— 14 kommentarer

Den osynliga gränsen

Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Ensamhet Okategoriserade
— 4 kommentarer

Att som patient med psykisk problematik berövas nödvändig hjälp vid sjukdom hos anhörig

Jag har en psykisk sjukdom, och har i hela mitt liv fått stöd av min man för att klara mig rent praktiskt. Förra våren fick han emellertid ett hjärtstopp som resulterade i en omfattande hjärnskada. Konsekvensen av detta blev att min man är beroende av att jag hjälper honom, istället för tvärtom. Jag blir också ensamt ansvarig för vårt hushåll. 

Min man måste ha ständig tillsyn eftersom hans minne inte fungerar. Han skulle egentligen behöva en personlig assistent, men det är inte möjligt eftersom han är över 65 år. Hade han fått sitt hjärtstopp när han var 64, hade situationen varit en annan. Det enda som återstår är då således att vistas hemma med stöd av hemtjänst, växelvård med hemtjänst eller ett särskilt vård- och omsorgsboende med möjlighet till permissioner. I det sistnämnda fallet går det dock inte att få hemtjänst under de permissioner som min man vistas hemma. 

Om jag hade varit över 65 hade jag kunnat få hemtjänst via min mans biståndshandläggare. Nu måste det istället beviljas av biståndshandläggaren för psykiatrin. Jag kan inte förstå detta med att människors ålder ska vara helt avgörande i fråga om vilken hjälp som beviljas. För det är inte ensamt den faktor som bestämmer en individs funktion, kraft och behov av hjälp. Min mormor var till exempel vid 85 års ålder så mycket piggare än vad jag någonsin har varit, och hon skulle fram tills dess ha klarat av att sköta både min man och vårt hushåll med glans. 

Jag kan få hjälp av boendestöd, men eftersom jag samtidigt sköter min man kan de i praktiken inte hjälpa mig ändå. För när det gäller boendestöd måste man själv vara delaktig i de sysslor utförs (till exempel vid handling och städning). Och skötseln av min man har hos mig resulterat i en utmattning, som gör att jag helt enkelt inte orkar. Jag lägger ju alla mina krafter på min man. 

Som anhörig kan man få stöttning av ett så kallat anhörigstöd, och genom de som arbetar med det kan man komma i kontakt med människor i liknande situationer. Jag har träffat andra som vårdar någon närstående, men upplever att jag på grund av min psykiska problem inte ens passar in i dessa grupperingar. För jag reagerar i enlighet med min psykiska sjukdom. Ett vanligt problem när man plötsligen under vissa perioder måste bo helt ensam i ett hus är till exempel att man blir mycket rädd för att någon ska bryta sig in, eller att man inte ska få hjälp då man blir sjuk. En kväll då min man var borta trodde jag verkligen att någon skulle ta sig in i huset, eftersom det en så lång stund knackade så ilsket på dörren mycket sent på kvällen. Min reaktion blev emellertid inte att ringa polisen, utan istället tog jag min sömntablett och gick och lade mig. För jag tänkte att om jag blir ihjälslagen så går det troligtvis ganska fort, och att jag slipper också mista min man som jag inte klarar mig utan. 

En annan gång upplevde jag efter att ha slarvat med min hjärtmedicin (utmattningen har påverkat mitt minne), att hjärtat slog på ett förfärligt sätt som jag aldrig någonsin har upplevt. Katten upptäckte det också, och hon kom och lade sig tätt intill mig på ett sätt som hon inte brukar och lämnade mig aldrig för en sekund under kvällen. Jag trodde verkligen att jag inte skulle vakna mer, fast tänkte även då att det nog är lika bra. Nästföljande morgon vaknade jag emellertid faktiskt upp, och då satt katten och tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned. 

Nu har vi börjat med växelvård, och min man har varit hemma sedan i torsdags. Min mans biståndshandläggare, min terapeut samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin har talat om att även jag ska få hjälp av hemtjänsten när min man är hemma. Men min hjälp har inte kommit igång. Jag har sagt till hemtjänsten att jag just nu bara vill ha ett besök av dem per dag. 

                                   För jag orkar inte skämmas. 

Jag ser att disken ligger i drivor och att min tvättkorg svämmar över. Jag ser att det behöver dammas, städas och fixas. Men jag orkar inte med det. Vad ännu värre är klarar jag inte ens möta personalens blickar längre. För i deras ögon är jag ensamt ansvarig för allt detta. 

Idag skulle hemtjänsten ha kommit hem hit så att jag skulle kunna åka på min terapi klockan 13. Men ingen kom, så att vi fick ta det på telefonen istället. 

På torsdag åker min man tillbaka till växelvården. Och jag kommer att ägna hela veckan som han är borta åt att vila så pass att jag orkar städa tills dess att han kommer hem igen. Jag kommer troligtvis inte orka att handla så att jag kan äta mig mätt. Min energi räcker heller inte till för att göra någonting roligt, eller ens till att laga mina glasögon som jag fortfarande tejpar upp i ansiktet.

Min mans biståndshandläggare sa en gång att de inte har haft något fall med de förutsättningar som min man och jag har. Jag hoppas verkligen att de aldrig någonsin mer får det. För det lidande som det resulterar i är så stort, orättvist och fel. 

Anhörigvård Psykisk ohälsa
— Lämna en kommentar

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer
— 6 kommentarer

Mötet

empty conference table and office chairs

I förrgår hade min terapeut anordnat ett möte med min mans biståndshandläggare samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin. Jag var mycket nervös inför vad vår diskussion skulle resultera i, eftersom jag nu verkligen måste ha hjälp om jag ska ha någon chans att överleva. 

Mötet i sig gick bra, men ingenting är ännu bestämt eftersom de båda biståndshandläggarna måste lägga fram förslagen inför sina respektive chefer. Ett förslag kommer emellertid att vara växelvård när det gäller min man, samt att även jag ska få hemtjänst under de veckor som han bor hemma. Jag behöver också få hjälp med maten nu när jag mår som jag gör. Dessutom behöver jag ha boendestöd som hjälper mig att komma ut på promenader. Boendestödet kan utökas i framtiden till att också omfatta andra aktiviteter. Biståndshandläggaren för psykiatrin ska också undersöka möjligheten att få hjälp med, det för mig värsta som finns, nämligen att gå till doktorn. Det har alltid varit min man som har stöttat mig med det, och jag klarar det bara inte på egen hand. 

Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska också besöka den hemtjänst som vi använder, för att informera om psykisk ohälsa/psykisk sjukdom. Då kan jag själv också vara närvarande om jag så önskar, men jag har ännu inte beslutat mig för hur jag ska göra angående det. Jag kommer emellertid att hjälpa till att sammanställa den information som ska förmedlas, som jag jag hoppas ska kunna vara till nytta även för andra brukare. För en sak är helt klar: många inom hemtjänsten förstår inte vad det innebär att leva med psykisk ohälsa/psykisk sjukdom. 

Under mötet i förrgår redogjorde jag och min terapeut också för hur min min situation ser ut, vilken ju under så många år har inneburit att jag har fått så mycket hjälp från min man. Men i och med att han nu är så dålig, står jag plötsligen ensam med allt. Min terapeut konstaterade att samhället då måste gripa in, och det är jag oändligt tacksam för. 

Vid sidan av min tacksamhet gentemot samhället, finns emellertid också en stor sorg över att jag från och med nu faktiskt är, just en samhällsfråga. Det känns också alldeles för tidigt i livet att vara så enormt beroende av samhället. Jag ser mig själv som en stor belastning och det känns som om jag har börjat att falla fritt ner mot marken och bara hoppas på att samhällets skyddsnät ska fånga upp mig. Men tänk om det inte gör det? 

När jag kom ut från mötet i förrgår, var jag så väldigt glad. Min första tanke var att jag ville berätta för någon om de fina förslagen. Därför ringde jag några samtal, men det var tyvärr ingen som svarade. Jag pratade med katten som egentligen bara ville leka, och grät tills dess att jag somnade. Och det är ju helt obegripligt med tanke på att mötet hade gått så bra! Tänk om jag faktiskt får hjälp snart?

Igår deppade jag och tänkte på att jag är helt ologisk, och inte längre kan uppföra mig som vanligt. Jag kan inte ens sköta de relationer som jag faktiskt har som jag borde. På eftermiddagen övervägde att hoppa ned för ett stup. Men så tänkte jag på min man, syster och systerdotter. 

Jag MÅSTE orka fortsätta kämpa. 

Öppenvård Nedstämdhet
— 2 kommentarer

Striden mellan förnuft och känsla

Mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) har inneburit att jag i vissa situationer inte har kunnat lyssna på mitt förnuft som innefattar intellekt och logik. Jag har upplevt ett tillstånd då mina känslor är så ENORMT mycket starkare än förnuftet, vilket gör att de förstnämnda helt helt enkel tränger bort det sistnämnda. Segrare i kampen om min uppmärksamhet blir då de förrädiska känslorna, som därigenom får alltför stor vikt då jag ska besluta vilken handling som jag ska genomföra. Känslorna är oerhört plågsamma, och de gör mig både blind och döv inför allt som inte överensstämmer med dem. 

Vissa människor med med EIPS har problem med att hantera sin ilska, vilket jag dock inte har. Jag blir nästan aldrig arg, och de gånger som jag blir det kan jag kontrollera denna känsla mycket väl. Så det är således inte ilskan som har makten att ta över min kropp. Det är istället sorgen, nedstämdheten och skammen som påverkar mig så starkt. 

Dessa känslor påverkar mina tankar om mig själv, och därmed också min relation till andra människor. Jag KÄNNER så starkt att jag är en dålig människa, och att alla andra istället är det motsatta. När det gäller relationer, kan jag då jag mår riktigt dåligt även få för mig att andra människor tycker illa om mig eftersom de har upptäckt vilka förfärliga egenskaper som jag har. Naturligtvis blir jag ledsen av det, och följden blir att jag helst vill dra mig undan all social interaktion (vilket har en mycket negativ inverkan på min psykiska hälsa). 

brain gear

Förnuft och känsla ger mig alltså helt motsatta signaler. Förnuftet säger till exempel att det är ytterst osannolikt att alla ofördelaktiga egenskaper skulle samlas hos mig, samtidigt som jag verkligen KÄNNER på djupet att det ändå är just så. Ibland har min terapeut frågat mig vad det egentligen är som jag tycker att jag har gjort, och då har jag inte kunnat precisera det. Men likväl ger dessa starka känslor inte med sig. 

Det konstiga är att jag trots en förhållandevis stor sjukdomsinsikt inte har lyckats att lyssna på mitt förnuft när jag har mått dåligt, och handla i enlighet med det. Jag kan inte riktigt förklara varför jag fungerar så. Men på något sätt är känslorna i vissa situationer så mycket starkare, och de övermannar mig med en kraft som helt enkelt slår omkull mig. De är som obevekliga vågor som sköljer över mig gång på gång och hotar att dränka mig. Känslorna hindrar mig från att göra det som förnuftet inser att jag måste. Den (icke)handling som blir följden av dessa känslor är således passiviteten. Jag blir handlingsförlamad och kommer inte framåt, och det enda sättet för mig att bryta denna nedåtgående spiral är att prata med andra människor som får mig att inse att mina känslor förråder mig. Jag brukar ofta prata med min man eller min syster som båda känner mig så väl. Denna gång var det ett SMS från min syster samt de kommentarer som jag fick på mitt förra blogginlägg som hjälpte mig att ta mig ur känslornas järngrepp, resa mig upp igen och försöka fortsätta att kämpa. 

Under de perioder som jag har mått bättre i mitt liv, har min uppfattning om att min karaktär är sammansatt av förfärliga egenskaper ändå aldrig riktigt släppt taget, även om jag har insett att jag inte är den ”hemskaste” människan i universums historia. Jag har känt det som om jag ständigt går iklädd en maskeraddräkt, och bara väntar på att någon ska avslöja mig. När jag ska träffa andra människor har jag försökt att göra mig så fin som jag bara kan, för att ingen ska genomskåda mig. 

Jag har funderat på varför jag har fått för mig att jag är en sådan fruktansvärd människa, och hur mitt dikotomiska tänkande överhuvudtaget uppstod. Jag har tänkt i banor om att det kanske beror på att jag blev slagen i min barndom. Då jag var mycket liten uppfattade jag mina föräldrar som goda individer utan fel och brister, som ju små barn ofta gör. Samtidigt ställdes jag emellertid inför det faktum att min pappa slog mig, vilket var oerhört traumatiskt för mig. Den enda förklaring jag som barn kunde hitta vilken möjliggjorde att jag fortfarande kunde uppfatta min pappa som god, var ju att jag själv är motsatsen. Jag tänkte att jag var så ond och hemsk att jag behövde bestraffas mycket hårt av min ”goda” pappa. 

Sammanfattningsvis har mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) inneburit en livslång strid mellan förnuft och känsla, vilken har påverkat min relation till mig själv och också min relation till andra människor. 

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Okategoriserade Relationer
— 8 kommentarer

Misslyckad

Close up of woman holding her face in her hands

Jag är den mest misslyckade människa som någonsin har funnits i universums historia. Hur är det möjligt att bli så ond, ful, vedervärdig och hemsk som jag? Hur lyckas jag överhuvudtaget med konststycket att vara så fullständigt värdelös? Och hur kan alla andra vara så duktiga, produktiva, goda och fina? Jag förstår inte det här. Det är helt obegripligt.

När jag är tillsammans med min man tänker jag inte så mycket på mina hemska egenskaper. Han får mig att känna mig så otroligt mycket bättre än vad jag i själva verket är. I hans sällskap känner jag mig så oerhört älskad och speciell. Även om jag själv inte tycker att jag är varken duktig, fin eller god så vet jag att han tycker att jag är det. Och det räcker för att jag ska orka fortsätta leva.

Sedan i tisdags har jag hälsat på min man två gånger (jag var där idag också), och talat i telefonen med honom fyra gånger. Trots det är jag redan färdig att ge upp. Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom hos mig, varken praktiskt eller känslomässigt. Det är omöjligt. Och om hans liv tar slut kommer mitt också att göra det. 

Jag måste börja att städa upp efter oss i huset. Vi har samlat på oss så mycket skräp.

Nedstämdhet
— 6 kommentarer

Förföljd av ett dikotomt tänkande

Ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) är ett så kallat dikotomt tänkande. På Wikipedia anges bland annat följande (läst 2017-01-23) : 

” Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar. Delarna är alltså:
– gemensamt uttömmande: allt måste höra till ena delen eller den andra, och
– ömsesidigt uteslutande: ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna” 

För en person med EIPS (eller BPS) kan ett tänkande som följer ovanstående premisser till exempel innebära att vederbörande uppfattar en människa eller situation som ond eller god (eller betraktar dessa i termer av svart eller vitt). Det kan också vara så att den som lider av personlighetsstörningen intar ett förhållningssätt som innehåller den ena av motpolerna allt eller inget. 

Att mitt tänkande till viss del fungerar på detta sätt, blir mycket tydligt i den situation som jag nu befinner mig i. Utgångspunkten är att jag antingen låter min man vara hemma på heltid eller att jag bestämmer att han ibland ska vistas på ett korttidsboende. För mig blir resultatet denna tankegång följande:

Antingen ställer upp för min man  ELLER så sviker jag honom. Antingen klarar jag av det ELLER så gör jag det inte. I förlängningen innebär det att jag måste välja mellan min man och mig själv.

Det var min syster som hjälpte mig att inse detta. För jag såg det inte själv, och även om jag förstår det rent intellektuellt så gör jag det inte känslomässigt. Jag kan inte begripa att jag inte sviker min man helt om han måste vistas på ett korttidsboende ibland.

Psychology Puzzle

Den senaste tiden har varit hemsk för mig. Om jag inte hade haft min syster, er här och några följare på Twitter så hade jag gett upp. För min situation är nu så olidlig att jag kan inte kan fortsätta som jag gör.

Jag får inte mitt sömnbehov tillgodosett och jag har inte kunnat ta en promenad sedan i våras. Jag kan ibland heller inte få i mig den näring som jag behöver, eftersom min man går upp och äter på nätterna. Det är ingenting som han kan hjälpa, men följden blir ju att jag inte får tillräckligt med mat. Allt detta gör mig mycket sårbar just nu. 

Min man blir också orolig om jag inte ligger i sängen, och jag kan därför inte ens röra mig fritt i huset. Jag hinner heller inte utföra de ärenden som jag behöver uträtta för min egen del. Till exempel har mina glasögon gått sönder helt, och jag har fruktansvärt dålig syn. Den ena skalmen är spårlöst försvunnen och skruven till den andra har lossnat. Därför har jag tejpat fast glasögonen på kinderna med isoleringstejp då jag inte kan ha mina linser insatta hela tiden. 

Jag vet inte hur många gånger per dygn som jag berättar för min man att hans mamma inte längre finns. Det är så HEMSKT att gång på gång behöva lämna ett sådant besked. Flera gånger om dagen talar jag också om för min man var vi befinner oss. 

Jag får fruktansvärt dåligt samvete om jag tänker på mig själv, men just nu känner jag att jag så gärna vill få möjlighet att göra lite av det som jag tycker är roligt också. Förutom att jag har varit hos frissan (ca var 8:e vecka), så har jag inte gjort någonting. Ett av mina största intressen är att läsa böcker, men nu kan jag inte göra det. För min stackars man har ju sådana problem med sitt minne, och han kan därför inte vara tyst. Och det är så svårt, att så ofta bli avbruten i tankarna. Bara då jag har skrivit denna lilla text har jag blivit det så många gånger att jag för länge sedan har tappat räkningen.

Jag VILL kunna läsa en bok och hälsa på min underbara syster med familj. Jag vill se in i min lilla systerdotters fina ögon, som är så lika sin mammas. Min systerdotter är ju min guddotter och jag vill se henne växa upp. Jag vill också umgås med min syster och skratta sådär som bara hon och jag kan. 

Jag vill strosa runt i en affär och köpa någon endaste sak till mig själv. Jag vill se ett TV-program utan att bli avbruten. Jag vill öppna mina ögon utan att oroa mig för hur jag ska kunna deklarera. Jag vill skriva den bok som jag har påbörjat. Jag vill hälsa på mina vänner och orka bjuda hit dem. 

Jag vill åter igen förvandlas den jag blir när jag får sova, äta, vila och ha lite roligt. Det finns ingenting kvar av MIG.

Men att jag funderar i dessa banor, gör att jag anser att jag är en ond människa. Det dikotomiska tänkandet förföljer mig. 

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— 6 kommentarer

Dystert

Dark abstract polygonal background

Idag känns det som om jag bara vill ge upp, och som att det skulle befria mänskligheten från en stor belastning. Kanske beror det på att jag inte har sovit de senaste nätterna, då min man har råkat utlösa trygghetslarmet flera gånger. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer att klara av det här.

Depressiv personlighetsstörning och depression
— Lämna en kommentar

Ensam

Sad woman sitting in the corner of a room, head on the knees, face is hidden, black and white

Jag gjorde det bästa jag kunde,
men kom ändå aldrig i mål.
Jag tänkte mig lycka och framgång,
försökte göra mer än jag tål.

Jag passade aldrig i mönstret,
var fel i strukturen av grupp.
Jag var ensam med alla omkring mig,
sökte band som ej byggdes upp.

Jag förstod aldrig det som jag borde,
hur relationer växer och är.
Trots mitt starka behov av närhet,
förblir jag alldeles ensam här.

Dikter Ensamhet
— 4 kommentarer

Fördomens makt

goldfish - diversity concept, bullying and isolation

Jag har förlorat många av mina vänner i samma ögonblick som jag har berättat för dem om min psykiska ohälsa. De har helt enkelt dragit sig undan, och låtit kontakten med mig rinna ut i sanden. Jag har försökt att reparera skadan på alla sätt jag kan, men det har inte gått då jag har fått stämpeln ”galning” inristad i min panna. Jag har blivit brännmärkt, fördömd och i andras ögon mindre värd. Och när min egen person förminskas hos andra, händer det någonting förfärligt med mig. Mina egna ögon börjar att se den bild som fördomen skapar. 

Det finns inga ord som då räcker till för att beskriva min smärta. Den är en ocean av känslor som skaver och fräter. Den är ett vidsträckt och öppet sår som aldrig får chansen att läka. Livet blir outhärdligt då allt jag vill är att bli accepterad för den jag är. Jag vill bli inkluderad istället för exkluderad, och godkänd istället för underkänd. Jag vill bli validerad istället för bestraffad, och vänligt bemött istället för kränkt. 

Jag har överlevt fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och mobbing. Visst blev jag vingklippt på vägen, men vem skulle inte bli det? Vem skulle kunna gå igenom allt det som jag har gjort, utan att det sätter spår i personligheten? Givet min biologiska disposition? Varför måste jag skämmas för den människa som jag slutligen blev? 

Det plågar mig så att jag inte kan vara mig själv. Om jag väljer att vara ärlig och berätta om mina problem, resulterar det i jag att blir ensam. Om jag istället väljer att inte berätta om min psykiska ohälsa, kommer jag ändå att uppleva att jag är ensam trots förekomsten av ett socialt nätverk runt omkring mig. Frågan är vilket val som är mest fördelaktigt – är det pest eller är det kolera? Det är ett omöjligt val, och det är framför allt ett omänskligt sådant som ingen ska behöva tvingas att göra.

Min syster och min man känner till de diagnoser som jag för närvarande har. När det gäller övriga relationer har jag valt att klyva min person mitt itu. Den ena halvan är en kvinna mitt i livet, med många så kallade vänner på flera sociala nätverk vars profiler redovisar formella uppgifter, bilder av resor, härliga familjestunder och allt det där en ”normal” människa ska visa upp. Den andra halvan är den som skriver detta, en anonym människa som vill berätta om sina upplevelser för att tillsammans med andra förbättra kvaliteten på vården och befria oss från skammen av att vara annorlunda ute i samhället. Mitt mål är att vi alla som lider av psykisk ohälsa ska kunna vara de vi är, UTAN att bli ensamma för det.

Går det då att vara sig själv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning? Här är ju en patients diagnos inte direkt någon hemlighet. När jag har varit inlagd har jag emellertid upplevt att jag inte heller här får chansen att visa vem jag är. För diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), har för mig medfört att en skrämmande stor del av personalstyrkan inte har lyssnat eller trott på vad jag säger. Jag har således inte blivit tagen på allvar, samtidigt som den viktigaste behandlingsprincipen har varit att jag ska skrivas ut (oavsett psykisk status). Jag har därför upplevt att den människa som jag är bakom min diagnos inte ens har fått finnas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Den har varit tvungen att dö för att lämna plats till den mall som ligger grund för behandlingen. Det individuella har fått ge vika för det generella och jaget har tilldelas fördefinierade egenskaper. 

Det värsta som har hänt mig i livet är att få emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), och det näst värsta är faktiskt att få denna diagnos konstaterad. Det förstnämnda har inneburit att jag har upplevt ett flertal svåra symptom, det sistnämnda att jag har blivit mycket hårt (för)dömd av såväl samhälle som av psykiatri. Det är både symptomen och domen som gör det till en nästan outhärdlig diagnos. Vi som har fått diagnosen konstaterad av psykiatrin och fortfarande är vid liv är oerhört starka.

Bemötande Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Relationer Slutenvård