Så tungt livet känns just nu. Jag har legat i sängen hela dagen, och hur jag än anstränger mig så förmår jag inte mer än så. Jag skulle ha duschat och bytt lakan, men det går bara inte. Röran i huset är deprimerande, och det finns så mycket som jag borde göra. I morgon måste jag föröka att börja med räkningarna och hälsa på min man. Det dåliga samvetet tynger mig eftersom jag inte har orkat med det idag.

Men det är inte det värsta av allt. Det svåraste är att ligga intill min mans tomma säng och se hans skor, kläder samt sådant som han har snickrat. När jag öppnar frysen möts jag etiketter han har skrivit, som sitter på burkar av kryddor som han har samlat ihop och frusit in innan han blev dålig. När jag tittar ut i trädgården ser jag växthuset som han alltid har älskat att vara i och de växter som han med så stor omsorg har planterat i vår trädgård. Jag är omgiven av souvenirer som vi har köpt med oss från resor, och tekniska lösningar som min man har installerat i vårt hus. På de fotografier som finns ser jag yngre versioner av oss båda, som tycker att livet leker och det syns i våra ögon att vi inte har en aning om vad som kommer att drabba oss. Och när jag tittar på bilderna möter jag min mans skapa och intelligent blick, så som den såg ut innan han blev sjuk, varje gång som han har tittat in i kameran då kortet togs. Jag ser ett helt liv (eller två förresten) i fotografier och andra föremål som får liv genom mina minnen, och jag är så outsägligt ledsen för att dessa människor inte längre finns kvar.

Professional camera lens

I förrgår sa min mans biståndshandläggare att det inte finns någon plats på en korttidsenhet just nu, men igår ringde hon igen efter att ha pratat med min terapeut. Då gav hon ett annat besked, nämligen att det de skulle ordna en plats så att min man inte kommer hem på torsdag. Om jag hade någon som helst kraft kvar skulle jag ha tagit hem honom, men jag är helt enkelt helt slut på ett sätt som jag aldrig någonsin har varit tidigare.

Att ringa och meddela min man detta och att vi dessutom måste söka en plats på ett vård- och omsorgsboende gjorde att mitt redan sargade hjärta slutligen gick mitt itu. Idag är det precis som om jag har gett upp.

Min man förstår inte själv hur det är ställt med honom, och det är det enda som är positivt just nu. Jag sade till honom att vi måste ha det såhär tills någon av oss mår bättre, vilket ju faktiskt är sant. Det enda är att jag vet att ingen av oss kommer att göra det  Men vetskapen om det måste jag bära ensam.

4 comments

  1. MyLady, tycker så synd om Er. Att tvingas leva åtskilda nu när Ni skulle börjat njuta av att vara tillsammans efter ett lång arbetsliv känns så orätt. Känner igen mig i den delen eftersom mina föräldrar hamnade i samma situation. Vet att dom hade det svårt.

    Men tänk att Din älskade får den vård som han behöver och att Du har möjlighet att hälsa på honom när Du känner Dig stark nog. Förstår Dig att Du har svårt samla Dig då det är så mycket som påverkar Dig. Att hitta den inre orken kan ibland kännas fysiskt omöjligt, jag vet av egen erfarenhet. Men på något sätt samlas man ihop och står där på benen igen. Ofta står man och tittar upp på den där branta backen som man inte klarar, men för varje gång, så har Du tagit Dig upp några meter mot toppen som finns där.

    MyLady, efter regn kommer solsken säger dom, jag tror det är sant även om det ser nattsvart ut. Tag Din tid, den tid Du kan. Ta små steg, känn efter, ta så nästa steg. Du kommer till slut klara det. Du har Din styrka, Du har Din underbara syster. Du har Din man som Du älskar över allt annat. Du klarar det.

    Har också haft ett genomslag, varit hemma två dagar från jobbet och också bara gråtit. Har inte berättat för mina närmaste hur jag mår vilket är fel av mig. Men just nu vill jag vara ensam. Inte blev det bättre av att höra att Sven Erik Magnusson gått ur tiden. Vi har samma sjukdoms scenario och min läkare är bekymrad över aggressiviteten i min sjukdom.

    Mina tankar är hos Dig, kram. Jag önskar Du snart får Din styrka.

    Liked by 1 person

    1. Tack snälla du för denna underbart fina kommentar som ger mig både tröst och styrka! Det känns att du verkligen förstår mig när jag läser dina ord. Det är så klokt det där med att ta små steg och sedan stanna upp för att känna efter. För det är precis som att jag den senaste tiden har stått och tittat på den där backen som jag inte klarar, och tänkt att jag måste ta den i ett steg. Jag har försökt men eftersom det känns helt övermäktigt så har jag gett upp nästan redan innan jag har börjat. Men nu ska jag dela upp den i små bitar och också verkligen känna efter hur jag mår efter varje steg.
      Jag ska också tänka på det där med att min man får den vård som han behöver, och också att jag kan hälsa på så fort jag orkar. Det gick tyvärr inte idag heller eftersom jag är för trött för att ens duscha, men jag har börjat med räkningarna och läst av vattenmätaren idag i alla fall. Håll en tumme för att jag orkar ta mig ut i morgon!
      Så sorgligt det där med dina föräldrar!! Det måste ha varit väldigt svårt för dig också, och jag önskar att ingen av er hade behövt vara med om det!
      Det gör mig verkligen så ont att höra att din sjukdom är så aggressiv!! Det är inte det minsta konstigt att du gråter. Jag tycker inte att det är fel av dig att inte tala om det, för ibland behöver man vara ensam och släppa ut de känslor som man har inom sig. Jag tror att det är läkande trots allt. Men om du skulle tänka väldigt svarta tankar är det viktigt att prata med någon. Hur känns det idag?
      Ja, vi måste tro att det efter regn kommer solsken!! Nu börjar det i alla fall bli vår och jag hoppas att det gör gott för humöret för oss båda. Det dröjer nu heller inte länge förrän din dotter kommer.
      Mina tankar är hos dig också och jag önskar dig allt gott! Kram från din vän

      Gilla

  2. Jag förstår att era gemensamma minnen kan väcka jobbiga tankar på att det aldrig kommer bli så igen. Men om du vänder på allt och försöker se på minnena som något fint som ni haft, som har berikat erat liv.

    Jag hittade ett fotoalbum ifrån min student för ett tag sedan och den underbara tid kommer jag aldrig uppleva igen. Vilket så klart är jätte tråkigt. Men det är ett fint minne som finns sparat i en fin fotobok och i mitt huvud. Den vackra klänningen jag hade på balen tex. Dessa minnen gör mig glad ist för att de gör mig ledsen. För nya minnen kommer skapas, så klart inte lika som de som varit och har man en man som man vet inte kommer bli frisk och inte kan göra samma saker som förut, så finns ju iaf minnena.

    Ni kanske kan dokumentera, tex ta bilder på de fina stunder ni har tillsammans nu, så att ni skapar ett nytt fint minne.

    Kram

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s