Depressionens mörker

Depression

Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte. 

Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag. 

Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad. 

Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev: 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.

Depressiv personlighetsstörning och depression Fysisk misshandel Nedstämdhet Relationer

Tomhet

Stormy sky

Jag känner en tomhet, ett slags bottenlöst hål. Det känns som om jag precis har fått ett facit till mitt liv, en bekräftelse på att alla de svar som jag en gång nedtecknade är så långt ifrån sanningen som man någonsin kan komma.

Jag känner mig ensam om att ha misslyckats med det prov som kallas ”livet”. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle klara mig. Sorgen över att inte lämna någonting efter mig är stark och obarmhärtig. Den är som ett åskmoln med skrämmande dunder och dödliga blixtar, som har fastnat enbart över mig. Samtidigt kommer ett regn som piskar mig över hela kroppen, och jag börjar skaka av köld. Alla andra levande väsen har sökt skydd, men jag står ensam kvar. För jag kan inte röra mig alls. Fötterna är fastfrusna i marken, och kroppen har stelnat. Precis bredvid mig ser jag hoppets låga för ett meningsfullt liv sakta slockna och dö ut.

Kvar finns tomheten, sorgen och maktlösheten.

 

Nedstämdhet Sorg