— 8 kommentarer

Ett halvfullt glas

Water poured from a plastic bottle into a glass

Nu har min man kommit hem, och jag är överlycklig för det. Så fort han steg innanför dörren kändes allting plötsligen så mycket mindre skrämmande än det tidigare har gjort. Som genom ett trollslag krympte mina problem från stora vindruvor till små russin. 

Jag blev ordentligt uppskrämd av att ha influensan och vara alldeles ensam. Det är första gången på väldigt många år som jag har fått den överhuvudtaget. Jag är lite orolig för min kropp, eftersom jag verkligen inte har tagit hand om den under det senaste året. 

Nu kan jag faktiskt inte längre fortsätta med att äta och sova så lite som jag har gjort sedan min man blev sjuk. Jag har förresten inte motionerat heller. Fast jag tycks ändå ha fått en viss motion genom hanterandet av rullstolen och allt annat som jag har varit tvungen att uträtta. Men det har inte varit en hälsosam motion, utan istället en aktivitet utförd inom ett moln bestående av panik och kortisol. 

Idag när min man väckte mig upplevde jag en känsla som jag inte har upplevt på länge. Jag kände mig tacksam. Tacksam för all den hjälp som jag nu får av samhället och för den jag alltid har fått av min syster. Tacksam för att min man på något mirakulöst sätt kan skapa en illusion hos mig om att han fortfarande kan hjälpa mig, vilket har en lugnande inverkan. Tacksam för den fina stöttning som jag får av er här och av mina följare på Twitter. 

Den senaste tiden har jag varit så trött att jag inte har kunnat känna äkta tacksamhet eller glädje. Men i morse fick jag äntligen se en skymt av den jag var innan min man blev sjuk, en människa som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Jag är glad för att min man och jag fortfarande lever och andas. Dessutom ser jag fram emot att vi i eftermiddag ska vara hemma och mysa tillsammans genom att titta på TV och äta ostbågar. Och det pirrar nästan i mig av förväntan när jag tänker på att vi ska ge oss ut på stan i morgon och bara ha ROLIGT! 

I några timmar har jag uppfattat glaset som är till hälften fyllt som halvfullt istället för halvtomt. Jag måste ta vara på det!

Okategoriserade
— 14 kommentarer

Den osynliga gränsen

Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Ensamhet Okategoriserade
— 4 kommentarer

Äntligen!

Bergsteiger auf einem Gipfel im Gebirge bei Nebel

JAAA!!!! Insatserna från hemtjänsten och boendestödet är nu beviljade! Efter alla dessa månaders kamp mot systemet får jag äntligen hjälp. Jag kan nästan inte tro att det är sant, och jag har läst igenom brevet som jag fick igår flera gånger. Det är så fantastiskt!! Jag får alltså hjälp med städning, tvättning och handling från hemtjänsten. Dessutom får jag boendestöd och någon som kan följa med mig till doktorn om jag skulle behöva. Och jag kommer att ha kvar min fina terapeut som är den som har hjälpt mig att ordna allt detta. Den tacksamhet jag känner mot de som på olika sätt har hjälpt mig och gentemot er som har läst och kommenterat denna blogg, kan inte beskrivas i ord. TACK!! Just nu känns det som om jag tillsammans med er har bestigit ett berg, och att jag faktiskt har kommit upp på toppen!

Jag är fortfarande sjuk, och det verkar vara luftrören och lungorna som är angripna. Igår kväll hade jag svårt att andas, trots luftrörsvidgande och fick sådana panikkänslor. Jag tänkte att det nog är slut med mig, och oroade mig väldigt mycket för vår katt. För om det värsta skulle inträffa så är det ju faktiskt ingen som skulle hitta mig förrän på torsdag, då min man kommer hem. Jag beslöt mig för att hälla upp flera skålar med mat och vatten till katten så att hon överlever fram tills dess. 

Igår upplevde jag verkligen hur sårbar jag är. Och jag saknade så innerligt den människa som min man var innan han blev sjuk, han som kunde hjälpa mig. Jag insåg nog igår kväll rent känslomässigt att han inte längre finns. Men jag älskar min man lika mycket ändå. 

Jag saknade också min mamma på ett sätt som jag inte har gjort på många år. Jag ville ringa upp till himlen och säga att hon måste komma ner och hjälpa mig. Jag saknade min mormor, morfar, farmor och farfar också. Och jag blev arg på livets villkor som tagit dem alla ifrån mig. Dessutom önskade att jag hade en pappa som var normal, som hade en förmåga till att bry sig om mig och min syster. 

Sedan tänkte jag att det skulle vara oerhört grymt att behöva lämna jorden nu, precis när jag har fått veta att jag ska få hjälp. Men med tanke på hur mitt liv har sett ut, så är det inte någonting som skulle förvåna mig. Jag tänkte också att jag måste skriva ett brev till min syster. Sedan somnade jag, och vaknade upp igen på morgonen. Men jag badade inte i svett som jag gjorde när jag vaknade igår. 

Håll en tumme för att det vänder nu och också för att jag får vara frisk! För första gången på länge känner jag nu faktiskt både hopp och glädje. 

Okategoriserade
— 4 kommentarer

Ytterst kort statusuppdatering

I förrgår fick jag reda på att min läkare på vårdcentralen ska sluta. Jag har gått hos henne under väldigt många år, och hon har tagit hand om både mina somatiska och psykiska besvär. Jag ska gå dit på ett sista besök för att få nya recept, innan hon går i pension. Egentligen skulle jag då också göra en hälsokoll, men det klarar jag inte just nu. 

I förrgår vaknade jag upp med feber, halsont och hosta och är sämre idag. I eftermiddag åker min man iväg.

Min terapeut har sagt att jag just nu är ytterst sårbar på flera sätt. Idag förstår jag på djupet vad hon vad hon menar med det. Människor runt omkring försvinner på grund av livets gång, och kanske beror faktumet att allt händer samtidigt på att jag är som jag är. Det måste finnas en bakomliggande orsak till att allting händer samtidigt på det är på det här sättet. Jag ligger i min säng och vänder ut och in på mitt liv, och jag förstår inte sambanden mellan orsak och verkan. 

Svaren på era fina kommentarer kommer så fort som jag blir lite bättre. Tack för att ni finns här för mig! 

Okategoriserade
— 4 kommentarer

Att som patient med psykisk problematik berövas nödvändig hjälp vid sjukdom hos anhörig

Jag har en psykisk sjukdom, och har i hela mitt liv fått stöd av min man för att klara mig rent praktiskt. Förra våren fick han emellertid ett hjärtstopp som resulterade i en omfattande hjärnskada. Konsekvensen av detta blev att min man är beroende av att jag hjälper honom, istället för tvärtom. Jag blir också ensamt ansvarig för vårt hushåll. 

Min man måste ha ständig tillsyn eftersom hans minne inte fungerar. Han skulle egentligen behöva en personlig assistent, men det är inte möjligt eftersom han är över 65 år. Hade han fått sitt hjärtstopp när han var 64, hade situationen varit en annan. Det enda som återstår är då således att vistas hemma med stöd av hemtjänst, växelvård med hemtjänst eller ett särskilt vård- och omsorgsboende med möjlighet till permissioner. I det sistnämnda fallet går det dock inte att få hemtjänst under de permissioner som min man vistas hemma. 

Om jag hade varit över 65 hade jag kunnat få hemtjänst via min mans biståndshandläggare. Nu måste det istället beviljas av biståndshandläggaren för psykiatrin. Jag kan inte förstå detta med att människors ålder ska vara helt avgörande i fråga om vilken hjälp som beviljas. För det är inte ensamt den faktor som bestämmer en individs funktion, kraft och behov av hjälp. Min mormor var till exempel vid 85 års ålder så mycket piggare än vad jag någonsin har varit, och hon skulle fram tills dess ha klarat av att sköta både min man och vårt hushåll med glans. 

Jag kan få hjälp av boendestöd, men eftersom jag samtidigt sköter min man kan de i praktiken inte hjälpa mig ändå. För när det gäller boendestöd måste man själv vara delaktig i de sysslor utförs (till exempel vid handling och städning). Och skötseln av min man har hos mig resulterat i en utmattning, som gör att jag helt enkelt inte orkar. Jag lägger ju alla mina krafter på min man. 

Som anhörig kan man få stöttning av ett så kallat anhörigstöd, och genom de som arbetar med det kan man komma i kontakt med människor i liknande situationer. Jag har träffat andra som vårdar någon närstående, men upplever att jag på grund av min psykiska problem inte ens passar in i dessa grupperingar. För jag reagerar i enlighet med min psykiska sjukdom. Ett vanligt problem när man plötsligen under vissa perioder måste bo helt ensam i ett hus är till exempel att man blir mycket rädd för att någon ska bryta sig in, eller att man inte ska få hjälp då man blir sjuk. En kväll då min man var borta trodde jag verkligen att någon skulle ta sig in i huset, eftersom det en så lång stund knackade så ilsket på dörren mycket sent på kvällen. Min reaktion blev emellertid inte att ringa polisen, utan istället tog jag min sömntablett och gick och lade mig. För jag tänkte att om jag blir ihjälslagen så går det troligtvis ganska fort, och att jag slipper också mista min man som jag inte klarar mig utan. 

En annan gång upplevde jag efter att ha slarvat med min hjärtmedicin (utmattningen har påverkat mitt minne), att hjärtat slog på ett förfärligt sätt som jag aldrig någonsin har upplevt. Katten upptäckte det också, och hon kom och lade sig tätt intill mig på ett sätt som hon inte brukar och lämnade mig aldrig för en sekund under kvällen. Jag trodde verkligen att jag inte skulle vakna mer, fast tänkte även då att det nog är lika bra. Nästföljande morgon vaknade jag emellertid faktiskt upp, och då satt katten och tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned. 

Nu har vi börjat med växelvård, och min man har varit hemma sedan i torsdags. Min mans biståndshandläggare, min terapeut samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin har talat om att även jag ska få hjälp av hemtjänsten när min man är hemma. Men min hjälp har inte kommit igång. Jag har sagt till hemtjänsten att jag just nu bara vill ha ett besök av dem per dag. 

                                   För jag orkar inte skämmas. 

Jag ser att disken ligger i drivor och att min tvättkorg svämmar över. Jag ser att det behöver dammas, städas och fixas. Men jag orkar inte med det. Vad ännu värre är klarar jag inte ens möta personalens blickar längre. För i deras ögon är jag ensamt ansvarig för allt detta. 

Idag skulle hemtjänsten ha kommit hem hit så att jag skulle kunna åka på min terapi klockan 13. Men ingen kom, så att vi fick ta det på telefonen istället. 

På torsdag åker min man tillbaka till växelvården. Och jag kommer att ägna hela veckan som han är borta åt att vila så pass att jag orkar städa tills dess att han kommer hem igen. Jag kommer troligtvis inte orka att handla så att jag kan äta mig mätt. Min energi räcker heller inte till för att göra någonting roligt, eller ens till att laga mina glasögon som jag fortfarande tejpar upp i ansiktet.

Min mans biståndshandläggare sa en gång att de inte har haft något fall med de förutsättningar som min man och jag har. Jag hoppas verkligen att de aldrig någonsin mer får det. För det lidande som det resulterar i är så stort, orättvist och fel. 

Anhörigvård Psykisk ohälsa
— Lämna en kommentar

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer
— 4 kommentarer

Underbart och svårt

road in mountains

Min man har varit hemma sedan i torsdags. Igår när solen strålade och satte guldskimmer på såväl himmel som jord, åkte vi in till stan med bilen. Som vi njöt av att andas, färdas och se på omgivningarna genom vindrutan. För en stund kände vi oss äntligen delaktiga i livet igen. 

Vi köpte varsin glass som smakade sommar, minnen och hopp och efter det åkte vi lite till. Jag kommer att komma ihåg vår färd, eftersom vi nog båda för en stund kände oss som de så mycket starkare individer som vi en gång var. 

När vi kom hem igen steg vi in i den verklighet som oroar oss båda. Min man ramlade under kvällen och jag var tvungen att larma eftersom jag inte fick upp honom från golvet. Under natten vaknade jag av att jag skrek, eftersom jag drömde att min man föll igen. Idag är han mycket dålig i magen, och vi får därför hålla oss hemma. 

Igår fick jag äntligen det sista underlaget till momsdeklarationen som nu är klar. 

Just nu är jag mycket ledsen för mer än bara min mans tillstånd. Det känns som om jag håller på att mista allt som jag håller kärt. Men trots att min man är så svag håller jag ändå fast vid honom när stormar och regn sköljer in över mig, i form av oro och gråt. Vi är två trasiga, svaga och vingklippta människor, som fortfarande stöttar och värmer varandra med kärlek när vågorna svallar och slår.

Vi har båda gjort allt som vi har kunnat. Hur det än går kan ingen ta ifrån oss det.

Okategoriserade
— 4 kommentarer

Dagens möte

Silhouette of Business Meeting

Idag har jag haft en jobbig dag. Först var jag i stan och bad om kopior på en del av de fakturor som min man skickade ut innan han blev dålig. Det har inte gått att hitta några sådana hemma. Troligtvis ligger de lagrade i den dator som har gått sönder, men den har absolut sett sina bästa dagar och går med all sannolikhet aldrig mer att få igång.

Sedan åkte jag till min man som var väldigt trött idag, och han sov nästan ett i par timmar innan mötet började. Själv var jag mycket nervös inför vad mötet skulle komma att resultera i. Dessutom har jag ätit fruktansvärt dåligt den senaste tiden på grund av att jag inte har orkat handla. När väl mötet skulle börja kände jag mig därför så svag att jag trodde att jag skulle dö. Min mans biståndshandläggare sa att ”det syns verkligen att du inte alls mår bra”. Terapeuten hämtade vatten, och efter det blev jag i alla fall så pass mycket bättre att vi kunde genomföra mötet.

Jag inledde med att säga att jag måste få prova detta med växelvård, för jag vill verkligen göra allt för min man. Därför kommer han hem på torsdag så som det var tänkt. Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska informera hemtjänsten om min psykiska ohälsa i mitten av mars. Jag sa att jag bara vill ha ett besök per dag från hemtjänsten (då min man är hemma) innan de har fått denna information. För näst efter min mans tillstånd är det just deras bristande förståelse av min psykiska ohälsa/sjukdom som tar allra mest kraft från mig.

I mitt förra inlägg skrev jag ju att jag upplevde att personalen på den avdelning där min man nu vistas inte alls är så tillmötesgående och trevlig som på korttidsenheten. Detta visade sig idag vara en uppfattning som jag faktiskt inte är ensam om att ha, och jag behöver därför verkligen se över om det finns andra alternativ när det gäller vård för min man. Jag och terapeuten ska tillsammans besöka andra vårdinstanser där min man skulle kunna vistas, men ingen ansökan om ett permanent boende lämnas in i nuläget.

Eftersom jag ännu inte har hört någonting om den övriga hjälp som jag ska få, ska min terapeut ta kontakt med biståndshandläggaren för psykiatrin och meddela att det är bråttom (i synnerhet när det gäller det här med inköpen). Det är ju för märkligt att hjälp kan sättas in så snabbt då en människa får somatiska problem, medan det måste dröja så väldigt länge när det gäller en individ som får svårigheter på grund av psykisk ohälsa/sjukdom (om man nu får någon hjälp alls när det gäller det sistnämnda)!! Jag har aldrig någonsin upplevt skillnaden så tydlig som just nu.   

På mötet talade vi också om det här med den utredning som ska inledas, och det visade sig ju inte alls vara så som jag hade föreställt mig det. Jag kan fortfarande själv bestämma om min man ska vara hemma och utredningen består till största delen av information som redan finns nedskriven. Eftersom jag uttryckte en viss oro idag kring detta kommer jag också att få läsa igenom allting.

Nu är jag mycket trött, men känner väldigt nöjd med dagen. Jag måste gå och lägga mig nu.

Okategoriserade
— 2 kommentarer

Förlamande trötthet

geschäftsfrau überarbeitet am schreibtisch

Under ett par veckor har jag lidit av en trötthet som nästan helt har förlamat mig. Igår fick jag emellertid veta att min systers knöl inte är farlig, och då släppte en oerhört tung sten från mitt hjärta. Jag är verkligen så oändligt tacksam för att hon är frisk!!

Min man kommer hem på torsdag och jag är väldigt nervös för att jag inte ska orka att genomföra allt som behöver göras under den vecka som han är hemma. Jag är trött på ett sätt som jag aldrig har upplevt tidigare. Det är en i grunden djup trötthet som inte har givit vika, trots att jag har vilat mycket sedan min man åkte in på korttidsenheten. Jag sover heller inte alls bra på nätterna och har börjat att drömma fruktansvärda mardrömmar. Jag vaknar så ofta av att jag skriker och är alldeles genomsvettig. Otäckt!!

Nu befinner sig min man på avdelningen för växelvård. Jag var och hälsade på honom i förrgår och upplevde att personalen inte alls var lika tillmötesgående och trevliga som på den förra avdelningen (korttidsenheten). Jag var väldigt ledsen när jag gick därifrån, och kan inte riktigt förstå varför jag låter deras agerande påverka mig så.

På tisdag ska min man och jag ha ett möte tillsammans med min terapeut och min mans biståndshandläggare igen. Jag tror att både psykiatrin och biståndshandläggaren menar att även växelvård blir för tungt för mig och därför ska en utredning inledas. I fredags när jag fick reda på detta drabbades jag av en fruktansvärd ångest. Det känns som om vi själva tappar kontrollen och rätten att bestämma över hur vi vill ha det.

Jag borde ha svarat på flera meddelanden och lagt ner mer tid på bloggen. Så om du läser detta och undrar varför jag inte har svarat eller kontaktat dig så ber jag om ursäkt för det. Jag är helt enkelt utmattad.

Okategoriserade
— 4 kommentarer

Alla hjärtans dag

Heart on abstract background

Jag har varit yr i huvudet under ett par dagar och jag har därför inte orkat skriva någonting. Idag har jag dock varit och hälsat på min man igen. Innan jag gick åkte till honom köpte jag en röd ros, en mugg med hjärtan på samt ett kort. När jag kom till korttidsenheten åt min man och jag lite mat och firade alla hjärtans dag.

Nu under eftermiddagen har jag också fått veta att växelvården är beviljad. Dessutom ska min terapeut tillsammans med biståndshandläggaren för psykiatrin besöka hemtjänsten och informera om min bakgrund samt min psykiska ohälsa/sjukdom. Jag har också fått boendestöd, men övriga åtgärder tar det lite längre tid att få besked om. Det är bara att fortsätta att hålla tummarna.

Jag har gett min man en demenssäker mobiltelefon (han lider dock inte av demens, men hjärnskadan yttrar sig på ungefär samma sätt). Han ringer mig nu ca 25-30 gånger per dag och eftersom jag är så trött beslutade jag mig igår för att jag är tvungen att stänga av ringsignalen ibland. Min terapeut och jag har talat om ett annat alternativ, nämligen att låta personalen ta mobilen under vissa perioder vilket gör att min man bara kan ringa mig vid vissa tidpunkter. Jag klarar dock inte av detta eftersom jag är så rädd att inte få tag på honom. I hela mitt vuxna liv har han precis varenda gång som jag har oroat mig för någonting sagt att ”det kommer att ordna sig”. Och det har det ju alltid gjort. Denna gång kanske det inte gör det, men så fort jag hör honom säga det så mår jag bättre ändå.

Just nu håller jag på med denna eländiga momsdeklaration och problemet är att jag inte har någon aning om vad som har hänt i företaget innan min man blev sjuk. Huset ser ut som ett slagfält, så det är inte direkt lätt att hitta någonting här heller.

Jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag!

Okategoriserade