Striden mellan förnuft och känsla

Mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) har inneburit att jag i vissa situationer inte har kunnat lyssna på mitt förnuft som innefattar intellekt och logik. Jag har upplevt ett tillstånd då mina känslor är så ENORMT mycket starkare än förnuftet, vilket gör att de förstnämnda helt helt enkel tränger bort det sistnämnda. Segrare i kampen om min uppmärksamhet blir då de förrädiska känslorna, som därigenom får alltför stor vikt då jag ska besluta vilken handling som jag ska genomföra. Känslorna är oerhört plågsamma, och de gör mig både blind och döv inför allt som inte överensstämmer med dem. 

Vissa människor med med EIPS har problem med att hantera sin ilska, vilket jag dock inte har. Jag blir nästan aldrig arg, och de gånger som jag blir det kan jag kontrollera denna känsla mycket väl. Så det är således inte ilskan som har makten att ta över min kropp. Det är istället sorgen, nedstämdheten och skammen som påverkar mig så starkt. 

Dessa känslor påverkar mina tankar om mig själv, och därmed också min relation till andra människor. Jag KÄNNER så starkt att jag är en dålig människa, och att alla andra istället är det motsatta. När det gäller relationer, kan jag då jag mår riktigt dåligt även få för mig att andra människor tycker illa om mig eftersom de har upptäckt vilka förfärliga egenskaper som jag har. Naturligtvis blir jag ledsen av det, och följden blir att jag helst vill dra mig undan all social interaktion (vilket har en mycket negativ inverkan på min psykiska hälsa). 

brain gear

Förnuft och känsla ger mig alltså helt motsatta signaler. Förnuftet säger till exempel att det är ytterst osannolikt att alla ofördelaktiga egenskaper skulle samlas hos mig, samtidigt som jag verkligen KÄNNER på djupet att det ändå är just så. Ibland har min terapeut frågat mig vad det egentligen är som jag tycker att jag har gjort, och då har jag inte kunnat precisera det. Men likväl ger dessa starka känslor inte med sig. 

Det konstiga är att jag trots en förhållandevis stor sjukdomsinsikt inte har lyckats att lyssna på mitt förnuft när jag har mått dåligt, och handla i enlighet med det. Jag kan inte riktigt förklara varför jag fungerar så. Men på något sätt är känslorna i vissa situationer så mycket starkare, och de övermannar mig med en kraft som helt enkelt slår omkull mig. De är som obevekliga vågor som sköljer över mig gång på gång och hotar att dränka mig. Känslorna hindrar mig från att göra det som förnuftet inser att jag måste. Den (icke)handling som blir följden av dessa känslor är således passiviteten. Jag blir handlingsförlamad och kommer inte framåt, och det enda sättet för mig att bryta denna nedåtgående spiral är att prata med andra människor som får mig att inse att mina känslor förråder mig. Jag brukar ofta prata med min man eller min syster som båda känner mig så väl. Denna gång var det ett SMS från min syster samt de kommentarer som jag fick på mitt förra blogginlägg som hjälpte mig att ta mig ur känslornas järngrepp, resa mig upp igen och försöka fortsätta att kämpa. 

Under de perioder som jag har mått bättre i mitt liv, har min uppfattning om att min karaktär är sammansatt av förfärliga egenskaper ändå aldrig riktigt släppt taget, även om jag har insett att jag inte är den ”hemskaste” människan i universums historia. Jag har känt det som om jag ständigt går iklädd en maskeraddräkt, och bara väntar på att någon ska avslöja mig. När jag ska träffa andra människor har jag försökt att göra mig så fin som jag bara kan, för att ingen ska genomskåda mig. 

Jag har funderat på varför jag har fått för mig att jag är en sådan fruktansvärd människa, och hur mitt dikotomiska tänkande överhuvudtaget uppstod. Jag har tänkt i banor om att det kanske beror på att jag blev slagen i min barndom. Då jag var mycket liten uppfattade jag mina föräldrar som goda individer utan fel och brister, som ju små barn ofta gör. Samtidigt ställdes jag emellertid inför det faktum att min pappa slog mig, vilket var oerhört traumatiskt för mig. Den enda förklaring jag som barn kunde hitta vilken möjliggjorde att jag fortfarande kunde uppfatta min pappa som god, var ju att jag själv är motsatsen. Jag tänkte att jag var så ond och hemsk att jag behövde bestraffas mycket hårt av min ”goda” pappa. 

Sammanfattningsvis har mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) inneburit en livslång strid mellan förnuft och känsla, vilken har påverkat min relation till mig själv och också min relation till andra människor. 

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Okategoriserade Relationer

Misslyckad

Close up of woman holding her face in her hands

Jag är den mest misslyckade människa som någonsin har funnits i universums historia. Hur är det möjligt att bli så ond, ful, vedervärdig och hemsk som jag? Hur lyckas jag överhuvudtaget med konststycket att vara så fullständigt värdelös? Och hur kan alla andra vara så duktiga, produktiva, goda och fina? Jag förstår inte det här. Det är helt obegripligt.

När jag är tillsammans med min man tänker jag inte så mycket på mina hemska egenskaper. Han får mig att känna mig så otroligt mycket bättre än vad jag i själva verket är. I hans sällskap känner jag mig så oerhört älskad och speciell. Även om jag själv inte tycker att jag är varken duktig, fin eller god så vet jag att han tycker att jag är det. Och det räcker för att jag ska orka fortsätta leva.

Sedan i tisdags har jag hälsat på min man två gånger (jag var där idag också), och talat i telefonen med honom fyra gånger. Trots det är jag redan färdig att ge upp. Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom hos mig, varken praktiskt eller känslomässigt. Det är omöjligt. Och om hans liv tar slut kommer mitt också att göra det. 

Jag måste börja att städa upp efter oss i huset. Vi har samlat på oss så mycket skräp.

Nedstämdhet

Dystra tankar

Dark abstract polygonal background

I natt vaknade jag 02.10, och kunde därefter inte sova mer. Istället låg jag vaken och tänkte så det knakade. Oklara, mörka och eländiga tankar om människans existens i stort och om det finns någon mening med just mitt liv.

Jag vill så gärna göra gott i tillvaron genom att hjälpa andra människor. Därför försöker jag att hitta någonting som jag är bra på, som också kan användas för att bidra till att minska lidandet i världen. Men jag har inga talanger, egenskaper eller förmågor som är värdefulla för detta ändamål.

Den här bloggen är det enda som jag kommer att lämna efter mig. Det är allt, och det är så erbarmligt futtigt. Jag har inte ens klarat av att skapa en fungerande, unik och värdefull blogg, som ändå behandlar ett ämne som jag har stor erfarenhet av. När jag försvinner, kommer den att tas bort och aldrig läsas mer. Jag kommer således aldrig att göra något avtryck i världen, och det gör så fruktansvärt ont.

Jag känner inom mig att det är någonting väldigt fel med mig nu, men jag vet inte hur jag ska rätta till det. Min själ är full av glas, och mitt hjärta har gått mitt itu. Jag kan bara inte leva utan min man. Det är så frestande att bara ge upp, då jag är så fruktansvärt utmattad. Mitt liv har varit så stormigt, och en strid från början till slut. Och hur jag än gör i den situation som jag befinner mig i just nu, så blir det fel.

Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan någon möjlighet att fly.

Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet

Depressionens mörker

Depression

Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte. 

Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag. 

Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad. 

Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev: 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.

Depressiv personlighetsstörning och depression Fysisk misshandel Nedstämdhet Relationer

Depression och nedstämdhet

close up on the eyes of a young woman

Jag är nere i en djup svacka och känner mig fortfarande så nedstämd, ledsen och deprimerad. Om jag bara kunde ta mig ur detta.

Min man ligger i sängen och sjunger. Trots att han fortfarande är mycket musikalisk och sången är vacker, känner jag att jag behöver ha det tyst ibland. Jag får emellertid ett fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det sättet.

Min mans hjärna är så skadad att han måste ha tillsyn dygnet runt och han fungerar just nu som en tämligen gravt dement människa. Därför kan jag inte lämna honom och måste upprepa samma information om och om igen. Fast vissa dagar är det ändå lite bättre.

Min man får mycket hjälp från hemtjänsten, och också olika former av stöd som syftar till att göra livet lättare för honom. Men mig som har en psykisk problematik, och samtidigt också är yngre finns det nästan ingenting.

Jag är ensam med precis allt, och har varit det under så många månader nu. Det känns som om jag inte längre äger min tid. Jag kan visserligen gå ut två gånger i veckan, men nu orkar jag inte ens det. Min syster bor många mil härifrån, och jag kan inte visa hur huset ser ut för våra vänner. Jag skäms så förfärligt.

Jag sköter om min man och katten, men det blir liksom ingen energi kvar till mig. Men jag känner mig så självisk när jag funderar i dessa banor. Jag älskar ju min man oändligt mycket!!

I förrgår frågade en ur personalen från hemtjänsten mig om varför jag inte går ut och hämtar tidningen. Jag hade lust att ställa mig och skrika: ”Jag orkar bara inte!!”, men istället skyllde jag på att jag är rädd för att katten ska smita ut.

Jag kan heller inte åka in till den psykiska akutvårdsmottagningen just nu eftersom jag i sådant fall måste ordna ett korttidsboende till min man. Jag ska få besöka en terapeut en gång i månaden, och också få en telefontid där emellan. Det är allt.

Anhörigvård Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet Psykisk ohälsa

Depressionens dal

chocolate bar candy sweet dessert foodIgår kände jag mig fruktansvärt nedstämd då jag vaknade. Men efter ett samtal med min syster, kändes allt lite bättre igen. Jag skrev också en dikt om hur förtvivlad jag känner mig över min mans sjukdom. När man får ner saker och ting på papper är det lättare att kunna lämna det, åtminstone för en stund. Sedan lade jag mig i sängen och åt choklad. Det sistnämnda är naturligtvis inte så bra, men allt detta tillsammans gjorde att jag mådde bättre. 

Idag har jag dåligt samvete över det där med chokladen, men jag har i alla fall lyckats att ta mig en dusch. För mig är det just nu som att bestiga ett berg. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet Psykisk ohälsa

Nedstämdhet

147ff8ee-f4b8-42db-9781-ea104e3dce9a

MOT LJUSET

Jag vill sjunka ner i en drömlös dvala,
och slippa tänka på allt som blev fel.
Jag vill gå tillbaka till alltings början,
ända till livets första del. 

Jag vill få allting jag gjorde ogjort,
och försvinna innan jag fanns.
Jag vill slippa det som är livet,
gå direkt till en evig glans.

Jag vill möta de som blivit änglar
och säga att jag nu förstår.
Jag vill förmedla värme och styrka,
ge dem kärlek innan jag går. 

Jag vill träffa de som jag sårat
och säga att jag menade väl.
Jag vill bli förlåten för allt som jag gjorde,
få en renad och vacker själ. 

Jag vill nu sluta mina ögon,
och stänga av min kropp och min själ.
Jag vill undgå att mista de jag älskar,
innan jag säger farväl.

(”Depressed lady” – 2016-12-22)

Dikter Nedstämdhet Okategoriserade