— Lämna en kommentar

Min första erfarenhet av vuxenpsykiatrin

Innan jag hade fyllt 18 år blev jag inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för vuxna. Allra först kontaktades barnpsykiatrin, men de bedömde att mina psykiska problem var av så allvarlig art (jag hade fått diagnosen borderline som 16-åring) att det krävdes många års behandling för att jag skulle bli mer stabil. Därför blev jag således inlagd på en avdelning för vuxna istället.

Jag hade blivit placerad i fosterhem hos släktingar något år tidigare, och anledningen till att jag behövde läggas in var faktiskt en resa. Mina släktingar och jag skulle åka jorden runt, vilket naturligtvis är en dröm för många. Men för mig var det inte det. Jag upplevde det snarare som en hemsk mardröm som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Idag när jag reflekterar över detta faktum tror jag själv att orsaken till att jag kände det på det sättet var att jag hade slutat lita på människor. Jag upplevde endast trygghet när jag vistades i bekanta miljöer, och kände en fruktansvärd panik bara inför tanken att lämna dessa. Att sitta instängd på ett flygplan under många timmar utan möjlighet att gå av gjorde mig också helt skräckslagen.

På avdelningen för vuxna sorterades inte patienterna efter diagnos, vilket betydde att jag vistades bland människor som hade depressioner men också psykoser. Jag träffade den som föll på knä vid mina fötter och trodde att jag var en drottning, den som sprang naken i korridoren efter att ha försökt att spola ned sina kläder i toaletten, den som skrikande sprang in i mitt rum mitt i natten, och den som hade försökt att ta livet av sig genom att hänga sig. Och många av oss satt i rökrummet under en stor del av dagen. Rummet hade tapeter som färgats av allt nikotin ungefär som fingrarna hade gulnat på de patienter som hade vistats på avdelningen under långa perioder av sitt liv. Än idag minns jag speciellt en farbrors fingrar och skräcken inför att mina egna till slut skulle bli likadana.  

En dag kom en av mina kompisar på besök, men hon blev så rädd att hon låste in sig på toaletten i mitt rum och hon kom sedan aldrig mer tillbaka för att hälsa på mig. Själv blev jag insatt på medicinen Anafranil. Det var en jobbig period i mitt liv, och jag minns att jag fick många blodtrycksfall. Jag grät också väldigt mycket och i början av min sjukhusvistelse gick jag då ofta omkring i korridoren för få kontakt med någon ur personalstyrkan. Vid dessa tillfällen behövde jag så oändligt väl få prata om mina känslor och också få lite tröst. Det visade sig emellertid vara stört omöjligt. Efter en tid på avdelningen kunde jag konstatera att de enda som brydde sig om mig var de andra patienterna, vilket nog var en bidragande orsak till att så många av oss rökte. Jag minns speciellt en gång när jag var så utom mig att tårarna bara sprutade. Då kom en patient som var manisk till min undsättning och hon bäddade ned mig i sin säng samtidigt som hon sjöng. Jag har aldrig haft kontakt med henne sedan dess, men minns än idag det hon gjorde för mig med stor tacksamhet.

Mina släktingar var med på läkarsamtalen, och de pratade också enskilt med de som hade ansvar för mig. Jag minns att jag pratade en del om mina gräl med min mamma och att jag mådde dåligt för att vår relation inte var så bra som jag skulle vilja att den var. Min mamma ringde ibland till avdelningen och jag ringde henne också. En dag kom en ur personalstyrkan in i rökrummet och berättade att min mamma var i telefonen. Istället för att ta samtalet i patienttelefonen denna gång ville personalen emellertid nu att jag skulle använda deras telefon. Jag tänkte att det var lite märkligt, men blev ändå glad eftersom jag då kunde få prata i lugn och ro. Min mamma och jag grälade inte alls under samtalet, vilket gladde mig ännu mer.

Några år senare berättade mina släktingar för mig att personalen hade lyssnat på samtalet och också konstaterat att min problematiska relation till min mamma var någonting som jag själv hade hittat på för att få medlidande. Läkaren hade också framfört att en patient som har borderline är manipulativ och att det därför är mycket viktigt att jag inte får som jag vill. Med ett sådant synsätt är det inte konstigt att sjukhuset menade att jag var tvungen att åka med på resan.

Det tog emellertid sin tid att få mina blodtrycksfall under kontroll, vilket gjorde att mina släktingar hann åka iväg utan mig. De hade en biljett som inte kunde bokas om, och därför var jag tvungen att resa efter dem. Jag skulle åka till Nya Zeeland och mina släktingar skulle komma på planet vid en mellanlandning in Denpasar (Bali). Innan dess skulle jag också tillbringa 8 timmar i Singapore på egen hand. Nu var jag inte bara orolig för själva resan utan också för vad som skulle hända om mina släktingar inte steg ombord på planet på Bali. Hur skulle jag då klara mig? Jag var ju inte ens myndig.  

Tack och lov träffade jag mina släktingar som avtalat. Väl framme på Nya Zeeland började det emellertid att hända konstiga saker med min kropp. Jag blev plötsligen oerhört åksjuk när vi åkte bil (på ett sätt som jag aldrig har varit förut). När jag skulle kissa tog det åtminstone en kvart innan det var möjligt, vilket just under en resa är oerhört svårt att hantera. Jag blev också väldigt darrhänt och dessutom somnade jag så fort jag satte mig ned. Mina släktingar berättade att de var tvungna att börja att försöka att väcka mig minst 30 minuter innan vi skulle gå någonstans. Men det som oroade mig mest var synen. Plötsligen kunde jag inte läsa och när jag skulle skriva vykort såg jag inte ens vad jag skrev med min darriga handstil. Jag trodde att jag höll på att bli blind.

Vi ringde därför till doktorn på sjukhuset i Sverige som förklarade att det var biverkningar av medicinen. Mina släktingar tyckte att de kunde ha blivit informerade om det innan jag åkte iväg. Så här i efterhand måste jag ju säga att jag verkligen håller med om det. Mina släktingar berättade också för doktorn att jag hade så stora besvär att det var nödvändigt att sänka dosen. Här blev det emellertid ett blankt nej, så jag fortsatte med Anafranilen som tidigare.

En förmiddag var jag dock väldigt mycket piggare och jag orkade till och med spela tennis med mina släktingar. Vi blev alla mycket hoppfulla och konstaterade att det nog nu äntligen har vänt. En stund senare upptäckte vi emellertid att jag hade glömt att ta min medicin.

Efter en tid upptäckte vi att läkarna hade skickat med för lite medicin och att den därför inte skulle räcka under hela resan. Tack och lov befann vi oss i ett land där Anafranil då gick att köpa på ett apotek utan recept. Så det gjorde vi.

När jag kom hem igen vid sommarens slut började jag skolan igen. Jag såg så dåligt att jag hade både glasögon och förstoringsglas. Trots det behövde mina böcker och övrigt skolmaterial förstoras upp i A3-format. Det året kunde jag inte läsa mycket. Först när vi hade fått en läkare som lät oss sänka dosen av Anafranil kunde jag gå klart gymnasiet.  

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Slutenvård
— 4 kommentarer

Fördomens makt

goldfish - diversity concept, bullying and isolation

Jag har förlorat många av mina vänner i samma ögonblick som jag har berättat för dem om min psykiska ohälsa. De har helt enkelt dragit sig undan, och låtit kontakten med mig rinna ut i sanden. Jag har försökt att reparera skadan på alla sätt jag kan, men det har inte gått då jag har fått stämpeln ”galning” inristad i min panna. Jag har blivit brännmärkt, fördömd och i andras ögon mindre värd. Och när min egen person förminskas hos andra, händer det någonting förfärligt med mig. Mina egna ögon börjar att se den bild som fördomen skapar. 

Det finns inga ord som då räcker till för att beskriva min smärta. Den är en ocean av känslor som skaver och fräter. Den är ett vidsträckt och öppet sår som aldrig får chansen att läka. Livet blir outhärdligt då allt jag vill är att bli accepterad för den jag är. Jag vill bli inkluderad istället för exkluderad, och godkänd istället för underkänd. Jag vill bli validerad istället för bestraffad, och vänligt bemött istället för kränkt. 

Jag har överlevt fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och mobbing. Visst blev jag vingklippt på vägen, men vem skulle inte bli det? Vem skulle kunna gå igenom allt det som jag har gjort, utan att det sätter spår i personligheten? Givet min biologiska disposition? Varför måste jag skämmas för den människa som jag slutligen blev? 

Det plågar mig så att jag inte kan vara mig själv. Om jag väljer att vara ärlig och berätta om mina problem, resulterar det i jag att blir ensam. Om jag istället väljer att inte berätta om min psykiska ohälsa, kommer jag ändå att uppleva att jag är ensam trots förekomsten av ett socialt nätverk runt omkring mig. Frågan är vilket val som är mest fördelaktigt – är det pest eller är det kolera? Det är ett omöjligt val, och det är framför allt ett omänskligt sådant som ingen ska behöva tvingas att göra.

Min syster och min man känner till de diagnoser som jag för närvarande har. När det gäller övriga relationer har jag valt att klyva min person mitt itu. Den ena halvan är en kvinna mitt i livet, med många så kallade vänner på flera sociala nätverk vars profiler redovisar formella uppgifter, bilder av resor, härliga familjestunder och allt det där en ”normal” människa ska visa upp. Den andra halvan är den som skriver detta, en anonym människa som vill berätta om sina upplevelser för att tillsammans med andra förbättra kvaliteten på vården och befria oss från skammen av att vara annorlunda ute i samhället. Mitt mål är att vi alla som lider av psykisk ohälsa ska kunna vara de vi är, UTAN att bli ensamma för det.

Går det då att vara sig själv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning? Här är ju en patients diagnos inte direkt någon hemlighet. När jag har varit inlagd har jag emellertid upplevt att jag inte heller här får chansen att visa vem jag är. För diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), har för mig medfört att en skrämmande stor del av personalstyrkan inte har lyssnat eller trott på vad jag säger. Jag har således inte blivit tagen på allvar, samtidigt som den viktigaste behandlingsprincipen har varit att jag ska skrivas ut (oavsett psykisk status). Jag har därför upplevt att den människa som jag är bakom min diagnos inte ens har fått finnas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Den har varit tvungen att dö för att lämna plats till den mall som ligger grund för behandlingen. Det individuella har fått ge vika för det generella och jaget har tilldelas fördefinierade egenskaper. 

Det värsta som har hänt mig i livet är att få emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), och det näst värsta är faktiskt att få denna diagnos konstaterad. Det förstnämnda har inneburit att jag har upplevt ett flertal svåra symptom, det sistnämnda att jag har blivit mycket hårt (för)dömd av såväl samhälle som av psykiatri. Det är både symptomen och domen som gör det till en nästan outhärdlig diagnos. Vi som har fått diagnosen konstaterad av psykiatrin och fortfarande är vid liv är oerhört starka.

Bemötande Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Relationer Slutenvård
— 10 kommentarer

Erfarenheter av psykiatrisk slutenvård – del 1

Hände schützen Familie

En gång sade en sjuksköterska inom slutenvården till mig att ”om du får barn, kommer du att behandla dem lika illa som du själv har blivit behandlad”. Vi stod inne på avdelningen, intill den låsta dörren som går ut till trapphuset, och jag kommer precis ihåg vad sjuksköterskan hade på sig, tonfallet och ansiktsuttrycket. Uttalandet kom utan att vi ens hade talat om barn, istället pratade vi om ett gruppboende som vederbörande tyckte var nödvändigt för mig. Det tyckte inte jag, och heller inte mina anhöriga.

Så FÖRFÄRLIGT det var att få höra att någon hade misstankar om att jag skulle kunna behandla mina egna barn på samma sätt som jag själv hade blivit behandlad!! Faktum är att det har varit en av de få saker som jag har varit säker på när det gäller mig själv: eftersom jag är så väl medveten om hur det känns att bli illa behandlad, skulle jag ALDRIG utsätta en endaste människa för det. Det gjorde så obeskrivligt ONT att få höra dessa ord från en auktoritet som ska vara väl insatt i hur det mänskliga psyket fungerar vid emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS). 

Jag pratade med min syster om det som sjuksköterskan hade sagt, och hon hade tack och lov en HELT motsatt uppfattning. Min lillasyster känner mig mycket väl, och jag är idag gudmor till hennes lilla dotter. Men det där uttalandet från slutenvården har aldrig riktigt lämnat mig, och så kommer det förmodligen att förbli. 

När jag skrevs in på avdelningen för tre år sedan hade jag faktiskt någonstans undangömt en hemlig önskan om att en gång få bli mamma. Då jag blev utskriven, precis då våren stod inför dörren, hade denna dröm emellertid definitivt dött. Jag har aldrig ens tänkt på det som en möjlighet sedan orden uttalades, trots att min man har föreslagit det. Och nu är det med all sannolikhet för sent. 

Jag har blivit kränkt så många gånger inom psykiatrin, men det här uttalandet är nog det som har smärtat mig mest. Och det var definitivt den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Jag bestämde mig då för att jag måste ta mig ifrån slutenvården, eftersom riskerna för att få bestående men är så mycket större än chansen till bot och bättring. Denna strategi innebär att jag skyddar mig mot ytterligare skador, men det gör samtidigt också att jag mår sämre än jag skulle ha gjort om slutenvården hade fungerat. 

Men när en dröm dör, så måste en annan ta vid för att liv ska upprätthållas. Och i mitt fall är det den sista dröm jag har, nämligen att sammanfatta hur jag har upplevt allt det som jag varit med om. Min förhoppning är också att någon som bestämmer och kan göra någonting åt detta till slut ska lyssna och AGERA!

Visst är resursfrågor ett stort problem inom psykiatrin, men det är faktiskt även den bristande empatin hos de som arbetar inom organisationen. Och saken är ju också den att en så omfattande avsaknad av empati, i sig skapar ytterligare behov av resurser. Ett sådant uttalande som beskrivs ovan, kan faktiskt också få en redan skör människa att slutligen ta livet av sig. 

De som har befogenhet att handla måste se till att de människor som inte bör arbeta inom slutenvården omplaceras till en lämpligare plats (kanske för en kortare tidsperiod), eller att det åtminstone blir några konsekvenser av ett moraliskt beteende som inte är korrekt ur någon etisk teori. Men de individer ur personalstyrkan som det gäller, kommer inte självmant att göra detta. De är alltför många till antalet, och får också stöd från varandra. Faran ligger istället i att de som försöker att förändra arbetsklimatet inom slutenvården måste sluta på grund av utfrysning. Även en obetydlig patient som jag kan se och uppfatta väldigt mycket. 

Det bedrövliga för min egen del, är att flera av mina vänner och också andra inom psykiatrin, har sagt att de tror att jag skulle kunna bli en mycket bra mamma. Men det kommer jag aldrig någonsin att få veta.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Slutenvård
— 4 kommentarer

Till psykiatrin

Untersuchung, Schilddrse

Jag känner mig fullständigt skräckslagen inför tanken om att behöva hjälp från samhället. Naturligtvis finns det på många håll en mycket hög kapacitet för att genomföra konstruktiva handlingar och också en djup empati hos de som genomför dessa. Men jag har genom åren sett alltför många människor som far illa inom den svenska sjukvården, ibland inom den somatiska vården men framför allt inom psykiatrin. Till och med jag som saknar utbildning inom vårdområdet har kunnat se när systemet leder till fel beslut och att det kommer att gå illa för den som drabbas av effekterna. Jag har kunnat förutspå att resultatet kommer att vara ett misslyckande redan innan det har hänt. Men jag som har funnits bredvid som utsatt, medpatient eller anhörig har inte kunnat göra någonting åt det hur mycket jag än har försökt. 

Jag har sett människor bli utslängda från en psykiatrisk vårdavdelning, trots att de ännu inte har fått en lägenhet och eller ens har någonstans att ta vägen den kommande natten. Jag har sett hur patienter som efter upprepade försök att få hjälp och varje gång nekats denna, brutits ner och till slut har tagit livet av sig. 

Jag har sett människor bli kränkta och orättvist behandlade, med ord och som sårar och drar ner den som redan ligger ner djupare mot botten. Jag sett patienter gråta i korridoren samtidigt som den tjänstgörande personalen står några steg bort och pratar om fritidsaktiviteter inför den kommande helgen. Jag har hört delar av personalstyrkan högt och ljudligt tala illa om andra patienter, då jag själv har befunnit mig i närheten.

Jag har upplevt hur psykisk sjukdom kopplas ihop med låg intelligensnivå, och hur förhastade slutsatser dras om patienternas egenskaper utifrån ett alltför grovt diagnossystem. 

Hur är det möjligt att detta kan hända i den tid vi lever i? Hur är det möjligt att de teorier som finns inom etikområdet inte tillämpas inom psykiatrin? Hur är det möjligt att så stor andel av de forskningsresultat som har analyserats fram inom områden som till exempel psykologi och kommunikation, inte omsätts i praktiken? 

För mig är det obegripligt att detta får fortgå år efter år. 

Ett stort problem för oss patienter är att de som behandlar oss har tolkningsföreträde om våra personliga egenskaper, vilket gör det möjligt att fullständigt undergräva vår trovärdighet. Vem tror till exempel på en patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), när ord står mot ord? För insprängt i just denna diagnos finns ett kriterium som vanligtvis inte nedtecknas, men som i praktiken ligger till grund för vår behandling. Vi anses vara manipulativa. Och i och med det försvinner vår möjlighet att få någon att ta våra upplevelser på allvar. 

En av de psykologer som jag har gått i terapi hos sa en gång till mig att ”man blir rädd när man läser i din journal om hur du har behandlats av psykiatrin”. Och visst blir man det. Tyvärr hjälper det för det mesta inte med att en individ som representerar systemet upptäcker att en patient har behandlats mycket illa. Åtminstone inte om vederbörande vill behålla sitt arbete. 

Förstår ni som arbetar inom psykiatrin att vi patienter ibland behandlas på ett sätt som orsakar mycket stora skador och också att många av dessa hade kunnat undvikas? Förstår ni hur ont era ord och handlingar kan göra? Förstår ni hur maktlösa vi patienter kan känna oss mot systemet? 

För mänsklighetens framtid i stort hoppas jag faktiskt att ni inte gör det.

Öppenvård Slutenvård
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Hospital through the eyes of patient

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest Öppenvård Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Slutenvård
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av behandling inom psykiatrin – del 1

Jag har förlorat mycket i mitt liv, men det är så viktigt för mig att ändå ha kvar min värdighet. Den lämnar man emellertid ofta utanför dörren när man ligger inne på en psykiatrisk avdelning i den stad jag bor i. För när man hamnar där blir man osynlig och också hårt moraliskt dömd. Oavsett utbildning blir man vanligtvis betraktad som en idiot och inkompetent inom alla områden. För att överleva en längre tid inom psykiatrin är det viktigt att ha anhöriga som säger ifrån, och faktiskt också ibland ett juridiskt ombud. Om min syster inte hade utbildat sig till jurist så hade jag inte funnits idag.

Jag läste en gång en bok där det stod, att i väntrummet till en psykiatrisk enhet är vi alla lika. Det stämmer inte alltid enligt min egen erfarenhet. Om man har anhöriga som kämpar för en och släktingar som tillhör rättsväsendet så har man en bättre position än andra stackare. Men det gör inte att man blir väl behandlad, endast att ens rättigheter som patient inte kan förbises lika enkelt som i andra fall.

Det verkar som om man inom psykiatrin har satt upp vissa generella bedömningskriterier som man tillämpar på samtliga patienter. Men det går faktiskt inte att alltid att, t ex via patients utseende sluta sig till ett visst mentalt tillstånd. För patienter är OLIKA och det finns utrymme för variationer, precis som det gör för studieobjekt inom andra vetenskaper. Det är precis som om man inom psykiatrin anser att ett fint och välvårdat yttre visar att man har en tämligen god mental hälsa. Men faktum är att det inte alltid stämmer. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag gjorde mitt allvarligaste självmordsförsök och oväntat blev räddad av människor som råkade befinna sig på plats. När jag väl fattat mitt beslut om att ta mitt liv, så mådde jag faktiskt bättre än vad jag gjort innan. För mig var det också viktigt att göra mig så fin som möjligt, inte för andras skull utan för min egen. Därför gick jag både på manikyr och till frisören dagarna innan då jag planerade självmordet. Under dessa dagar skrev jag också mina brev till dem jag ville ta adjö av.  

Som patient tillhörande psykiatrin tillskrivs man också vissa egenskaper beroende på diagnos. Man sorteras in i ett fack och behandlas därefter. I samma sekund som diagnosen ställs så upphör man att vara en unik individ och blir istället ett objekt som ska behandlas. Sambandet mellan symptom och behandling används i statistiska sammanställningar av olika slag. Till slut reduceras man som patient till en siffra. Hela ens liv illustreras med ett ynka värde i ett diagram som ska vara till nytta för såväl enskilda forskares karriärer som för samhällets utveckling. Det är svårt att som patient ställa detta i relation till den individ man föddes som. För en gång var man faktiskt speciell för någon. Även om ens föräldrar ibland gjorde fel, så var man ändå oersättlig.

Inom den svenska psykiatrin är man alltför ofta dödsdömd om man inte har anhöriga och/eller vänner som kämpar för en när man inte orkar själv. Naturligtvis kan man ibland ha turen att möta någon som arbetar inom vårdsektorn som faktiskt behandlar en som en unik individ och som samtidigt ser till att man får adekvat vård. Det finns också personer som gör det där lilla extra som egentligen inte ingår i jobbet. De kan ge patienten en klapp på axeln eller en blick som säger att de faktiskt bryr sig om en trots att man har beteendeproblem och därmed inte riktigt är psykiskt frisk. Sådana omtänksamma gester ingår inte i arbetsuppgifterna, med faktum är att de faktiskt BORDE göra det. För ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död för en patient. Det vet jag av egen erfarenhet.

Men sådana goda och förstående människor är sällsynta inom psykiatrin och tas förr eller senare ifrån en, genom omorganisationer eller bestämmelser om att man som patient måste förflyttas. Jag vill så gärna säga till dem fattar besluten om sådana förändringar att det är MÄNNISKOR DET HANDLAR OM! DET BETYDER ATT DET INTE ALLTID GÅR ATT ERSÄTTA EN MÄNNISKA MED EN ANNAN! Tillit kommer inte på beställning och det finns för få verkligt engagerade människor inom psykiatrin. De allra flesta blir tyvärr, men också förståeligt nog avtrubbade till följd av en längre tids arbete inom psykiatrin. Att se så mycket misär och elände är inte bra för någon och väldigt många hanterar detta genom att själva ”stänga av” och inte beröras av någonting under arbetstid. Problemet är att man som patient känner av det och också blir väldigt ledsen. Det gör faktiskt ONT när man går ut i korridoren på en psykiatrisk avdelning och försöker att få kontakt med en vårdare och blir fullständigt ignorerad. Jag minns speciellt en gång då jag gick omkring och grät i korridoren på en avdelning inom slutenvården. På en soffa där satt två ur personalstyrkan och talade om en planerad resa till Thailand som den ena av dem skulle göra. De hade inte rast, men det var som om jag inte fanns. Jag har varit med om så många tillfällen då jag inte ens har varit värd en blick och blivit behandlad som luft. Den bekräftelse om att man är någonting mer än sin diagnos uteblir så ofta och då mår man faktiskt SÄMRE än om man suttit hemma i sin lägenhet och tittat på TV och pratat med sitt husdjur som inte kan ge något svar på de funderingar som man har.

Öppenvård Ensamhet Psykisk ohälsa Slutenvård