Anhörigvårdare – ett fritt val? 

Naturligtvis kan man tycka att man själv väljer att vara anhörigvårdare. Men jag menar att situationen ibland är så svår att valet inte är helt fritt. För det första så är det ju så att samhället skulle braka ihop om alla som idag är anhörigvårdare bestämmer sig för att inte längre vara det. Jag är fullt medveten om det, vilket lägger till en moralisk dimension när det gäller mitt val. För det andra finns det två personligheter att ta hänsyn till när det gäller vård av anhörig i hemmet och kombinationen av dessa kan göra att valet måste bli att vårda den sjuke hemma. Det passar in till exempel in på följande situation: Den sjuke  VILL INTE vistas på ett korttidsboende, vård- och omsorgsboende eller ha växelvård och den anhöriga har själv har någon psykisk sjukdom som begränsar valmöjligheterna (vilket således överensstämmer med verkligheten i mitt fall). När det gäller EIPS har man ju ofta problem med att lyssna på sitt förnuft, och handlar istället utifrån sina känslor. Och känslorna i mitt fall säger ju att jag vill hjälpa min man på alla sätt och vis och inte göra någonting som han själv inte själv vill. Mitt hjärta går i kras bara jag tänker tanken att åka och titta på ett tänkbart vård- och omsorgsboende till min man. En ytterligare komplicerande faktor är om man tidigare i sitt liv har fått väldigt mycket hjälp av den sjuke som man vill återgälda, vilket också passar in i min situation. Slutligen har jag också alltid haft mycket svårt för att sätta gränser.

Ålderns betydelse

Kombinationen av att vara anhörigvårdare och ha EIPS är en mycket svår belägenhet. Är man dessutom under 65 år kan man trots den förhållandevis låga åldern ha mycket svårt att klara det på sikt. För då får man inte den hjälp som behövs från början eftersom man anses vara för ung. Man förväntas då klara av att ta hand om den sjuke utan att själv få hjälp via den närståendes biståndshandläggare. Om man är över 65 år har man ju rätt till hemtjänst och behöver inte strida om att få rätt till det inom psykiatrin. En människa som är under 65 kan då få hjälpen när det redan är för sent. Bara det kan i sig leda till ett dåligt psykiskt mående. Jag tänker till exempel att ”nu får jag äntligen den hjälp som jag hade behövt från början, men ändå klarar jag inte av det”. För det är så i mitt fall. Precis just idag (eller under natten förresten) inser jag att min kropp inte klarar det inte längre, och att jag med största sannolikhet måste ansöka om ett boende till min man som jag älskar så högt. Och det kommer jag aldrig någonsin att förlåta mig själv för. Dessutom kommer jag alltid att undra över om min man hade kunnat vara hemma på heltid eller om jag hade klarat av växelvården om JAG hade fått hjälp i det ögonblick som jag blev anhörigvårdare. Hade vi kunnat göra det som min man älskar mest, nämligen att resa tillsammans? Det kommer jag aldrig att få veta. 

wheelchair on the beach

5 comments

  1. Förmiddag sett utifrån och med hjälp av det du skriver är det lätt att se, att du inte klarar av att vårda din man hemma !
    Förstår att det väcker känslor hos dig att du inte räcker till/får dåligt samvete.
    Men du har inget val! För eran skull behöver din man hjälp på ett boende.
    Du är inte till någon hjälp alls om du totalt brakar samman(vilket du redan gjort ?! Iofs..).
    Det kanske på sikt blir början till något som är hållbart i längden. All kraft till dig, kram

    Liked by 1 person

    1. Ja, jag känner att jag helt enkelt inte orkar längre och har ett enormt dåligt samvete för det. Men skönt att du kan se av det jag skriver att jag inte klarar det. Dina ord betyder väldigt mycket och gör att det känns bättre!
      Jag ringde till biståndshandläggaren idag för att tala om det, men hon var sjuk. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända om hon är borta tills dess att min man ska komma hem igen nästa vecka, för jag är verkligen helt slut nu. Jag ligger i min säng och har inte ens duschat på fem dagar. Hostan och halsen är värre idag än igår.
      Ja, det är verkligen ohållbart. Men jag ska arbeta på att fokusera på att det blir någonting hållbart i längden.
      Stort tack för att du läste inlägget och för din tröstande kommentar! Kram!

      Gilla

  2. Jag beundrar dig att du är så stark i denna jobbiga situation som du är i. Även fast du har en massa skuldkänslor och känner dig som världens hemskaste människa så kämpar du på, varje dag. Du vill ge upp, men du har inte det. Och det tycker jag är så starkt.
    Jag har bara mig och två katter att bry mig om och det tycker jag är mer än nog ibland och orkar inte alltid med.

    Du gör så gott du kan och mer kan du inte göra, förutom att låta andra hjälpa dig mer.

    Kram ❤

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s