— 4 kommentarer

Till psykiatrin

Untersuchung, Schilddrse

Jag känner mig fullständigt skräckslagen inför tanken om att behöva hjälp från samhället. Naturligtvis finns det på många håll en mycket hög kapacitet för att genomföra konstruktiva handlingar och också en djup empati hos de som genomför dessa. Men jag har genom åren sett alltför många människor som far illa inom den svenska sjukvården, ibland inom den somatiska vården men framför allt inom psykiatrin. Till och med jag som saknar utbildning inom vårdområdet har kunnat se när systemet leder till fel beslut och att det kommer att gå illa för den som drabbas av effekterna. Jag har kunnat förutspå att resultatet kommer att vara ett misslyckande redan innan det har hänt. Men jag som har funnits bredvid som utsatt, medpatient eller anhörig har inte kunnat göra någonting åt det hur mycket jag än har försökt. 

Jag har sett människor bli utslängda från en psykiatrisk vårdavdelning, trots att de ännu inte har fått en lägenhet och eller ens har någonstans att ta vägen den kommande natten. Jag har sett hur patienter som efter upprepade försök att få hjälp och varje gång nekats denna, brutits ner och till slut har tagit livet av sig. 

Jag har sett människor bli kränkta och orättvist behandlade, med ord och som sårar och drar ner den som redan ligger ner djupare mot botten. Jag sett patienter gråta i korridoren samtidigt som den tjänstgörande personalen står några steg bort och pratar om fritidsaktiviteter inför den kommande helgen. Jag har hört delar av personalstyrkan högt och ljudligt tala illa om andra patienter, då jag själv har befunnit mig i närheten.

Jag har upplevt hur psykisk sjukdom kopplas ihop med låg intelligensnivå, och hur förhastade slutsatser dras om patienternas egenskaper utifrån ett alltför grovt diagnossystem. 

Hur är det möjligt att detta kan hända i den tid vi lever i? Hur är det möjligt att de teorier som finns inom etikområdet inte tillämpas inom psykiatrin? Hur är det möjligt att så stor andel av de forskningsresultat som har analyserats fram inom områden som till exempel psykologi och kommunikation, inte omsätts i praktiken? 

För mig är det obegripligt att detta får fortgå år efter år. 

Ett stort problem för oss patienter är att de som behandlar oss har tolkningsföreträde om våra personliga egenskaper, vilket gör det möjligt att fullständigt undergräva vår trovärdighet. Vem tror till exempel på en patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), när ord står mot ord? För insprängt i just denna diagnos finns ett kriterium som vanligtvis inte nedtecknas, men som i praktiken ligger till grund för vår behandling. Vi anses vara manipulativa. Och i och med det försvinner vår möjlighet att få någon att ta våra upplevelser på allvar. 

En av de psykologer som jag har gått i terapi hos sa en gång till mig att ”man blir rädd när man läser i din journal om hur du har behandlats av psykiatrin”. Och visst blir man det. Tyvärr hjälper det för det mesta inte med att en individ som representerar systemet upptäcker att en patient har behandlats mycket illa. Åtminstone inte om vederbörande vill behålla sitt arbete. 

Förstår ni som arbetar inom psykiatrin att vi patienter ibland behandlas på ett sätt som orsakar mycket stora skador och också att många av dessa hade kunnat undvikas? Förstår ni hur ont era ord och handlingar kan göra? Förstår ni hur maktlösa vi patienter kan känna oss mot systemet? 

För mänsklighetens framtid i stort hoppas jag faktiskt att ni inte gör det.

Öppenvård Slutenvård
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning– alternativ till självskador?

Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Tips
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Barndomsminnen Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Rädsla
— 2 kommentarer

Allmänt om emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS)

Jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS), som också kallas för borderline personlighetsstörning (BPS), redan då jag var tonåring. Detta faktum har varit oerhört plågsamt för mig av flera olika anledningar. Givetvis är det mycket svårt att leva med de begränsningar som symptomen av personlighetsstörningen medför. Diagnosen har emellertid också ibland gjort att jag har bemötts på ett sätt som jag tror att de flesta människor skulle bli mycket sårade av.

Borderline sign background

Här återfinns en allmän presentation av EIPS (eller BPS). Jag kommer sedan att i ett antal senare inlägg relatera till denna beskrivning och beskriva hur just jag har upplevt orsaker och symptom. I nedanstående text används jag termen EIPS, för att beteckna emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.  

Genom att studera borderline.se samt psykologiguiden.se går det att få vissa insikter i orsaker till EIPS. Här anges också en rad symptom som en drabbad person kan ha. Nedanstående sammanställning är konstruerad med hjälp av information som är hämtad från dessa webbplatser.   

Orsaker till EIPS

Det är ännu inte riktigt klarlagt varför en individ får EIPS. Många forskare anser emellertid att det finns en ärftlig disposition för ökad sårbarhet som möjliggör att personlighetsstörningen kan uppstå, oftast i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor. Dessutom visar nyare forskning att EIPS kan karaktäriseras som en neuropsykiatrisk funktionsbegränsning.

På psykologiguiden.se anges att:

” Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.”

EIPS tycks således nästan uteslutande utlösas av såväl ärftliga som miljömässiga faktorer.

Symptom på EIPS

I generella termer går det att säga att en individ som har EIPS uppvisar en ökad känslo-mässig sårbarhet. Däremot varierar vilka symptom som uppvisas, och hur kraftiga besvären är mellan olika personer som har diagnosen.  

Symptom på EIPS kan vara

  • En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.
  • Tvära humörkast (som till exempel kan innebära att en individ som har haft ett tämligen normalt stämningsläge plötsligen blir väldigt arg, eller blir nedstämd och får ångest).
  • Snabba pendlingar mellan idealisering och nedvärdering. En person som har EIPS kan placera en annan människa på en pedestal, och i stort sett enbart tillskriva denne positiva egenskaper. Men detta kan snabbt ändras till att den andra istället uppfattas på rakt motsatt sätt, dvs att motparten betraktas och beskrivs med negativa egenskaper (se även nedanstående punkt). Detta så kallade ”svart- eller vitt tänkande”, utgör ett problem i synnerhet i relationen till andra människor. Det kan i förlängningen också göra att den som har EIPS helt enkelt (och inte sällan plötsligt) avslutar relationen i fråga.  
  • Problem att hantera relationer. Den som har EIPS kan ha svårt att se sin egen roll i samspelet med andra på grund av att förmågan att reflektera över sina egna, och andras känslomässiga upplevelser inte riktigt fungerar. Det kan i förlängningen också leda en misstänksamhet gentemot andra människor, som då kan uppfattas som elaka eller orättvisa.
  • En ihållande känsla av tomhet.
  • Svårigheter att behålla en känsla av stabil identitet. Självbilden kan istället betraktas som instabil.
  • Overklighetskänslor. Gränspsykotiska upplevelser kan också förekomma, t ex vid påfrestningar i form av extrem stress.
  • Bristande impulskontroll.

En person som har EIPS, upplever naturligtvis själv sitt tillstånd som plågsamt. Det leder till en smärta som måste hanteras på något sätt vilket i förlängningen kan resultera i självdestruktivitet, t ex i form av självskadebeteende för att lindra ångest. Vissa människor som har EIPS ligger också i riskzonen för att utveckla missbruk av olika slag (t ex spel-, sex-, drog- eller alkoholmissbruk). Dessutom kan det också finnas en ökad benägenhet att utveckla ätstörningar.

Olika patienter – olika mönster

Ovanstående symptom är inte distinkta och hänger naturligtvis ihop på olika sätt. Hur jag ser på det mönster som just min EIPS har skapat utvecklas som tidigare nämnts i kommande inlägg. Jag kommer också att fördjupa mig i det bemötande som jag har fått, både av människor ute i samhället, men också av de som arbetar inom psykiatrin.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Psykisk ohälsa