— 2 kommentarer

Att ångra det man inte gjorde

Det sista som man man sade till mig innan han gick ut genom dörren den där olycksaliga dagen som han senare fick sitt hjärtstopp (och påföljande hjärnskador), var att han älskar mig. Jag som låg i sängen svarade med att tala om för honom att jag älskar honom också. Det var och är fortfarande någonting som vi säger till varandra flera gånger varje dag. 

Det är naturligtvis så att vi med tiden glömmer stora delar av samtal som vi har haft med andra människor. Men då någon dör eller råkar ut för något riktigt allvarligt är min erfarenhet att man på något märkligt vis lyckas plocka fram ett mycket detaljerat minne av hur den sista interaktionen med den drabbade har sett ut. Man minns med en mycket stor precision både den verbala och ickeverbala kommunikationen. Just detta minne bär man sedan med sig genom hela livet, och det bleknar inte i samma takt som hågkomsten av andra upplevelser. Det är och förblir jämförelsevis mycket starkt i relation till andra minnesbilder. 

Tyvärr kan emellertid denna sista interaktion ibland leda till en stor smärta senare i livet. Kanske ångrar man något man uttryckte i vredesmod, eller så ångrar man det som man inte sade men som man ville ha sagt. 

Min mamma och jag brukade alltid avsluta våra telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Med tiden har mina minnen av många av våra samtal bleknat, men det sista kommer jag ihåg med en mycket stor exakthet, fastän det är över femton år sedan vi talades vid för sista gången. Jag var då väldigt ung, och trots att min mamma var sjuk hade jag ingen tanke på att hon skulle dö. Hon berättade att hon stod och skalade potatis när jag ringde och hon verkligen såg fram emot sommaren. Av någon konstig anledning avslutade vi emellertid inte just detta sista samtal med att klä vår kärlek i ord. Några dagar senare var hon nedsövd, och jag befann mig i Bangkok. Jag ringde till sjukhuset och bad min syster att lägga telefonluren vid mammas öra, och jag sade det som jag ville säga till henne. Några timmar senare blev min hon en ängel i Guds himmelrike. 

Man ångrar inte bara sådant som man har gjort i livet, utan också det som aldrig blev av. Jag vet i mitt hjärta att min mamma och jag älskade varandra. Vi uttryckte det så många gånger och det visades också så ofta genom våra handlingar gentemot varandra. Men om jag fick vända tillbaka till förfluten tid tiden och göra om en enda sak i mitt liv, skulle det vara att avsluta vårt sista samtal med att säga ”Jag älskar dig”. 

regrets sign

Sjukdom och död kan komma med en hastighet som är mentalt ofattbar. En människa som är fullt frisk kan på ett ögonblick lämna jorden eller få sådana men som gör att det inte går att kommunicera det man vill ha sagt. Så om du vill visa någon din kärlek, be om förlåtelse eller göra det du drömt om: gör det NU om du kan. Tiden för att handla är precis just nu. Framtiden vet vi ingenting om. 

Okategoriserade Tips
— 2 kommentarer

Till dig som lider av psykisk ohälsa/psykisk sjukdom

Fotolia_127420269_Subscription_Monthly_M.jpg

Först och främst vill jag säga att jag är ledsen för att just DU lider av psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom. Det medför naturligtvis svårigheter som det hade varit önskvärt att undvika. Men lita på mig när jag säger att det går att uppnå en god livskvalitet, även i de fall då man har återkommande perioder av psykiskt illabefinnande. Jag själv är ett exempel på det.

Du är INTE är mindre intelligent för att du lider av psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom, även om du ibland kommer att möta fördomar som uttrycker just detta (både ute i samhället och inom psykiatrin). Jag har så ofta råkat ut för sådana ogrundade uppfattningar, men har trots min borderlinediagnos haft ett arbete där intelligens har varit helt avgörande. Glöm heller inte att ett dåligt betyg INTE är likvärdigt med en låg intelligensnivå. Jag hade själv mycket svårt att fokusera på mina studier i gymnasiet, men det förändrades radikalt så fort jag jag fick en fungerande medicinering. 

Om du går i behandling för de problem som du har, är det viktigt att du identifierar de människor som faktiskt kan hjälpa dig och utgöra en resurs i ditt liv. När du väl har funnit dessa individer: håll fast vid dem! Det är emellertid viktigt att du inte gör dig alltför beroende av dem heller, då en separation från dessa ibland måste ske tidigare än planerat (till exempel på grund av sjukdom eller omorganisation). Kom också ihåg att det som du vill (tyvärr) inte alltid är det som är bäst för dig på lång sikt.

När du träffar människor ute i samhället, ge dem tid att lära känna dig och du dem. Försök att göra en bedömning av hur mycket du ska berätta för dem. Det finns olika typer av relationer, och det är viktigt att anpassa informationen därefter. Bygg upp dina relationer under de perioder då du mår bättre, så att du till slut får ett nätverk av vänner där ni hjälper och stöttar varandra. 

Det går att få god hjälp av öppenvården, men för vissa av oss kan det ibland vara nödvändigt att vara inneliggande en tid. Vid de tillfällen som jag har befunnit mig på en avdelning inom slutenvården, har jag identifierat de människor i personalgruppen som ger mig ett gott bemötande, visar kompetens och som engagerar sig. Under vissa arbetspass har ingen sådan utsedd individ varit i tjänst (vilket inte sällan har inträffat under helger samt nätter). Då har jag haft mycket god hjälp av andra patienter, som så ofta har erbjudit tröst och visat ett enormt mått av empati. Men tänk på att inte belasta dem alltför mycket med dina bekymmer, då de precis som du befinner sig i ett skört tillstånd. 

Jag önskar att ingen av oss som lider av psykisk hälsa och/eller psykisk sjukdom ska förlora tron på oss själva, trots att vi ibland blir mycket illa bemötta. Vi måste hålla ut, för nu går vi mot ljusare tider. Vården håller så sakteliga på att förbättras, och en dag kommer även samhällets syn på psykisk ohälsa vara mer human än den idag är. Och vi som på olika sätt är drabbade har ju också varandra! Ingen förstår väl bättre än vi, hur det faktiskt känns att må som vi gör. 

Till sist: Du förtjänar ett gott bemötande. Jag tror på dig!

Okategoriserade Psykisk ohälsa Tips
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning– alternativ till självskador?

Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Tips
— 2 kommentarer

Realistiska mål vid depression

När jag är deprimerad tappar jag all initiativförmåga och kraft. Det känns helt omöjligt för mig att företa mig någonting alls. I dessa situationer är det mycket viktigt för mig att sätta upp realistiska mål, vilket är en stor konst i sig. 

Även om jag redan på morgonen inser att jag inte kommer att orka göra någonting under hela dagen, väljer jag ut en enda LITEN sak som jag genomför. Ibland kan det bara vara att sätta på diskmaskinen, trots att jag vet att jag inte kommer att orka tömma den när den har kört färdigt sitt program. När jag sedan lägger mig på kvällen och mina tankar kommer om hur värdelös och oföretagsam jag är, kan jag tänka att ”Ja, men jag satte i alla fall på diskmaskinen”. 

Det går att se av mina tidigare inlägg att jag ibland misslyckas kapitalt med att sätta upp realistiska mål, och att jag då mår MYCKET sämre än vad jag annars skulle ha gjort. För då tornar det dåliga samvetet upp sig som likt kvicksand obarmhärtigt drar ner mig mot botten. Därför är det mycket viktigt för mig att klara av analysera mitt mående och att sätta upp lämpliga mål utifrån det. 

Även i de situationer då jag har valt för få eller för enkla mål, får jag möta det dåliga samvetet. För någonstans vet jag ju då med mig att jag skulle ha klarat av att göra mer. Därför är viktigt att inte heller fastna i fällan att under en längre tid inte göra någonting alls. 

Ibland kan man behöva hjälp av andra som påminner en om vad som faktiskt är realistiskt. Jag hoppas att vi som har denna problematik också kan hjälpa och stötta varandra. I samband med det vill jag passa på att än en gång tacka för de kommentarer som jag har fått sedan jag startade denna blogg. Stort TACK! 

Paper envelope with Thanks message

Tips