Jag är den mest misslyckade människa som någonsin har funnits i universums historia. Hur är det möjligt att bli så ond, ful, vedervärdig och hemsk som jag? Hur lyckas jag överhuvudtaget med konststycket att vara så fullständigt värdelös? Och hur kan alla andra vara så duktiga, produktiva, goda och fina? Jag förstår inte det här. Det är helt obegripligt.

När jag är tillsammans med min man tänker jag inte så mycket på mina hemska egenskaper. Han får mig att känna mig så otroligt mycket bättre än vad jag i själva verket är. I hans sällskap känner jag mig så oerhört älskad och speciell. Även om jag själv inte tycker att jag är varken duktig, fin eller god så vet jag att han tycker att jag är det. Och det räcker för att jag ska orka fortsätta leva.

Sedan i tisdags har jag hälsat på min man två gånger (jag var där idag också), och talat i telefonen med honom fyra gånger. Trots det är jag redan färdig att ge upp. Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom hos mig, varken praktiskt eller känslomässigt. Det är omöjligt. Och om hans liv tar slut kommer mitt också att göra det. 

Jag måste börja att städa upp efter oss i huset. Vi har samlat på oss så mycket skräp.