— Lämna en kommentar

Min första erfarenhet av vuxenpsykiatrin

Innan jag hade fyllt 18 år blev jag inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för vuxna. Allra först kontaktades barnpsykiatrin, men de bedömde att mina psykiska problem var av så allvarlig art (jag hade fått diagnosen borderline som 16-åring) att det krävdes många års behandling för att jag skulle bli mer stabil. Därför blev jag således inlagd på en avdelning för vuxna istället.

Jag hade blivit placerad i fosterhem hos släktingar något år tidigare, och anledningen till att jag behövde läggas in var faktiskt en resa. Mina släktingar och jag skulle åka jorden runt, vilket naturligtvis är en dröm för många. Men för mig var det inte det. Jag upplevde det snarare som en hemsk mardröm som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Idag när jag reflekterar över detta faktum tror jag själv att orsaken till att jag kände det på det sättet var att jag hade slutat lita på människor. Jag upplevde endast trygghet när jag vistades i bekanta miljöer, och kände en fruktansvärd panik bara inför tanken att lämna dessa. Att sitta instängd på ett flygplan under många timmar utan möjlighet att gå av gjorde mig också helt skräckslagen.

På avdelningen för vuxna sorterades inte patienterna efter diagnos, vilket betydde att jag vistades bland människor som hade depressioner men också psykoser. Jag träffade den som föll på knä vid mina fötter och trodde att jag var en drottning, den som sprang naken i korridoren efter att ha försökt att spola ned sina kläder i toaletten, den som skrikande sprang in i mitt rum mitt i natten, och den som hade försökt att ta livet av sig genom att hänga sig. Och många av oss satt i rökrummet under en stor del av dagen. Rummet hade tapeter som färgats av allt nikotin ungefär som fingrarna hade gulnat på de patienter som hade vistats på avdelningen under långa perioder av sitt liv. Än idag minns jag speciellt en farbrors fingrar och skräcken inför att mina egna till slut skulle bli likadana.  

En dag kom en av mina kompisar på besök, men hon blev så rädd att hon låste in sig på toaletten i mitt rum och hon kom sedan aldrig mer tillbaka för att hälsa på mig. Själv blev jag insatt på medicinen Anafranil. Det var en jobbig period i mitt liv, och jag minns att jag fick många blodtrycksfall. Jag grät också väldigt mycket och i början av min sjukhusvistelse gick jag då ofta omkring i korridoren för få kontakt med någon ur personalstyrkan. Vid dessa tillfällen behövde jag så oändligt väl få prata om mina känslor och också få lite tröst. Det visade sig emellertid vara stört omöjligt. Efter en tid på avdelningen kunde jag konstatera att de enda som brydde sig om mig var de andra patienterna, vilket nog var en bidragande orsak till att så många av oss rökte. Jag minns speciellt en gång när jag var så utom mig att tårarna bara sprutade. Då kom en patient som var manisk till min undsättning och hon bäddade ned mig i sin säng samtidigt som hon sjöng. Jag har aldrig haft kontakt med henne sedan dess, men minns än idag det hon gjorde för mig med stor tacksamhet.

Mina släktingar var med på läkarsamtalen, och de pratade också enskilt med de som hade ansvar för mig. Jag minns att jag pratade en del om mina gräl med min mamma och att jag mådde dåligt för att vår relation inte var så bra som jag skulle vilja att den var. Min mamma ringde ibland till avdelningen och jag ringde henne också. En dag kom en ur personalstyrkan in i rökrummet och berättade att min mamma var i telefonen. Istället för att ta samtalet i patienttelefonen denna gång ville personalen emellertid nu att jag skulle använda deras telefon. Jag tänkte att det var lite märkligt, men blev ändå glad eftersom jag då kunde få prata i lugn och ro. Min mamma och jag grälade inte alls under samtalet, vilket gladde mig ännu mer.

Några år senare berättade mina släktingar för mig att personalen hade lyssnat på samtalet och också konstaterat att min problematiska relation till min mamma var någonting som jag själv hade hittat på för att få medlidande. Läkaren hade också framfört att en patient som har borderline är manipulativ och att det därför är mycket viktigt att jag inte får som jag vill. Med ett sådant synsätt är det inte konstigt att sjukhuset menade att jag var tvungen att åka med på resan.

Det tog emellertid sin tid att få mina blodtrycksfall under kontroll, vilket gjorde att mina släktingar hann åka iväg utan mig. De hade en biljett som inte kunde bokas om, och därför var jag tvungen att resa efter dem. Jag skulle åka till Nya Zeeland och mina släktingar skulle komma på planet vid en mellanlandning in Denpasar (Bali). Innan dess skulle jag också tillbringa 8 timmar i Singapore på egen hand. Nu var jag inte bara orolig för själva resan utan också för vad som skulle hända om mina släktingar inte steg ombord på planet på Bali. Hur skulle jag då klara mig? Jag var ju inte ens myndig.  

Tack och lov träffade jag mina släktingar som avtalat. Väl framme på Nya Zeeland började det emellertid att hända konstiga saker med min kropp. Jag blev plötsligen oerhört åksjuk när vi åkte bil (på ett sätt som jag aldrig har varit förut). När jag skulle kissa tog det åtminstone en kvart innan det var möjligt, vilket just under en resa är oerhört svårt att hantera. Jag blev också väldigt darrhänt och dessutom somnade jag så fort jag satte mig ned. Mina släktingar berättade att de var tvungna att börja att försöka att väcka mig minst 30 minuter innan vi skulle gå någonstans. Men det som oroade mig mest var synen. Plötsligen kunde jag inte läsa och när jag skulle skriva vykort såg jag inte ens vad jag skrev med min darriga handstil. Jag trodde att jag höll på att bli blind.

Vi ringde därför till doktorn på sjukhuset i Sverige som förklarade att det var biverkningar av medicinen. Mina släktingar tyckte att de kunde ha blivit informerade om det innan jag åkte iväg. Så här i efterhand måste jag ju säga att jag verkligen håller med om det. Mina släktingar berättade också för doktorn att jag hade så stora besvär att det var nödvändigt att sänka dosen. Här blev det emellertid ett blankt nej, så jag fortsatte med Anafranilen som tidigare.

En förmiddag var jag dock väldigt mycket piggare och jag orkade till och med spela tennis med mina släktingar. Vi blev alla mycket hoppfulla och konstaterade att det nog nu äntligen har vänt. En stund senare upptäckte vi emellertid att jag hade glömt att ta min medicin.

Efter en tid upptäckte vi att läkarna hade skickat med för lite medicin och att den därför inte skulle räcka under hela resan. Tack och lov befann vi oss i ett land där Anafranil då gick att köpa på ett apotek utan recept. Så det gjorde vi.

När jag kom hem igen vid sommarens slut började jag skolan igen. Jag såg så dåligt att jag hade både glasögon och förstoringsglas. Trots det behövde mina böcker och övrigt skolmaterial förstoras upp i A3-format. Det året kunde jag inte läsa mycket. Först när vi hade fått en läkare som lät oss sänka dosen av Anafranil kunde jag gå klart gymnasiet.  

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Slutenvård
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning– alternativ till självskador?

Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Tips
— Lämna en kommentar

Hantering av mediciner inom slutenvården

White pill on a white backgroundEtt problem av mycket allvarligt slag är hur mediciner hanteras inom slutenvården. Jag har stött på många vårdare som inte är läkare (och även vissa sjuksköterskor), som inte tar sig tid med att kontrollera, eller helt enkelt anser sig bättre än FASS. Eftersom läkarsamtalen är begränsade måste man emellertid som patient ofta vända sig till just dessa vårdare för att diskutera biverkningar av mediciner. Tyvärr är de svar man får då ofta felaktiga och trots att man ibland vet om det, så kan man som patient inte göra så mycket åt det. Och det är hemskt att befinna sig i underläge i de situationer där man vet att de som har makt över en faktiskt har fel. Men som patient kan man ALDRIG vid en konflikt med en vårdare någonsin ha rätt, hur befängd situationen än är. Ty, i begreppet patient inom psykiatrin ingår egenskapen att man inte är tillförlitlig oavsett tillstånd och kompetens.

Vid flera tillfällen har jag upptäckt att det saknas mediciner i min plastburk, när jag studerat de tabletter som ges av sköterskan för intag. En gång fick jag också fel variant av en medicin, då ”Xanor Depot” byttes ut mot vanlig ”Xanor”. Medicinen var nyinsatt, men jag minns att jag var säker på att jag skulle få ”Xanor Depot” eftersom jag nyss hade varit på läkarsamtal. Trots att jag påpekade detta för den tjänstgörande sjuksköterskan, så korrigerades inte detta fel förrän senare. Jag hann tilldelas flera doser ”Xanor” innan jag slutligen fick ”Depot-tabletten”. Då angav man att skälet till detta missöde var att det hade blivit någonting fel med någon lista. Hade emellertid sjuksköterskan och doktorn kommunicerat då jag påpekade vad som hänt, hade detta problem kunnat få en lösning mycket tidigare.

Det är viktigt att komma ihåg att man som patient kan vara så pass borta att man inte riktigt orkar kontrollera vad som finns i den lilla plastbägaren som innehåller de mediciner som man ska svälja ner. En gång hade jag angivit på akuten att jag åt antingen ”Imovane” eller ”Stilnoct” för att kunna sova. Jag är säker på att jag uppgav rätt uppgifter, eftersom kontakten från min öppenvård var med vid läkarsamtalet. Den kväll jag kom in till sjukhuset mådde jag så dåligt att jag inte studerade de mediciner jag fick till natten. Nästa kväll upptäckte jag emellertid att jag stod insatt på både ”Imovane” och ”Stilnoct”. Jag påpekade detta och sattes in på enbart ”Imovane”.

Det värsta som jag upplevt när det gäller just mediciner, var då jag var inlagd på en avdelning och delade rum med två andra kvinnor. En kväll låg vi i våra sängar och väntade på medikamenter. Sjuksköterskan kom in genom dörren och började att med att ge mig min medicin först, kanske var det för att min säng stod närmast dörren. Då jag svalt ner min tablett gick hon vidare till en annan av patienterna, vars säng fanns längre in i rummet. När även hon svalt ned sin medicin gick sjuksköterskan fram till den tredje kvinnan i rummet.  Då, plötsligen upptäckte sjuksköterskan att hon har gjort fel. Hon hade förväxlat de två kvinnornas mediciner! Lyckligtvis var det endast en vitamintablett som svalts ner av kvinnan som fått sin medicin efter mig. Jag kommer aldrig att glömma sjuksköterskans motivering till varför felet hade inträffat. ”Det är för mörkt längst in”.

Tänk att detta kan hända!!

Psykisk ohälsa Psykofarmaka