Min första erfarenhet av vuxenpsykiatrin

Innan jag hade fyllt 18 år blev jag inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för vuxna. Allra först kontaktades barnpsykiatrin, men de bedömde att mina psykiska problem var av så allvarlig art (jag hade fått diagnosen borderline som 16-åring) att det krävdes många års behandling för att jag skulle bli mer stabil. Därför blev jag således inlagd på en avdelning för vuxna istället.

Jag hade blivit placerad i fosterhem hos släktingar något år tidigare, och anledningen till att jag behövde läggas in var faktiskt en resa. Mina släktingar och jag skulle åka jorden runt, vilket naturligtvis är en dröm för många. Men för mig var det inte det. Jag upplevde det snarare som en hemsk mardröm som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Idag när jag reflekterar över detta faktum tror jag själv att orsaken till att jag kände det på det sättet var att jag hade slutat lita på människor. Jag upplevde endast trygghet när jag vistades i bekanta miljöer, och kände en fruktansvärd panik bara inför tanken att lämna dessa. Att sitta instängd på ett flygplan under många timmar utan möjlighet att gå av gjorde mig också helt skräckslagen.

På avdelningen för vuxna sorterades inte patienterna efter diagnos, vilket betydde att jag vistades bland människor som hade depressioner men också psykoser. Jag träffade den som föll på knä vid mina fötter och trodde att jag var en drottning, den som sprang naken i korridoren efter att ha försökt att spola ned sina kläder i toaletten, den som skrikande sprang in i mitt rum mitt i natten, och den som hade försökt att ta livet av sig genom att hänga sig. Och många av oss satt i rökrummet under en stor del av dagen. Rummet hade tapeter som färgats av allt nikotin ungefär som fingrarna hade gulnat på de patienter som hade vistats på avdelningen under långa perioder av sitt liv. Än idag minns jag speciellt en farbrors fingrar och skräcken inför att mina egna till slut skulle bli likadana.  

En dag kom en av mina kompisar på besök, men hon blev så rädd att hon låste in sig på toaletten i mitt rum och hon kom sedan aldrig mer tillbaka för att hälsa på mig. Själv blev jag insatt på medicinen Anafranil. Det var en jobbig period i mitt liv, och jag minns att jag fick många blodtrycksfall. Jag grät också väldigt mycket och i början av min sjukhusvistelse gick jag då ofta omkring i korridoren för få kontakt med någon ur personalstyrkan. Vid dessa tillfällen behövde jag så oändligt väl få prata om mina känslor och också få lite tröst. Det visade sig emellertid vara stört omöjligt. Efter en tid på avdelningen kunde jag konstatera att de enda som brydde sig om mig var de andra patienterna, vilket nog var en bidragande orsak till att så många av oss rökte. Jag minns speciellt en gång när jag var så utom mig att tårarna bara sprutade. Då kom en patient som var manisk till min undsättning och hon bäddade ned mig i sin säng samtidigt som hon sjöng. Jag har aldrig haft kontakt med henne sedan dess, men minns än idag det hon gjorde för mig med stor tacksamhet.

Mina släktingar var med på läkarsamtalen, och de pratade också enskilt med de som hade ansvar för mig. Jag minns att jag pratade en del om mina gräl med min mamma och att jag mådde dåligt för att vår relation inte var så bra som jag skulle vilja att den var. Min mamma ringde ibland till avdelningen och jag ringde henne också. En dag kom en ur personalstyrkan in i rökrummet och berättade att min mamma var i telefonen. Istället för att ta samtalet i patienttelefonen denna gång ville personalen emellertid nu att jag skulle använda deras telefon. Jag tänkte att det var lite märkligt, men blev ändå glad eftersom jag då kunde få prata i lugn och ro. Min mamma och jag grälade inte alls under samtalet, vilket gladde mig ännu mer.

Några år senare berättade mina släktingar för mig att personalen hade lyssnat på samtalet och också konstaterat att min problematiska relation till min mamma var någonting som jag själv hade hittat på för att få medlidande. Läkaren hade också framfört att en patient som har borderline är manipulativ och att det därför är mycket viktigt att jag inte får som jag vill. Med ett sådant synsätt är det inte konstigt att sjukhuset menade att jag var tvungen att åka med på resan.

Det tog emellertid sin tid att få mina blodtrycksfall under kontroll, vilket gjorde att mina släktingar hann åka iväg utan mig. De hade en biljett som inte kunde bokas om, och därför var jag tvungen att resa efter dem. Jag skulle åka till Nya Zeeland och mina släktingar skulle komma på planet vid en mellanlandning in Denpasar (Bali). Innan dess skulle jag också tillbringa 8 timmar i Singapore på egen hand. Nu var jag inte bara orolig för själva resan utan också för vad som skulle hända om mina släktingar inte steg ombord på planet på Bali. Hur skulle jag då klara mig? Jag var ju inte ens myndig.  

Tack och lov träffade jag mina släktingar som avtalat. Väl framme på Nya Zeeland började det emellertid att hända konstiga saker med min kropp. Jag blev plötsligen oerhört åksjuk när vi åkte bil (på ett sätt som jag aldrig har varit förut). När jag skulle kissa tog det åtminstone en kvart innan det var möjligt, vilket just under en resa är oerhört svårt att hantera. Jag blev också väldigt darrhänt och dessutom somnade jag så fort jag satte mig ned. Mina släktingar berättade att de var tvungna att börja att försöka att väcka mig minst 30 minuter innan vi skulle gå någonstans. Men det som oroade mig mest var synen. Plötsligen kunde jag inte läsa och när jag skulle skriva vykort såg jag inte ens vad jag skrev med min darriga handstil. Jag trodde att jag höll på att bli blind.

Vi ringde därför till doktorn på sjukhuset i Sverige som förklarade att det var biverkningar av medicinen. Mina släktingar tyckte att de kunde ha blivit informerade om det innan jag åkte iväg. Så här i efterhand måste jag ju säga att jag verkligen håller med om det. Mina släktingar berättade också för doktorn att jag hade så stora besvär att det var nödvändigt att sänka dosen. Här blev det emellertid ett blankt nej, så jag fortsatte med Anafranilen som tidigare.

En förmiddag var jag dock väldigt mycket piggare och jag orkade till och med spela tennis med mina släktingar. Vi blev alla mycket hoppfulla och konstaterade att det nog nu äntligen har vänt. En stund senare upptäckte vi emellertid att jag hade glömt att ta min medicin.

Efter en tid upptäckte vi att läkarna hade skickat med för lite medicin och att den därför inte skulle räcka under hela resan. Tack och lov befann vi oss i ett land där Anafranil då gick att köpa på ett apotek utan recept. Så det gjorde vi.

När jag kom hem igen vid sommarens slut började jag skolan igen. Jag såg så dåligt att jag hade både glasögon och förstoringsglas. Trots det behövde mina böcker och övrigt skolmaterial förstoras upp i A3-format. Det året kunde jag inte läsa mycket. Först när vi hade fått en läkare som lät oss sänka dosen av Anafranil kunde jag gå klart gymnasiet.  

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Slutenvård

Boendestöd eller hemtjänst vid psykisk ohälsa/sjukdom?

Jag som under hela mitt liv har lidit att psykisk ohälsa/sjukdom har haft möjligheten att prova både boendestöd och hemtjänst för att få min vardag att fungera. Här kommer mina reflektioner kring det:

Jag har haft boendestöd under flera perioder i mitt liv, men det har aldrig någonsin gjort att jag har mått bättre rent psykiskt. Oavsett hur mycket boendestöd som jag har haft, har ett faktum kvarstått: jag mår inte alls bättre. Det är först nu när jag har fått hemtjänst som jag förstår varför det inte fungerar just för mig.

Jag har många gånger tänkt att en utgångspunkt för boendestödets verksamhet där jag bor, verkar vara att den som mår psykiskt dåligt lider av brist på motivation för att genomföra de sysslor som boendestödet ska hjälpa de drabbade med. Boendestödet kräver att brukarna själva ska vara delaktiga i de sysslor som genomförs. När det gäller promenader och social tid är det lätt att inse att det måste vara på det sättet. Men när det gäller sysslor som tvätt, städning och inköp menar jag att det inte är lika självklart.

Jag fungerar tillräckligt dåligt för att kunna få så mycket boendestöd som är möjligt rent praktiskt, men ändå gör inte det mitt liv lättare. Ty problemet för mig är, och har alltid varit, att min psykiska ohälsa gör att jag inte orkar så mycket sammantaget. Medicinerna är en bidragande orsak, men även anspänning och svårigheter att varva ner ställer till problem för mig. Det är således inte bristen på motivation som är orsaken till att jag inte kan göra vissa saker. Min ork är så pass nedsatt att det enda som återstår för mig är att prioritera. Och denna nödvändighet gör att jag, då jag har boendestöd, aldrig någonsin har energi över till att träffa mina vänner, strosa runt i stan på egen hand eller helt enkelt göra någonting ROLIGT.

Hemtjänsten gör saker ÅT sina brukare, och de kräver inte att de ska vara delaktiga. Det betyder att de åker och handlar åt mig, en syssla som jag vet kräver två dagar i sängen av mig efteråt för att komma i form igen. Och så har jag fungerat i hela mitt vuxna liv. Under de år som jag inte har haft boendestöd har min man handlat åt oss istället, för han har sett att jag faktiskt inte orkar. Han har dessutom städat och utfört diverse andra praktiska sysslor.

Nu gör hemtjänsten det åt mig, vilket gör att jag får kraft till annat. De städar lite och ordnar med tvätten medan jag vilar mig i sängen. Promenaderna som jag skulle ha med boendestödet för klarar jag av på egen hand, nu när jag har den energi som krävs (jag har precis varit ute och gått i ösregn). Jag orkar plocka lite i den röra som finns i huset och sköta ekonomin. Men jag har också lite ork över till sådant som är roligt. Jag kan läsa en del böcker som jag älskar att göra och besöka min man. I söndags var jag till och med i kyrkan och åt också lunch med en väninna. Och det är sådana saker som gör just MITT liv värt att leva. Visserligen måste jag vila två dagar efter jag har varit ute och gjort någonting, men jag gör det med ett leende på läpparna.

På den ort jag bor på har boendestödet nyligen fått ändrade förhållningsregler när det gäller sättet att arbeta, vilket innebär att det inte går att få någon hjälp som inte är specificerad i förväg. Det betyder att om jag har tid för en promenad och sitter ensam hemma med en stukad fot, kan de inte komma hit och prata en stund även fast att vi har en tid avtalad (trots att det alltså verkligen skulle vara en stor hjälp för mig och förbättra mitt psykiska mående). Hos mig skapar det en känsla av otrygghet. Borde ändå inte behoven hos den grupp som skall hjälpas vara en utgångspunkt för verksamheten? Gynnar inte en viss flexibilitet brukarna? Borde det inte hos varje enskild brukare kartläggas VARFÖR vederbörande inte utför sysslorna i fråga? Och varför fungerar boendestödet så olika i olika kommuner?

Jag har beslutat mig för att satsa den kraft jag har över på privata relationer, och jag gör allt i min makt för att ta mig ifrån psykiatrin. Jag har så många gånger blivit bemött som enbart en diagnos och inte som en människa, vilket har gjort mig väldigt mycket sämre. Just nu är min enda koppling till psykiatrin den terapeut som jag har, en människa som verkligen har gjort allt för att hjälpa mig. Och hon har en insikt som är oerhört viktig för de som arbetar inom psykiatrin: alla patienters väg till ett friskare liv ser inte likadan ut. Det kan finnas olika orsaker till att vardagen inte fungerar.

Ett vanligt förekommande problem för människor som lider av psykisk ohälsa är emellertid avsaknaden av ekonomiska medel. Jag kommer ihåg att det första som min biståndshandläggare inom psykiatrin frågade mig om var just: ”Har du råd med hemtjänst?”. Tack och lov så har vi det, men det beror främst på min man. Han är faktiskt den som under så många år har gjort det möjligt för mig att överhuvudtaget få uppleva livskvalité.

Boendestöd Hemtjänst Psykisk ohälsa

Lägesrapport

Jag är förfärligt ledsen för att jag har varit så dålig på att uppdatera min blogg och också för att jag inte har kommenterat andra bloggar! Den senaste tiden har varit väldigt svår för mig.

Sorry!

Flytten åt min man är klar, men jag måste märka hans kläder och också ordna med hans telefon som inte fungerar. Jag har en väninna som kom och hjälpte på inflyttningsdagen, och hon ringde också några samtal åt mig när jag mådde som sämst. Resten har jag skött på egen hand. Jag har samtidigt också hållit på med underlaget till våra deklarationer, och det har varit besvärligt. Min man kommer inte ihåg vad han gjorde innan sitt hjärtstopp och jag har inte haft någon aning om det eftersom det tidigare var han som skötte vår komplicerade ekonomi.

Dessutom har jag haft magsjuka och det var förfärligt att inte ha någon som kunde hjälpa mig under dessa dagar. Min väninna hade då lunginflammation, så det var nödvändigt att jag klarade av det på egen hand. Jag kunde då heller inte vända mig till hemtjänsten, eftersom jag då riskerade att överföra smittan till gamla och sjuka. Jag fick krypa till kylen för att hämta blåbärssoppa.

För ett par veckor sedan fick jag också några konstiga röda prickar på benen (främst på det ena benet). Jag blev jätteorolig och var helt säker på att det var någonting mycket allvarligt, vilket gjorde att jag varken kunde äta eller sova. Till saken hör också att jag är FRUKTANSVÄRT rädd för allt vad sjukdomar, läkare och sjukhus heter. Dessutom har den läkare som jag har haft i många år gått i pension när det gäller att träffa patienter. Hon handleder dock fortfarande andra läkare och är därför ändå kvar på vårdcentralen. Jag gick till rådgivningen för att träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning. När jag satt i väntrummet var jag helt kallsvettig och trodde att jag skulle svimma. Till slut blev det min tur och sjuksköterskan sa att jag var tvungen att träffa en läkare och kanske få en remiss till en hudmottagning. Hon avslutade med att säga, att hon inte TRODDE att det var något farligt, men att det inte gick att säga helt säkert.

Jag gick hem och var helt förstörd och jag tänkte på hur det ska gå för min man om något händer mig. Följande dag skulle jag ringa till vårdcentralen, men det gick bara inte. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag ändå fick komma och visa upp utslagen för min gamla läkare. Vid detta besök konstaterades att det är hårsäckarna som är inflammerade. TACK gode Gud!!!

Min man var hemma i helgen och han kommer hit i morgon igen. Det är underbart att ha honom hemma, men det är klart att jag blir trött också. Förra helgen beställde vi pizza och såg på roliga filmer. Vi var också ute och åkte en biltur på söndagen. Det var förfärligt tomt när han åkte tillbaka till boendet.

Jag har sagt upp mitt boendestöd och mår faktiskt bättre av det. Tyvärr har boendestödet i vårt område fått nya förhållningsorder när det gäller sättet att arbeta. Det innebär att de ENBART kan hjälpa till med det som är specificerat i förväg, och att de följaktligen inte kan hjälpa till om man får akuta problem. Dessutom är mitt största problem just nu att jag är utmattad, och inte att jag har svårt med motivationen. Min terapeut förstår hur jag resonerar och det känns skönt. Jag har kvar hemtjänsten som är lite mer flexibla och som inte kräver så mycket energi från mig.

Håll en tumme för att min man och jag får vara friska!! Jag orkar inte med mer elände nu.

Till sist: kram till dig som läser detta inlägg!

Okategoriserade

Livstecken

Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

Okategoriserade

En hemsk mardröm

Det här är en mardröm. Idag har jag varit aktiv från morgon till kväll och nu värker hela kroppen. Det som är positivt är att jag har fått tag i en flyttfirma och även att en väninna kan hjälpa mig lite (men hon orkar inte så mycket eftersom hon också lider av psykisk sjukdom). Tyvärr har hon ingen bil. 

Flyttfirman kan kan flytta möbler och flyttkartonger på torsdag. Innan min man flyttar in på boendet måste emellertid allt vara klart. Det betyder att jag måste ha beställt möbler på IKEA samt monterat dessa, bestämt vad som ska tas med hemifrån, packat ned i alla flyttkartonger, märkt alla kläder och sängkläder, inhandlat sådant som min man behöver, satt upp gardiner och tavlor samt packat upp alla flyttlådor. Inget av detta har jag ännu gjort. Flyttkarongerna kommer nu ikväll och etiketterna för kläderna har inte kommit än. 

Jag har ställt in min egen hemtjänst och boendestöd för att jag inte hinner med detta nu. Nu till det värsta av allt: min mans korttidsplats går ut i morgon, och chefen för biståndshandläggarna som fattar beslut i frågan är oanträffbar. Om min man kommer hem i morgon kan jag inte lämna honom, utan måse ta med både honom och rullstolen i bilen så fort jag ska lämna huset. Eftersom min man har plats på ett boende har han då heller ingen hemtjänst och jag har ingen rätt till avlastning. 

Okategoriserade

Mycket kort lägesrapport 

Min man har fått plats på ett boende och jag måste flytta åt honom inom en vecka. Eventuellt har jag ännu kortare tid på mig. Min terapeut försökte att få kontakt med ersättaren till biståndshandläggaren igår (den ordinarie har varit sjuk under veckan), men utan framgång. Jag är helt ensam och idag har jag dessutom blivit sjuk igen. Förlåt mig för att jag inte uppdaterar bloggen så ofta, och för att jag inte har kommenterat era bloggar. Situationen är mig just nu övermäktig. Systemet kring min man är inte gjort för att hantera en anhörig som har en psykisk funktionsnedsättning, utmattning och som har svårt med sociala kontakter. En anhörig ska vara stark, åtminstone när man är i min ålder. Just nu är jag allt annat än det. Snart är det enda som återstår att gå till pressen. 

Okategoriserade

Vikten av att behandla en pågående kris- och sorgereaktion samt utmattning TILLSAMMANS med övrig psykisk problematik

När jag var hos doktorn fick jag reda på att jag lider av en krisreaktion. På 1177 kan man läsa att: 

”En kris är en möjlig reaktion på en förlust, sorg eller att något förändras mycket i livet. I samband med sorg eller ett svårt sjukdomsbesked är det vanligt att känna tomhet och förtvivlan. Du kan känna dig ensam, övergiven och uppleva att du har förlorat makten över ditt liv.

En kris är inte någon sjukdom utan en normal reaktion på en svår situation. Trots att det är en normal reaktion kan den vara så besvärlig att du behöver stöd, för att inte få mer allvarliga psykiska svårigheter.”
(https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/) [läst 2017-04-18]

Vidare kan man också läsa följande: 

”Att förlora sin partner efter ett långt liv tillsammans räknas som en av livets svåraste händelser.”
https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Senior/Forandrat-vardagsliv/Att-forlora-sin-livspartner-pa-aldre-dar/ [läst 2017-04-18]

Ovanstående citat beskriver min situation tämligen väl. Min man som jag har gjort allt tillsammans med i över 25 år, håller på att lämna mig. Jag vet inte hur framtiden kommer att te sig för någon av oss, hur jag ska orka med allt som behöver göras, om jag kan bo kvar i huset eller hur det ska bli med ekonomin. Jag vet inte vad som händer om jag blir sjuk eller hur jag ska klara mig utan det praktiska och känslomässiga stöd som min man har gett mig under alla år. Framtiden är just nu fylld av hotfulla åskmoln vars blixtar siktar rakt ner mot den plats där jag står. 

Det här är naturligtvis ingenting som är unikt för just mig, ty det drabbar tyvärr väldigt många människor varje år runt om i världen. Men jag måste verkligen säga att jag upplever att är mycket problematiskt att få adekvat hjälp då man som jag har har en psykisk sjukdom i botten samtidigt som man drabbas av en krisreaktion. För de tankar och känslor som man upplever, samt de beteenden som man uppvisar på grund av krisreaktionen tolkas så väldigt ofta som ENBART symptom på den psykiska sjukdom som man har diagnosticerats med. Förklaringen till symptomen kopplas således endast ihop med den psykiska sjukdom som de som ska behandla dig vet att du lider av. Psykiatrin kan då bortse då från att patienten i fråga är med om livsomvälvande händelser och står inför en situation som vederbörande inte kan hantera med hjälp av sina tidigare erfarenheter. Trots att en frisk person skulle kunna reagera precis just som man själv gör, bemöts man då på ett helt annat sätt!

En krisreaktion kan betraktas som en faktor som ökar risken för självmord. Känslor av förlust och sorg kan emellertid leda till att även en FRISK människa blir desperat och överväger att ta sitt liv. Men om man har emotionell instabil personlighetsstörning (-syndrom) eller borderline i botten är risken att de självmordstankar som uttrycks enbart ses som ett symptom på just personlighetsstörningen/-syndromet. Krisreaktionen sorteras bort, vilket gör att det är svårt att få det stöd som behövs både när det gäller praktiska och känslomässiga aspekter. Människor tänker på det du säger om att du inte orkar mer som ett hot (som ibland beskrivs ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning(-syndrom) eller borderline, och kanske också att du vanligtvis känner och uttrycker sig om självmord detta sätt. Men det behöver inte alls vara så! Kanske är det helt enkelt ett uttryck för den desperation, ovisshet, sorg och de praktiska svårigheter som även en frisk människa skulle kunna uppleva som övermäktiga.

Den som lider av en pågående krisreaktion, men också av utmattning kan ibland låta sitt hem förfalla och isolera sig helt från omvärlden. Det kan också vara fallet vid psykisk problematik av annat slag. Men det är viktigt att hålla i minnet att en individ inte behöver ha en personlighetsstörning (-syndrom) för att reagera så!! 

Att i förekommande fall INTE behandla en krisreaktion, sorg och utmattning TILLSAMMANS med underliggande psykisk problematik tror jag tar väldigt många liv som hade kunnat räddats bara individen hade betraktats ur ett helhetsperspektiv. När det gäller sorg skulle psykiatrin kunna se till att patienten kommer till en präst som ett komplement till övrig behandling av de känslomässiga aspekter som psykiatrin i bästa fall hjälper till att behandla. Det är också mycket viktigt att få hjälp med praktiska aspekter som behöver ordnas, så att inte utmattning tillkommer (till exempel av hemtjänsten). Dessutom är ovissheten om hur man ska klara av det praktiska en grund för självmordstankar. Det är viktigt att sätta in hjälpen i tid! Patienten kan också behöva få stöd när det gäller att komma till en läkare, som kan ta prover och ställa kompletterande diagnoser som kan vara till hjälp för till psykiatrin och övriga behandlande enheter.

Att se till helhetsbilden räddar liv!!

Sos - Lifebelt In The Storm - Help Concept

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Självmord Sorg