— 2 kommentarer

Att upprätthålla relationer

Woman holding smartphone

Det svåraste i mitt liv har för mig alltid varit att hantera existentiella frågor, men också att upprätthålla de relationer som jag har till andra människor. Nu består min värld bara av kontakten till min man och min syster. 

Det finns flera av mina vänner som jag borde höra av mig till, men det går bara inte. Att ta kontakt med en vän just nu är för mig som att bestiga Mount Everest med ett brutet ben, att åka motorcykel genom Afrika med punktering eller att segla jorden runt i en liten jolle. 

Det kan naturligtvis förefalla märkligt är att jag orkar skriva i denna blogg. Saken är emellertid den att jag inte är rädd när jag skriver, och det krävs därmed så mycket mindre energi. Mina egna ord skrämmer mig inte, men jag är i grunden livrädd för människor. 

När jag har kontakt med en annan individ (bortsett från min man och min syster), är jag automatiskt på min vakt och känner att jag måste välja mina ord med omsorg. Trots det brukar jag ofta prata väldigt mycket. Men jag anpassar mitt beteende så till den milda grad, att jag ofta inte längre är mig själv. En fasad som är ogenomtränglig konstrueras, skräddarsydd för att på bästa sätt passa in i relationen. Jag skapar en människa med en identitet som egentligen inte finns. 

När jag möter man och min syster är jag mig själv, eftersom jag vet att de älskar mig villkorslöst. När jag skriver i denna blogg är jag också mig själv, eftersom jag inte ens vet om någon kommer att läsa detta. Men orden är ändå viktiga för mig eftersom de uttrycker allt mitt elände, vilket ändå lättar lite på den tyngd som finns i mitt hjärta.

Rädsla Relationer
— 2 kommentarer

Förtvivlan

sadness_B

Min man ramlade inatt. Jag vaknade upp och hittade honom på golvet bredvid vår säng. Under en lång tid försökte jag att lyfta upp honom, men det gick bara inte. Då fick vi larma nattpatrullen, som efter en liten tids väntan kom hem till oss och hjälpte honom upp.

Nu är min man mycket svag och har ont. Han pratar om döden, och om sin oro för hur jag ska klara mig om jag blir ensam. Det kommer jag inte att göra, men det säger jag inte till honom.

Just nu är mitt liv en mardröm. Det är tufft att med min problematik ha ensamt ansvar för precis allting, samtidigt som oron för min man lamslår mig. Mister jag honom kan jag helt enkelt inte fortsätta leva. Han har alltid varit den som är starkast av oss, och han har alltid hjälpt mig med precis allting. Nu är rollerna ombytta.

När man lider av psykisk ohälsa, kan man ibland må betydligt bättre om man träffar ”rätt” person som förstår hur man fungerar och också stöttar på det sätt som behövs. Min man är den personen för mig.

Det känns som om jag står framför ett stup.

Anhörigvård Död Rädsla
— Lämna en kommentar

Att drunkna av rädsla

Drowning hand in stormy sea

Just nu känns det som om jag håller på att drunkna av min rädsla för sjukdom och död. Min man mår verkligen inte bra, och jag är rädd för att bli lämnad ensam. Vi har gjort nästan allting tillsammans under så många år, och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Han är allt för mig, liksom jag är det för honom.   

Eftersom han är så dålig lever jag just nu väldigt nära döden, vilket är mycket svårt. Jag har faktiskt så länge jag kan minnas varit rädd för min egen död. Kommer jag att uppleva att jag lider innan jag dör? Finns det en himmel eller ett helvete? Var skulle jag i sådant fall hamna? Eller är det bara slut? Blir vi människor helt enkelt ingenting? Det sistnämnda tycker jag är sorgligt på något sätt. Jag VILL att det ska finnas en mening med våra liv, och att det ska finnas någonting gott att uppleva efteråt. Men mitt förnuft kan bara inte tro det, och då känns livet väldigt hopplöst på något sätt. 

Jag är till och med rädd för att vara ingenting. Det borde vara på samma sätt som innan man föddes tänker jag, men jag blir inte speciellt mycket lugnare av det. För jag kan inte föreställa mig universum utan mig. Min tanke är helt enkelt begränsad till tid och rum.

Det är ett stort elände att vara rädd för just döden. Ingen terapeut i världen kan ju hjälpa till att lösa sådana existentiella funderingar. För det går ju inte direkt att dö på prov, återvända till livet igen och konstatera att det gick ju helt lysande. Och människor som har varit döda, beskriver det inte på samma sätt. Vissa har upplevt att de har lämnat sin kropp och sett allt ovanifrån, och andra har istället beskrivit ett starkt ljus och möten med anhöriga som lämnat jorden tidigare. Sedan finns också en grupp som har vittnat om att det helt enkelt bara blev tomt. Till den sistnämnda gruppen hör min man, som fick ett hjärtstopp i våras.

Det enda som är positivt mitt i allt elände med döden, är ju att jag inte har hört talas om någon som har sagt att de har kommit till helvetet. Jag får försöka att tänka på det, och fokusera på det liv jag har här och nu.  

Död Psykisk ohälsa Rädsla