Nattsvart

Dark abstract polygonal background

Jag är hemsk ledsen för att jag inte har skrivit på så länge. Tyvärr mår jag verkligen dåligt just nu.

Det som har hänt den senaste tiden är bland annat att jag har varit hos doktorn. Där fick jag reda på att jag har D-vitaminbrist och jag fick några tabletter för det. Det var sista gången som jag träffade min läkare som jag har haft i så många år, eftersom hon nu går i pension.

En kväll när jag satt i arbetsrummet och letade efter ett papper, var det någon som knackade på ytterdörren så väldigt hårt, och sedan ryckte vederbörande också i dörren. Det har hänt ett par gånger förut. Jag blev jätterädd och kröp ihop under skrivbordet och funderade på att ringa polisen, men till slut upphörde det. Fast om det händer igen så måste jag larma.

En dag när jag skulle åka och hälsa på min man startade inte bilen. Jag var tvungen att ringa efter en bärgningsbil, som med nöd och näppe fick igång den. Sedan åkte jag in till stan och bytte batteri.

Min mans hosta har varit aningen bättre de senaste dagarna (peppar, peppar). Men han är så trött att han orka inte göra någonting annat än att ligga i sängen. Jag har pratat med en doktor som meddelade att det inte finns någonting mer att göra för honom. Och det var då som jag började må såhär dåligt.

Min man har nu fått en plats på ett vård- och omsorgsboende och vi ska åka dit i nästa vecka. Sedan måste jag alltså flytta på egen hand, och jag förstår bara inte hur jag ska orka det. Huset ser värre ut än någonsin, och jag lider verkligen av det. Det går inte att släppa in någon. Jag måste börja med deklarationerna också. Den mat som jag skulle äta den här veckan har jag inte orkat hämta. Dessutom borde jag gå till Apoteket. Allting är kaos.

Mina självmordstankar är mycket höga just nu. Jag är så trött på allt och ser ingen annan väg ut ur detta elände.

Okategoriserade

Svåra tider

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu, och gråter av såväl rädsla som sorg.

Min man har en gräslig hosta, och jag har hälsat på honom tre gånger på fyra dagar. Det är oklart om hans hosta det beror på en infektion eller på hjärtsvikten. Igår såg jag till att han fick träffa en doktor, och de skulle hålla min man under noggrann uppsikt.

Idag ligger jag utslagen i min säng. Personalen på korttidsenheten har tvättat min mans mobiltelefon igen (för tredje gången) och därför kan vi inte ringa till varandra.

Under sommaren infaller min mans födelsedag samt vår bröllopsdag, och jag vet inte om vi hinner fira dessa dagar. Varje gång telefonen ringer här så får jag hjärtat i halsgropen och ber en tyst bön om att det inte ska vara det där hemska samtalet om att allt är slut. Käre Gud låt min man få leva!

Praying in the rain

Jag kan inte ge upp eftersom min man behöver mig, trots att jag egentligen inte orkar mer. Älskade X, nu kämpar jag för din skull.

Okategoriserade

Att ångra det man inte gjorde

Det sista som man man sade till mig innan han gick ut genom dörren den där olycksaliga dagen som han senare fick sitt hjärtstopp (och påföljande hjärnskador), var att han älskar mig. Jag som låg i sängen svarade med att tala om för honom att jag älskar honom också. Det var och är fortfarande någonting som vi säger till varandra flera gånger varje dag. 

Det är naturligtvis så att vi med tiden glömmer stora delar av samtal som vi har haft med andra människor. Men då någon dör eller råkar ut för något riktigt allvarligt är min erfarenhet att man på något märkligt vis lyckas plocka fram ett mycket detaljerat minne av hur den sista interaktionen med den drabbade har sett ut. Man minns med en mycket stor precision både den verbala och ickeverbala kommunikationen. Just detta minne bär man sedan med sig genom hela livet, och det bleknar inte i samma takt som hågkomsten av andra upplevelser. Det är och förblir jämförelsevis mycket starkt i relation till andra minnesbilder. 

Tyvärr kan emellertid denna sista interaktion ibland leda till en stor smärta senare i livet. Kanske ångrar man något man uttryckte i vredesmod, eller så ångrar man det som man inte sade men som man ville ha sagt. 

Min mamma och jag brukade alltid avsluta våra telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Med tiden har mina minnen av många av våra samtal bleknat, men det sista kommer jag ihåg med en mycket stor exakthet, fastän det är över femton år sedan vi talades vid för sista gången. Jag var då väldigt ung, och trots att min mamma var sjuk hade jag ingen tanke på att hon skulle dö. Hon berättade att hon stod och skalade potatis när jag ringde och hon verkligen såg fram emot sommaren. Av någon konstig anledning avslutade vi emellertid inte just detta sista samtal med att klä vår kärlek i ord. Några dagar senare var hon nedsövd, och jag befann mig i Bangkok. Jag ringde till sjukhuset och bad min syster att lägga telefonluren vid mammas öra, och jag sade det som jag ville säga till henne. Några timmar senare blev min hon en ängel i Guds himmelrike. 

Man ångrar inte bara sådant som man har gjort i livet, utan också det som aldrig blev av. Jag vet i mitt hjärta att min mamma och jag älskade varandra. Vi uttryckte det så många gånger och det visades också så ofta genom våra handlingar gentemot varandra. Men om jag fick vända tillbaka till förfluten tid tiden och göra om en enda sak i mitt liv, skulle det vara att avsluta vårt sista samtal med att säga ”Jag älskar dig”. 

regrets sign

Sjukdom och död kan komma med en hastighet som är mentalt ofattbar. En människa som är fullt frisk kan på ett ögonblick lämna jorden eller få sådana men som gör att det inte går att kommunicera det man vill ha sagt. Så om du vill visa någon din kärlek, be om förlåtelse eller göra det du drömt om: gör det NU om du kan. Tiden för att handla är precis just nu. Framtiden vet vi ingenting om. 

Okategoriserade Tips

En färglös värld

Det känns som om världen har förlorat sina färger. Den som en gång var så full av liv, skimrande och vacker har plötsligen blivit grå, ful, och rent av hotfull. Precis så tänkte jag igår när jag satt i bilen och drack lite kaffe utanför en bensinmack. Då hade jag varit hemma och vilat i två dagar och under denna tid inte träffat min man alls. Jag har stått vid just denna parkeringsruta och sett exakt samma utsikt så många gånger (även vid ösregn och en gråmulen himmel), men trots det har jag aldrig någonsin tidigare upplevt världen så livlös och eländig. Det känns som om jag inte är en del av den längre eftersom den inte har någon plats kvar åt mig. Jag funderade länge och väl på vad jag egentligen gör här.

Fotolia_71247461_Subscription_Monthly_M.jpg

Det enda som kan sätta färg på tillvaron igen är mötena med min man. Och när jag tänker på det blir jag så förtvivlad. För även om vi inte vet vem av oss som lämnar jorden först, så är en sak säker: våra vägar kommer att skiljas åt mycket snart.

Om förlusten av en närstående blir svårare och skapar mer sorg ju högre man har älskat någon, har varken min man eller jag någon chans att klara oss om vi mister den andre. Då kommer den som blir ensam kvar att förintas genom ett ögonblicks verk. Och i mitt hjärta är jag fullt och fast övertygad om att inget annat par någonsin har älskat varandra så mycket som just vi.

Igår när jag var hos min man kom biståndshandläggaren förbi, och vi pratade om att ansöka om ett vård- och omsorgsboende. Vi bestämde att ansökan nu kommer att lämnas in vilket innebär att min man ska att flytta. Under samtalet uttryckte min man emellertid att han vill bo hemma, och det skär så oerhört i mitt hjärta att jag inte kan göra honom till viljes där. För det är ju precis det jag vill. Men jag vet samtidigt att varken han eller jag kommer att överleva om jag gör det. Fast samtalet lämnade mig med en svår fråga som gnager och fräter i mitt hjärta. Är det ändå inte bättre att vi går under samtidigt? Då är vi ju åtminstone tillsammans.

Det är så frestande att bara ge upp. För det är faktiskt det enda som skulle lösa alla mina problem.

Anhörigvård Nedstämdhet

En lite bättre dag

Fotolia_24554981_Subscription_Monthly_M

Idag har jag faktiskt haft korta stunder då jag har känt mig aningen lite bättre (peppar, peppar). Jag har börjat med räkningarna, läst av vattenmätaren och skickat mätvärdet digitalt. 

För några dagar sedan började jag att äta vitaminer samt järn, och jag hoppas att det kommer att göra mig lite piggare. Inför mitt läkarbesök i april ska jag också ta prover för att se om jag har just vitaminbrist eller järnbrist (vilket är högst troligt med tanke på hur jag har ätit), men också för att kontrollera sköldkörteln. Jag har haft underfunktion tidigare, och min läkare tänkte sätta in Levaxin. Sedan tog jag emellertid plötsligen ett prov som låg inom den undre gränsen för normalvärdet. Men det var några månader innan min man blev dålig. Jag borde naturligtvis ha kontrollerat det igen (särskilt med tanke på att både min mamma och pappa hade fel på sköldkörteln), men det har bara inte funnits utrymme för det. Idag fick jag dock besked om att min man kommer att vara hemifrån två veckor till, och då hoppas jag kunna samla kraft så att jag kan ta mig till doktorn. 

Idag lyser solen och himlen är blå. Jag orkar inte gå ut, men gläds ändå av att se det från sängen när jag vänder blicken mot fönstret. Det blev ingen dusch eller något besök hos min man idag heller, men jag har ringt och hört efter så att han har det bra. Han har också en telefon med sig så att vi kan ringa till varandra. 

Idag när jag såg mig i spegeln tänkte jag att jag ser ut som en sopkvast i håret, och längtade plötsligen efter att orka ta mig till frissan. Jag tänker att bara att jag börjar tänka i de banorna ändå är ett litet framsteg. 

Okategoriserade

Minnen

Så tungt livet känns just nu. Jag har legat i sängen hela dagen, och hur jag än anstränger mig så förmår jag inte mer än så. Jag skulle ha duschat och bytt lakan, men det går bara inte. Röran i huset är deprimerande, och det finns så mycket som jag borde göra. I morgon måste jag föröka att börja med räkningarna och hälsa på min man. Det dåliga samvetet tynger mig eftersom jag inte har orkat med det idag.

Men det är inte det värsta av allt. Det svåraste är att ligga intill min mans tomma säng och se hans skor, kläder samt sådant som han har snickrat. När jag öppnar frysen möts jag etiketter han har skrivit, som sitter på burkar av kryddor som han har samlat ihop och frusit in innan han blev dålig. När jag tittar ut i trädgården ser jag växthuset som han alltid har älskat att vara i och de växter som han med så stor omsorg har planterat i vår trädgård. Jag är omgiven av souvenirer som vi har köpt med oss från resor, och tekniska lösningar som min man har installerat i vårt hus. På de fotografier som finns ser jag yngre versioner av oss båda, som tycker att livet leker och det syns i våra ögon att vi inte har en aning om vad som kommer att drabba oss. Och när jag tittar på bilderna möter jag min mans skapa och intelligent blick, så som den såg ut innan han blev sjuk, varje gång som han har tittat in i kameran då kortet togs. Jag ser ett helt liv (eller två förresten) i fotografier och andra föremål som får liv genom mina minnen, och jag är så outsägligt ledsen för att dessa människor inte längre finns kvar.

Professional camera lens

I förrgår sa min mans biståndshandläggare att det inte finns någon plats på en korttidsenhet just nu, men igår ringde hon igen efter att ha pratat med min terapeut. Då gav hon ett annat besked, nämligen att det de skulle ordna en plats så att min man inte kommer hem på torsdag. Om jag hade någon som helst kraft kvar skulle jag ha tagit hem honom, men jag är helt enkelt helt slut på ett sätt som jag aldrig någonsin har varit tidigare.

Att ringa och meddela min man detta och att vi dessutom måste söka en plats på ett vård- och omsorgsboende gjorde att mitt redan sargade hjärta slutligen gick mitt itu. Idag är det precis som om jag har gett upp.

Min man förstår inte själv hur det är ställt med honom, och det är det enda som är positivt just nu. Jag sade till honom att vi måste ha det såhär tills någon av oss mår bättre, vilket ju faktiskt är sant. Det enda är att jag vet att ingen av oss kommer att göra det  Men vetskapen om det måste jag bära ensam.

Anhörigvård Nedstämdhet Sorg

Mitt livs svåraste telefonsamtal

Modern, cordless home phone, isolated on a white background

Idag har jag ringt mitt livs svåraste telefonsamtal. Det var ett samtal fyllt av ett oerhört dåligt samvete, en stor ångest och oändlig sorg. Jag pratade med min mans biståndshandläggare och sade att jag inte orkar längre. För det gör jag verkligen inte. Jag har drabbats av en trötthet som inte går att vila bort och det värker i kroppen vid minsta lilla ansträngning. Dessutom blir jag sjuk gång på gång och glömmer sådant som jag aldrig någonsin skulle göra tidigare. Tårarna tycks heller aldrig sluta rinna nedför mina kinder. Jag sover i lakan som inte är bytta på över sex veckor och igår lyckades jag med mycket stor möda, efter att ha vilat några dagar, äntligen duscha. Det var på tiden eftersom jag inte hade gjort det på över en vecka.

Tyvärr finns det ingen korttidsplats åt min man (eftersom det är fullt), vilket gör att han måste komma hem på torsdag trots att jag inte orkar. Min man ska få mer hemtjänst, och det är jag naturligtvis mycket tacksam för. Men det innebär ändå att jag måste genomlida en vecka till med alldeles för lite sömn.

Det vård- och omsorgsboende som skulle passa min man bäst är också fullt. Därför måste vi acceptera en plats på ett annat boende (eftersom läget är så akut) samtidigt som vi ställer oss i kö till det boende som vi önskar att min man ska komma till.

FÖRLÅT mig älskade X!!! Jag gjorde mitt absolut bästa, men det räckte inte ända fram för oss. Jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig de ringar som vi utbytte i en tid då livet var fyllt av både tro, hopp och kärlek. Nu återstår kärleken. Och genom ditt liv har du visat mig att den verkligen är störst av allt.

Anhörigvård Okategoriserade