kommer till en präst som ett komplement till övrig behandling av de känslomässiga aspekter som psykiatrin i bästa fall hjälper till att behandla. Det är också mycket viktigt att få hjälp med praktiska aspekter som behöver ordnas, så att inte utmattning tillkommer (till exempel av hemtjänsten). Dessutom är ovissheten om hur man ska klara av det praktiska en grund för självmordstankar. Det är viktigt att sätta in hjälpen i tid! Patienten kan också behöva få stöd när det gäller att komma till en läkare, som kan ta prover och ställa kompletterande diagnoser som kan vara till hjälp för till psykiatrin och övriga behandlande enheter.

Att se till helhetsbilden räddar liv!!

Sos - Lifebelt In The Storm - Help Concept

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Självmord Sorg

Nattsvart

Dark abstract polygonal background

Jag är hemsk ledsen för att jag inte har skrivit på så länge. Tyvärr mår jag verkligen dåligt just nu.

Det som har hänt den senaste tiden är bland annat att jag har varit hos doktorn. Där fick jag reda på att jag har D-vitaminbrist och jag fick några tabletter för det. Det var sista gången som jag träffade min läkare som jag har haft i så många år, eftersom hon nu går i pension.

En kväll när jag satt i arbetsrummet och letade efter ett papper, var det någon som knackade på ytterdörren så väldigt hårt, och sedan ryckte vederbörande också i dörren. Det har hänt ett par gånger förut. Jag blev jätterädd och kröp ihop under skrivbordet och funderade på att ringa polisen, men till slut upphörde det. Fast om det händer igen så måste jag larma.

En dag när jag skulle åka och hälsa på min man startade inte bilen. Jag var tvungen att ringa efter en bärgningsbil, som med nöd och näppe fick igång den. Sedan åkte jag in till stan och bytte batteri.

Min mans hosta har varit aningen bättre de senaste dagarna (peppar, peppar). Men han är så trött att han orka inte göra någonting annat än att ligga i sängen. Jag har pratat med en doktor som meddelade att det inte finns någonting mer att göra för honom. Och det var då som jag började må såhär dåligt.

Min man har nu fått en plats på ett vård- och omsorgsboende och vi ska åka dit i nästa vecka. Sedan måste jag alltså flytta på egen hand, och jag förstår bara inte hur jag ska orka det. Huset ser värre ut än någonsin, och jag lider verkligen av det. Det går inte att släppa in någon. Jag måste börja med deklarationerna också. Den mat som jag skulle äta den här veckan har jag inte orkat hämta. Dessutom borde jag gå till Apoteket. Allting är kaos.

Mina självmordstankar är mycket höga just nu. Jag är så trött på allt och ser ingen annan väg ut ur detta elände.

Okategoriserade

Svåra tider

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu, och gråter av såväl rädsla som sorg.

Min man har en gräslig hosta, och jag har hälsat på honom tre gånger på fyra dagar. Det är oklart om hans hosta det beror på en infektion eller på hjärtsvikten. Igår såg jag till att han fick träffa en doktor, och de skulle hålla min man under noggrann uppsikt.

Idag ligger jag utslagen i min säng. Personalen på korttidsenheten har tvättat min mans mobiltelefon igen (för tredje gången) och därför kan vi inte ringa till varandra.

Under sommaren infaller min mans födelsedag samt vår bröllopsdag, och jag vet inte om vi hinner fira dessa dagar. Varje gång telefonen ringer här så får jag hjärtat i halsgropen och ber en tyst bön om att det inte ska vara det där hemska samtalet om att allt är slut. Käre Gud låt min man få leva!

Praying in the rain

Jag kan inte ge upp eftersom min man behöver mig, trots att jag egentligen inte orkar mer. Älskade X, nu kämpar jag för din skull.

Okategoriserade

Att ångra det man inte gjorde

Det sista som man man sade till mig innan han gick ut genom dörren den där olycksaliga dagen som han senare fick sitt hjärtstopp (och påföljande hjärnskador), var att han älskar mig. Jag som låg i sängen svarade med att tala om för honom att jag älskar honom också. Det var och är fortfarande någonting som vi säger till varandra flera gånger varje dag. 

Det är naturligtvis så att vi med tiden glömmer stora delar av samtal som vi har haft med andra människor. Men då någon dör eller råkar ut för något riktigt allvarligt är min erfarenhet att man på något märkligt vis lyckas plocka fram ett mycket detaljerat minne av hur den sista interaktionen med den drabbade har sett ut. Man minns med en mycket stor precision både den verbala och ickeverbala kommunikationen. Just detta minne bär man sedan med sig genom hela livet, och det bleknar inte i samma takt som hågkomsten av andra upplevelser. Det är och förblir jämförelsevis mycket starkt i relation till andra minnesbilder. 

Tyvärr kan emellertid denna sista interaktion ibland leda till en stor smärta senare i livet. Kanske ångrar man något man uttryckte i vredesmod, eller så ångrar man det som man inte sade men som man ville ha sagt. 

Min mamma och jag brukade alltid avsluta våra telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Med tiden har mina minnen av många av våra samtal bleknat, men det sista kommer jag ihåg med en mycket stor exakthet, fastän det är över femton år sedan vi talades vid för sista gången. Jag var då väldigt ung, och trots att min mamma var sjuk hade jag ingen tanke på att hon skulle dö. Hon berättade att hon stod och skalade potatis när jag ringde och hon verkligen såg fram emot sommaren. Av någon konstig anledning avslutade vi emellertid inte just detta sista samtal med att klä vår kärlek i ord. Några dagar senare var hon nedsövd, och jag befann mig i Bangkok. Jag ringde till sjukhuset och bad min syster att lägga telefonluren vid mammas öra, och jag sade det som jag ville säga till henne. Några timmar senare blev min hon en ängel i Guds himmelrike. 

Man ångrar inte bara sådant som man har gjort i livet, utan också det som aldrig blev av. Jag vet i mitt hjärta att min mamma och jag älskade varandra. Vi uttryckte det så många gånger och det visades också så ofta genom våra handlingar gentemot varandra. Men om jag fick vända tillbaka till förfluten tid tiden och göra om en enda sak i mitt liv, skulle det vara att avsluta vårt sista samtal med att säga ”Jag älskar dig”. 

regrets sign

Sjukdom och död kan komma med en hastighet som är mentalt ofattbar. En människa som är fullt frisk kan på ett ögonblick lämna jorden eller få sådana men som gör att det inte går att kommunicera det man vill ha sagt. Så om du vill visa någon din kärlek, be om förlåtelse eller göra det du drömt om: gör det NU om du kan. Tiden för att handla är precis just nu. Framtiden vet vi ingenting om. 

Okategoriserade Tips