Mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) har inneburit att jag i vissa situationer inte har kunnat lyssna på mitt förnuft som innefattar intellekt och logik. Jag har upplevt ett tillstånd då mina känslor är så ENORMT mycket starkare än förnuftet, vilket gör att de förstnämnda helt helt enkel tränger bort det sistnämnda. Segrare i kampen om min uppmärksamhet blir då de förrädiska känslorna, som därigenom får alltför stor vikt då jag ska besluta vilken handling som jag ska genomföra. Känslorna är oerhört plågsamma, och de gör mig både blind och döv inför allt som inte överensstämmer med dem. 

Vissa människor med med EIPS har problem med att hantera sin ilska, vilket jag dock inte har. Jag blir nästan aldrig arg, och de gånger som jag blir det kan jag kontrollera denna känsla mycket väl. Så det är således inte ilskan som har makten att ta över min kropp. Det är istället sorgen, nedstämdheten och skammen som påverkar mig så starkt. 

Dessa känslor påverkar mina tankar om mig själv, och därmed också min relation till andra människor. Jag KÄNNER så starkt att jag är en dålig människa, och att alla andra istället är det motsatta. När det gäller relationer, kan jag då jag mår riktigt dåligt även få för mig att andra människor tycker illa om mig eftersom de har upptäckt vilka förfärliga egenskaper som jag har. Naturligtvis blir jag ledsen av det, och följden blir att jag helst vill dra mig undan all social interaktion (vilket har en mycket negativ inverkan på min psykiska hälsa). 

Förnuft och känsla ger mig alltså helt motsatta signaler. Förnuftet säger till exempel att det är ytterst osannolikt att alla ofördelaktiga egenskaper skulle samlas hos mig, samtidigt som jag verkligen KÄNNER på djupet att det ändå är just så. Ibland har min terapeut frågat mig vad det egentligen är som jag tycker att jag har gjort, och då har jag inte kunnat precisera det. Men likväl ger dessa starka känslor inte med sig. 

Det konstiga är att jag trots en förhållandevis stor sjukdomsinsikt inte har lyckats att lyssna på mitt förnuft när jag har mått dåligt, och handla i enlighet med det. Jag kan inte riktigt förklara varför jag fungerar så. Men på något sätt är känslorna i vissa situationer så mycket starkare, och de övermannar mig med en kraft som helt enkelt slår omkull mig. De är som obevekliga vågor som sköljer över mig gång på gång och hotar att dränka mig. Känslorna hindrar mig från att göra det som förnuftet inser att jag måste. Den (icke)handling som blir följden av dessa känslor är således passiviteten. Jag blir handlingsförlamad och kommer inte framåt, och det enda sättet för mig att bryta denna nedåtgående spiral är att prata med andra människor som får mig att inse att mina känslor förråder mig. Jag brukar ofta prata med min man eller min syster som båda känner mig så väl. Denna gång var det ett SMS från min syster samt de kommentarer som jag fick på mitt förra blogginlägg som hjälpte mig att ta mig ur känslornas järngrepp, resa mig upp igen och försöka fortsätta att kämpa. 

Under de perioder som jag har mått bättre i mitt liv, har min uppfattning om att min karaktär är sammansatt av förfärliga egenskaper ändå aldrig riktigt släppt taget, även om jag har insett att jag inte är den ”hemskaste” människan i universums historia. Jag har känt det som om jag ständigt går iklädd en maskeraddräkt, och bara väntar på att någon ska avslöja mig. När jag ska träffa andra människor har jag försökt att göra mig så fin som jag bara kan, för att ingen ska genomskåda mig. 

Jag har funderat på varför jag har fått för mig att jag är en sådan fruktansvärd människa, och hur mitt dikotomiska tänkande överhuvudtaget uppstod. Jag har tänkt i banor om att det kanske beror på att jag blev slagen i min barndom. Då jag var mycket liten uppfattade jag mina föräldrar som goda individer utan fel och brister, som ju små barn ofta gör. Samtidigt ställdes jag emellertid inför det faktum att min pappa slog mig, vilket var oerhört traumatiskt för mig. Den enda förklaring jag som barn kunde hitta vilken möjliggjorde att jag fortfarande kunde uppfatta min pappa som god, var ju att jag själv är motsatsen. Jag tänkte att jag var så ond och hemsk att jag behövde bestraffas mycket hårt av min ”goda” pappa. 

Sammanfattningsvis har mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) inneburit en livslång strid mellan förnuft och känsla, vilken har påverkat min relation till mig själv och också min relation till andra människor.