Idag har jag ringt mitt livs svåraste telefonsamtal. Det var ett samtal fyllt av ett oerhört dåligt samvete, en stor ångest och oändlig sorg. Jag pratade med min mans biståndshandläggare och sade att jag inte orkar längre. För det gör jag verkligen inte. Jag har drabbats av en trötthet som inte går att vila bort och det värker i kroppen vid minsta lilla ansträngning. Dessutom blir jag sjuk gång på gång och glömmer sådant som jag aldrig någonsin skulle göra tidigare. Tårarna tycks heller aldrig sluta rinna nedför mina kinder. Jag sover i lakan som inte är bytta på över sex veckor och igår lyckades jag med mycket stor möda, efter att ha vilat några dagar, äntligen duscha. Det var på tiden eftersom jag inte hade gjort det på över en vecka.
Tyvärr finns det ingen korttidsplats åt min man (eftersom det är fullt), vilket gör att han måste komma hem på torsdag trots att jag inte orkar. Min man ska få mer hemtjänst, och det är jag naturligtvis mycket tacksam för. Men det innebär ändå att jag måste genomlida en vecka till med alldeles för lite sömn.
Det vård- och omsorgsboende som skulle passa min man bäst är också fullt. Därför måste vi acceptera en plats på ett annat boende (eftersom läget är så akut) samtidigt som vi ställer oss i kö till det boende som vi önskar att min man ska komma till.
FÖRLÅT mig älskade X!!! Jag gjorde mitt absolut bästa, men det räckte inte ända fram för oss. Jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig de ringar som vi utbytte i en tid då livet var fyllt av både tro, hopp och kärlek. Nu återstår kärleken. Och genom ditt liv har du visat mig att den verkligen är störst av allt.
DEPRESSED LADY 
Förstår att det var väldigt jobbigt för dig att göra.
Men Det Enda rätta, du beskriver en situation som är och har varit ohållbar för dig under en lång period. All gott till dig/er, kram
GillaGillad av 1 person
Tack fina du för dina ord som betyder väldigt mycket för mig! Nej, det går helt enkelt inte längre. Jag gjorde mitt absolut bästa men det räckte inte. Nu gäller det att jobba med min känsla av skuld och istället försöka att lyssna på förnuftet. Din kommentar hjälper mig att göra just det.
Önskar dig och maken allt gott! Stor kram
GillaGilla
Tyvärr så orkar vi inte med hur mycket som som helst. När kroppen inte för näring och sömn så tar det stopp till slut, som en bil med soppatorsk.
Du ska ju orka med i många år till och jag tycker inte att du ska slå så hårt på dig själv för att du jobbar för att få så bra omsorg för din man som möjligt. Det är inget misslyckande utan det funkar bara inte för en person att ta hand om en svårt sjuk person så gott som själv utan att bli sjuk själv.
Du försöker lösa en jobbig och hopplös situation till nåt som ska vara okej både för dig och din man. Det är väl något bra och inte något dåligt.
Tack för dina kommentarer på min bloggar, har skrivit nytt där nu ikväll, på bägge.
Kram
GillaGillad av 1 person
Hej Maria! Jag ska verkligen försöka att arbeta med att vara snällare mot mig själv. Det är inte lätt, och jag hoppas att jag får en möjlighet att arbeta med det i terapin. Jag vet ju att min man vill mig så väl och att också jag ska klara mig, men på något sätt är det så svårt att inte ha dåligt samvete. Jag hoppas att det kommer att kännas bättre, för det här är de värsta skuldkänslor som jag någonsin har upplevt. Men jag ska tänka på dina kloka ord! Stort tack för att du läste mitt inlägg och för din kommentar. Kram
GillaGilla