— 5 kommentarer

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 3

Anhörigvårdare – ett fritt val? 

Naturligtvis kan man tycka att man själv väljer att vara anhörigvårdare. Men jag menar att situationen ibland är så svår att valet inte är helt fritt. För det första så är det ju så att samhället skulle braka ihop om alla som idag är anhörigvårdare bestämmer sig för att inte längre vara det. Jag är fullt medveten om det, vilket lägger till en moralisk dimension när det gäller mitt val. För det andra finns det två personligheter att ta hänsyn till när det gäller vård av anhörig i hemmet och kombinationen av dessa kan göra att valet måste bli att vårda den sjuke hemma. Det passar in till exempel in på följande situation: Den sjuke  VILL INTE vistas på ett korttidsboende, vård- och omsorgsboende eller ha växelvård och den anhöriga har själv har någon psykisk sjukdom som begränsar valmöjligheterna (vilket således överensstämmer med verkligheten i mitt fall). När det gäller EIPS har man ju ofta problem med att lyssna på sitt förnuft, och handlar istället utifrån sina känslor. Och känslorna i mitt fall säger ju att jag vill hjälpa min man på alla sätt och vis och inte göra någonting som han själv inte själv vill. Mitt hjärta går i kras bara jag tänker tanken att åka och titta på ett tänkbart vård- och omsorgsboende till min man. En ytterligare komplicerande faktor är om man tidigare i sitt liv har fått väldigt mycket hjälp av den sjuke som man vill återgälda, vilket också passar in i min situation. Slutligen har jag också alltid haft mycket svårt för att sätta gränser.

Ålderns betydelse

Kombinationen av att vara anhörigvårdare och ha EIPS är en mycket svår belägenhet. Är man dessutom under 65 år kan man trots den förhållandevis låga åldern ha mycket svårt att klara det på sikt. För då får man inte den hjälp som behövs från början eftersom man anses vara för ung. Man förväntas då klara av att ta hand om den sjuke utan att själv få hjälp via den närståendes biståndshandläggare. Om man är över 65 år har man ju rätt till hemtjänst och behöver inte strida om att få rätt till det inom psykiatrin. En människa som är under 65 kan då få hjälpen när det redan är för sent. Bara det kan i sig leda till ett dåligt psykiskt mående. Jag tänker till exempel att ”nu får jag äntligen den hjälp som jag hade behövt från början, men ändå klarar jag inte av det”. För det är så i mitt fall. Precis just idag (eller under natten förresten) inser jag att min kropp inte klarar det inte längre, och att jag med största sannolikhet måste ansöka om ett boende till min man som jag älskar så högt. Och det kommer jag aldrig någonsin att förlåta mig själv för. Dessutom kommer jag alltid att undra över om min man hade kunnat vara hemma på heltid eller om jag hade klarat av växelvården om JAG hade fått hjälp i det ögonblick som jag blev anhörigvårdare. Hade vi kunnat göra det som min man älskar mest, nämligen att resa tillsammans? Det kommer jag aldrig att få veta. 

wheelchair on the beach

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 2

I denna andra del följer några reflektioner kring hur det är att som anhörigvårdare själv lida av psykisk sjukdom.

Som anhörigvårdare kan man plågas av FRUKTANSVÄRDA samvetskval då man tänker på sig själv och måste lämna den som är sjuk för en stund. Det är nog vanligt även bland ”friska” anhörigvårdare. Jag brukar, trots att jag vet att hemtjänsten ser till min man, drabbas av tankar som: ”Jag sviker honom om jag åker hemifrån. Han mår ju så dåligt och vi måste ta vara på precis varenda minut som vi har tillsammans”. När jag vistas utanför hemmet åker jag hem igen så fort som jag har gjort det absolut mest nödvändiga. Jag har också mycket starka skuldkänslor för att jag upplever min tillvaro som så svår. Eftersom jag själv emellertid har diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning/-syndrom (EIPS) eller borderline personlighetsstörning/-syndrom (BPS) är det även tyvärr inte så förvånande att följande läggs till i min tankekedja: Att jag tänker på mig själv visar att jag är en mycket dålig, hemsk, vidrig, otäck och gräslig människa. Jag förtjänar faktiskt inte ens att leva. 

Det dikotoma tänkandet (Förföljd av ett dikotomt tänkande) som är vanligt vid EIPS kan resultera i följande tankegångar hos mig: antingen klarar jag att ensam vårda min man fullt ut vilket betyder att jag är en bra människa. Eller så klarar jag inte av det vilket istället innebär att jag är det motsatta, dvs en dålig människa.

Att lida av en psykisk sjukdom, till exempel i form av EIPS, kan ha resulterat i att man har ett nästintill obefintligt socialt nätverk runt omkring sig. Eftersom man är så isolerad finns det då helt enkelt ingen som man be om hjälp. Man kanske inte har några vänner eller bekanta att fråga. Det kan också vara så att ens kamrater själva har problem som gör att de inte kan hjälpa till. Jag har till exempel vänner som själva lider av psykisk sjukdom. Kanske har man heller inga släktingar som man kan be. Och det som faktiskt beskrivs som positivt i viss litteratur när det gäller anhörigvård nämligen att man hjälps åt tillsammans går därmed om intet. Jag tycker att det i varje enskilt fall där en anhörig blir vårdare till en närstående som kräver ständig tillsyn bör utredas hur både den sjukes OCH den anhöriges bakgrund och familjeförhållanden ser ut. 

Network

Som anhörigvårdare kan man också uppleva att man är osynlig då allt fokus läggs på den närstående och att man själv inte alls är viktig. Om självbilden och identiteten är instabil och är beroende av omgivningens reaktioner vilket är fallet för mig (på grund av min EIPS) så förstärks ju bara det där som jag så ofta känner innerst inne. Jag är en sådan hemsk människa att ingen bryr sig om mig. Jag är inte ens värd att lägga ned tid och resurser på. 

Det är viktigt att professionella utövare tänker på att en anhörigvårdare har en mycket sämre utgångspunkt om denne bär med sig en ökad sårbarhet från början. Naturligtvis är det då lättare att drabbas av total utmattning. Att vara anhörigvårdare är ju också i sig någonting som i sig kan göra att man blir deprimerad, vilket förstärks om man har ett depressivt förhållningssätt i grunden. En allvarlig komplikation när det gäller EIPS är att den hårda belastningen kan utlösa stressrelaterade paranoida tankegångar och allvarlig dissociation. 

Ibland kan man också känna sig missförstådd och rent av dömd av hemtjänsten. Jag är under 65 år, ser ung ut och det syns inte på mig att jag lider av EIPS. Det gör att vissa inom hemtjänsten kan uppfatta mig som lat istället för sjuk. Jag har upplevt att det är vanligare när det gäller den lite äldre generationen ur personalstyrkan. Det är för mig obegripligt att psykiatrin först nu informerar om psykisk ohälsa. Varför har det inte gått ut någon mer allmän information som gör att alla som kommer hit åtminstone har en viss grundförståelse för psykisk ohälsa redan när uppdraget inleds? Varför fungerar kommunikationen så illa inom hemtjänsten att de flesta inte ens vet om att jag lider av det, trots att det förmedlades till den representant som skulle vidarebefordra det till samtliga som kommer hit? Jag kan ju inte välja bort hemtjänsten för min mans skull (vi bor dessutom i ett område där vi inte ens kan välja en annan hemtjänst). Att ibland bli så fruktansvärt ledsen av det bemötande som jag får, tar ju bara mer av den energi som inte finns. Om hemtjänsten inte kan tänka på mig borde de väl ändå kunna visa mig respekt och välvilja för min mans skull. Han älskar ju mig och blir väldigt ledsen då jag blir det. 

Slutligen kan ju också händelser som kan tyckas vara obetydliga och en parentes i livet också bli en stor katastrof när man är så hårt belastad, vilket många anhörigvårdare nog känner igen. Vår diskmaskin gick sönder i förrgår vilket ju innebär att jag måste diska och även ringa till en reparatör eller möjligen köpa en helt ny diskmaskin. Min psykiska problematik gör emellertid att jag i grunden upplever alla sociala kontakter som mycket jobbiga och jag blir nervös varje gång jag måste tala med någon som jag inte känner. Det tar därför väldigt mycket energi från mig. Och eftersom det inte finns någon kraft kvar till det blir självbilden ännu sämre. ”Tänk att jag inte ens klarar av det!”

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 1

I denna första del följer lite allmänna reflektioner av att vara anhörigvårdare som jag baserar på min egen erfarenhet.

Osäkerhet och förlust

Att vara anhörigvårdare till en människa som efter ett hjärtstopp uppvisar samma symptom som vid medelsvår till svår demens och dessutom återhämtar sig efter ett brott på lårbenshalsen, är ett helvete på väldigt många olika sätt. För det första kan man aldrig vara säker på vad som kommer att hända då man själv inte är vaken. Jag går och lägger mig med en mycket stark oro för vad som kan inträffa, och jag frågar mig om jag verkligen har tänkt på allting som kan vara farligt, det vill säga allt som skulle kunna göra att min man och/eller jag inte kommer att överleva till morgonen. Är alla tändstickor borta? Har jag låst till samtliga utrymmen som kan förorsaka skador och gömt de nycklar som ger tillgång till dessa? 

För det andra blir tiden plötsligen inte längre ens egen. När man har gjort klart en uppgift som till exempel att hjälpa till med förflyttning eller att förmedla information, så finns det ingenting som säger att man måste utföra detta en eller ett par minuter senare igen. Om och om igen. Det gör att det aldrig någonsin går att stryka saker och ting på vanligt sätt ur den lista som består av sådant som man behöver göra för sin egen skull. För eftersom det hela tiden fylls på med nya saker hinner man inte ens börja på det som man behöver göra för sig själv. 

Att berövas sin frihet är en mycket svår upplevelse. Jag känner det ofta som om jag sitter i fängelse (vilket jag i och för sig aldrig har gjort) med ett par korta beviljade permissioner i veckan. Fast det är kanske egentligen är ännu värre på ett sätt. För när ytterdörren stängs kan jag inte koncentrera mig på att till exempel läsa eller skriva utan att ständigt bli avbruten. 

Det är också en fruktansvärd upplevelse att förlora allt det stöd som en närstående tidigare har haft förmåga att ge som frisk. Jag har under så många år fått så mycket hjälp av min man. Men hans sjukdom gör att han nu inte längre kan hjälpa mig med någonting, och jag har ensamt ansvar för vårt hushåll, företagen, privatekonomin och huset. Och jag har också förlorat den delen av man som hjälpte mig att hantera min psykiska sjukdom. Han som hjälpte mig med min ångest, hypokondri och depression finns helt enkelt inte längre kvar. 

Wheelchair isolated clipping path

Belastning och hälsa

Den sammanlagda belastningen kan göra att man upplever att man förändras som person. Jag är till exempel nu ofta irriterad och det gör mig väldigt ledsen eftersom jag varken vill eller brukar vara det. Dessutom blir jag en gnällspik på grund av sömnbristen då den gör att jag ser allting genom ett negativt filter fullt av det svartaste sot. Detta kompliceras ytterligare av att sömnsvårigheterna faktiskt inte går att medicinera bort. För jag vaknar ju av min man, vilket jag måste göra för att kunna hjälpa honom då hans liv är helt beroende av det. Han kan till exempel inte själv trycka på det trygghetslarm som kan har kring handleden om han ramlar eftersom han inte kommer ihåg vad det används till, eller ens att han har det där. 

Jag har läst många texter som påpekar att en anhörigvårdares hälsa ofta riskeras i form av t ex utbrändhet, utmattning och även att det är en riskfaktor för ökad dödlighet. Det händer alltså också människor som från början är friska. Det är lätt att inse att ingen överlever i längden utan att få sammanhängande sömn och också mat, stöd samt vila ibland. Personligen reagerar jag mest på det här med sömnbristen. Natten till igår behövde min man hjälp på toaletten flera gånger, och i natt fick han panik och väckte mig eftersom han trodde att hela huset och trädgården åkte på ett tåg. När jag skriver detta är klockan 03.10 och jag känner att jag inte kommer att kunna somna om. Min man kan ibland också gå upp på nätterna och äta så mycket att det inte finns någonting kvar till mig. Jag kan tyvärr inte lämna min man utan tillsyn för att själv åka och handla, men det har ju mindre betydelse nu när jag inte orkar det. Hemtjänsten kan heller inte göra extra inköp om det skulle behövas. Vid matbrist ger jag den mat som finns till min man, trots att jag vet att vi skulle ha delat på den om han var frisk. Men nu är det är ju faktiskt han som är sjuk. 

Det är viktigt att tänka på att det inte bara är de som beskrivs som äldre anhörigvårdare (dvs över 65 år) som riskerar sina liv när de vårdar en närstående i hemmet. Det gör faktiskt de som lider av psykisk sjukdom oavsett ålder också. Den avgörande betydelse som antalet levda år ges när det gäller att bestämma hjälpinsatser från den sjukes biståndshandläggare leder till ett lidande som hade kunnat undvikas. Att vara tvingad att gå via psykiatrin för att få hjälp skapar en tidsfördröjning som kan göra att den som vårdar den sjuke drabbas av utmattning eller utbrändhet i väntan på hjälp. När den äntligen beviljas och slutligen omsätts i praktiken kan det vara alldeles för sent. 

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer
— 4 kommentarer

Fördomens makt

goldfish - diversity concept, bullying and isolation

Jag har förlorat många av mina vänner i samma ögonblick som jag har berättat för dem om min psykiska ohälsa. De har helt enkelt dragit sig undan, och låtit kontakten med mig rinna ut i sanden. Jag har försökt att reparera skadan på alla sätt jag kan, men det har inte gått då jag har fått stämpeln ”galning” inristad i min panna. Jag har blivit brännmärkt, fördömd och i andras ögon mindre värd. Och när min egen person förminskas hos andra, händer det någonting förfärligt med mig. Mina egna ögon börjar att se den bild som fördomen skapar. 

Det finns inga ord som då räcker till för att beskriva min smärta. Den är en ocean av känslor som skaver och fräter. Den är ett vidsträckt och öppet sår som aldrig får chansen att läka. Livet blir outhärdligt då allt jag vill är att bli accepterad för den jag är. Jag vill bli inkluderad istället för exkluderad, och godkänd istället för underkänd. Jag vill bli validerad istället för bestraffad, och vänligt bemött istället för kränkt. 

Jag har överlevt fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och mobbing. Visst blev jag vingklippt på vägen, men vem skulle inte bli det? Vem skulle kunna gå igenom allt det som jag har gjort, utan att det sätter spår i personligheten? Givet min biologiska disposition? Varför måste jag skämmas för den människa som jag slutligen blev? 

Det plågar mig så att jag inte kan vara mig själv. Om jag väljer att vara ärlig och berätta om mina problem, resulterar det i jag att blir ensam. Om jag istället väljer att inte berätta om min psykiska ohälsa, kommer jag ändå att uppleva att jag är ensam trots förekomsten av ett socialt nätverk runt omkring mig. Frågan är vilket val som är mest fördelaktigt – är det pest eller är det kolera? Det är ett omöjligt val, och det är framför allt ett omänskligt sådant som ingen ska behöva tvingas att göra.

Min syster och min man känner till de diagnoser som jag för närvarande har. När det gäller övriga relationer har jag valt att klyva min person mitt itu. Den ena halvan är en kvinna mitt i livet, med många så kallade vänner på flera sociala nätverk vars profiler redovisar formella uppgifter, bilder av resor, härliga familjestunder och allt det där en ”normal” människa ska visa upp. Den andra halvan är den som skriver detta, en anonym människa som vill berätta om sina upplevelser för att tillsammans med andra förbättra kvaliteten på vården och befria oss från skammen av att vara annorlunda ute i samhället. Mitt mål är att vi alla som lider av psykisk ohälsa ska kunna vara de vi är, UTAN att bli ensamma för det.

Går det då att vara sig själv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning? Här är ju en patients diagnos inte direkt någon hemlighet. När jag har varit inlagd har jag emellertid upplevt att jag inte heller här får chansen att visa vem jag är. För diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), har för mig medfört att en skrämmande stor del av personalstyrkan inte har lyssnat eller trott på vad jag säger. Jag har således inte blivit tagen på allvar, samtidigt som den viktigaste behandlingsprincipen har varit att jag ska skrivas ut (oavsett psykisk status). Jag har därför upplevt att den människa som jag är bakom min diagnos inte ens har fått finnas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Den har varit tvungen att dö för att lämna plats till den mall som ligger grund för behandlingen. Det individuella har fått ge vika för det generella och jaget har tilldelas fördefinierade egenskaper. 

Det värsta som har hänt mig i livet är att få emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), och det näst värsta är faktiskt att få denna diagnos konstaterad. Det förstnämnda har inneburit att jag har upplevt ett flertal svåra symptom, det sistnämnda att jag har blivit mycket hårt (för)dömd av såväl samhälle som av psykiatri. Det är både symptomen och domen som gör det till en nästan outhärdlig diagnos. Vi som har fått diagnosen konstaterad av psykiatrin och fortfarande är vid liv är oerhört starka.

Bemötande Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Relationer Slutenvård
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Barndomsminnen Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Rädsla
— 2 kommentarer

Allmänt om emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS)

Jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS), som också kallas för borderline personlighetsstörning (BPS), redan då jag var tonåring. Detta faktum har varit oerhört plågsamt för mig av flera olika anledningar. Givetvis är det mycket svårt att leva med de begränsningar som symptomen av personlighetsstörningen medför. Diagnosen har emellertid också ibland gjort att jag har bemötts på ett sätt som jag tror att de flesta människor skulle bli mycket sårade av.

Borderline sign background

Här återfinns en allmän presentation av EIPS (eller BPS). Jag kommer sedan att i ett antal senare inlägg relatera till denna beskrivning och beskriva hur just jag har upplevt orsaker och symptom. I nedanstående text används jag termen EIPS, för att beteckna emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.  

Genom att studera borderline.se samt psykologiguiden.se går det att få vissa insikter i orsaker till EIPS. Här anges också en rad symptom som en drabbad person kan ha. Nedanstående sammanställning är konstruerad med hjälp av information som är hämtad från dessa webbplatser.   

Orsaker till EIPS

Det är ännu inte riktigt klarlagt varför en individ får EIPS. Många forskare anser emellertid att det finns en ärftlig disposition för ökad sårbarhet som möjliggör att personlighetsstörningen kan uppstå, oftast i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor. Dessutom visar nyare forskning att EIPS kan karaktäriseras som en neuropsykiatrisk funktionsbegränsning.

På psykologiguiden.se anges att:

” Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.”

EIPS tycks således nästan uteslutande utlösas av såväl ärftliga som miljömässiga faktorer.

Symptom på EIPS

I generella termer går det att säga att en individ som har EIPS uppvisar en ökad känslo-mässig sårbarhet. Däremot varierar vilka symptom som uppvisas, och hur kraftiga besvären är mellan olika personer som har diagnosen.  

Symptom på EIPS kan vara

  • En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.
  • Tvära humörkast (som till exempel kan innebära att en individ som har haft ett tämligen normalt stämningsläge plötsligen blir väldigt arg, eller blir nedstämd och får ångest).
  • Snabba pendlingar mellan idealisering och nedvärdering. En person som har EIPS kan placera en annan människa på en pedestal, och i stort sett enbart tillskriva denne positiva egenskaper. Men detta kan snabbt ändras till att den andra istället uppfattas på rakt motsatt sätt, dvs att motparten betraktas och beskrivs med negativa egenskaper (se även nedanstående punkt). Detta så kallade ”svart- eller vitt tänkande”, utgör ett problem i synnerhet i relationen till andra människor. Det kan i förlängningen också göra att den som har EIPS helt enkelt (och inte sällan plötsligt) avslutar relationen i fråga.  
  • Problem att hantera relationer. Den som har EIPS kan ha svårt att se sin egen roll i samspelet med andra på grund av att förmågan att reflektera över sina egna, och andras känslomässiga upplevelser inte riktigt fungerar. Det kan i förlängningen också leda en misstänksamhet gentemot andra människor, som då kan uppfattas som elaka eller orättvisa.
  • En ihållande känsla av tomhet.
  • Svårigheter att behålla en känsla av stabil identitet. Självbilden kan istället betraktas som instabil.
  • Overklighetskänslor. Gränspsykotiska upplevelser kan också förekomma, t ex vid påfrestningar i form av extrem stress.
  • Bristande impulskontroll.

En person som har EIPS, upplever naturligtvis själv sitt tillstånd som plågsamt. Det leder till en smärta som måste hanteras på något sätt vilket i förlängningen kan resultera i självdestruktivitet, t ex i form av självskadebeteende för att lindra ångest. Vissa människor som har EIPS ligger också i riskzonen för att utveckla missbruk av olika slag (t ex spel-, sex-, drog- eller alkoholmissbruk). Dessutom kan det också finnas en ökad benägenhet att utveckla ätstörningar.

Olika patienter – olika mönster

Ovanstående symptom är inte distinkta och hänger naturligtvis ihop på olika sätt. Hur jag ser på det mönster som just min EIPS har skapat utvecklas som tidigare nämnts i kommande inlägg. Jag kommer också att fördjupa mig i det bemötande som jag har fått, både av människor ute i samhället, men också av de som arbetar inom psykiatrin.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Psykisk ohälsa