Vikten av att behandla en pågående kris- och sorgereaktion samt utmattning TILLSAMMANS med övrig psykisk problematik

När jag var hos doktorn fick jag reda på att jag lider av en krisreaktion. På 1177 kan man läsa att: 

”En kris är en möjlig reaktion på en förlust, sorg eller att något förändras mycket i livet. I samband med sorg eller ett svårt sjukdomsbesked är det vanligt att känna tomhet och förtvivlan. Du kan känna dig ensam, övergiven och uppleva att du har förlorat makten över ditt liv.

En kris är inte någon sjukdom utan en normal reaktion på en svår situation. Trots att det är en normal reaktion kan den vara så besvärlig att du behöver stöd, för att inte få mer allvarliga psykiska svårigheter.”
(https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/) [läst 2017-04-18]

Vidare kan man också läsa följande: 

”Att förlora sin partner efter ett långt liv tillsammans räknas som en av livets svåraste händelser.”
https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Senior/Forandrat-vardagsliv/Att-forlora-sin-livspartner-pa-aldre-dar/ [läst 2017-04-18]

Ovanstående citat beskriver min situation tämligen väl. Min man som jag har gjort allt tillsammans med i över 25 år, håller på att lämna mig. Jag vet inte hur framtiden kommer att te sig för någon av oss, hur jag ska orka med allt som behöver göras, om jag kan bo kvar i huset eller hur det ska bli med ekonomin. Jag vet inte vad som händer om jag blir sjuk eller hur jag ska klara mig utan det praktiska och känslomässiga stöd som min man har gett mig under alla år. Framtiden är just nu fylld av hotfulla åskmoln vars blixtar siktar rakt ner mot den plats där jag står. 

Det här är naturligtvis ingenting som är unikt för just mig, ty det drabbar tyvärr väldigt många människor varje år runt om i världen. Men jag måste verkligen säga att jag upplever att är mycket problematiskt att få adekvat hjälp då man som jag har har en psykisk sjukdom i botten samtidigt som man drabbas av en krisreaktion. För de tankar och känslor som man upplever, samt de beteenden som man uppvisar på grund av krisreaktionen tolkas så väldigt ofta som ENBART symptom på den psykiska sjukdom som man har diagnosticerats med. Förklaringen till symptomen kopplas således endast ihop med den psykiska sjukdom som de som ska behandla dig vet att du lider av. Psykiatrin kan då bortse då från att patienten i fråga är med om livsomvälvande händelser och står inför en situation som vederbörande inte kan hantera med hjälp av sina tidigare erfarenheter. Trots att en frisk person skulle kunna reagera precis just som man själv gör, bemöts man då på ett helt annat sätt!

En krisreaktion kan betraktas som en faktor som ökar risken för självmord. Känslor av förlust och sorg kan emellertid leda till att även en FRISK människa blir desperat och överväger att ta sitt liv. Men om man har emotionell instabil personlighetsstörning (-syndrom) eller borderline i botten är risken att de självmordstankar som uttrycks enbart ses som ett symptom på just personlighetsstörningen/-syndromet. Krisreaktionen sorteras bort, vilket gör att det är svårt att få det stöd som behövs både när det gäller praktiska och känslomässiga aspekter. Människor tänker på det du säger om att du inte orkar mer som ett hot (som ibland beskrivs ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning(-syndrom) eller borderline, och kanske också att du vanligtvis känner och uttrycker sig om självmord detta sätt. Men det behöver inte alls vara så! Kanske är det helt enkelt ett uttryck för den desperation, ovisshet, sorg och de praktiska svårigheter som även en frisk människa skulle kunna uppleva som övermäktiga.

Den som lider av en pågående krisreaktion, men också av utmattning kan ibland låta sitt hem förfalla och isolera sig helt från omvärlden. Det kan också vara fallet vid psykisk problematik av annat slag. Men det är viktigt att hålla i minnet att en individ inte behöver ha en personlighetsstörning (-syndrom) för att reagera så!! 

Att i förekommande fall INTE behandla en krisreaktion, sorg och utmattning TILLSAMMANS med underliggande psykisk problematik tror jag tar väldigt många liv som hade kunnat räddats bara individen hade betraktats ur ett helhetsperspektiv. När det gäller sorg skulle psykiatrin kunna se till att patienten kommer till en präst som ett komplement till övrig behandling av de känslomässiga aspekter som psykiatrin i bästa fall hjälper till att behandla. Det är också mycket viktigt att få hjälp med praktiska aspekter som behöver ordnas, så att inte utmattning tillkommer (till exempel av hemtjänsten). Dessutom är ovissheten om hur man ska klara av det praktiska en grund för självmordstankar. Det är viktigt att sätta in hjälpen i tid! Patienten kan också behöva få stöd när det gäller att komma till en läkare, som kan ta prover och ställa kompletterande diagnoser som kan vara till hjälp för till psykiatrin och övriga behandlande enheter.

Att se till helhetsbilden räddar liv!!

Sos - Lifebelt In The Storm - Help Concept

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Självmord Sorg

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Barndomsminnen Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Rädsla