— 6 kommentarer

Mötet

empty conference table and office chairs

I förrgår hade min terapeut anordnat ett möte med min mans biståndshandläggare samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin. Jag var mycket nervös inför vad vår diskussion skulle resultera i, eftersom jag nu verkligen måste ha hjälp om jag ska ha någon chans att överleva. 

Mötet i sig gick bra, men ingenting är ännu bestämt eftersom de båda biståndshandläggarna måste lägga fram förslagen inför sina respektive chefer. Ett förslag kommer emellertid att vara växelvård när det gäller min man, samt att även jag ska få hemtjänst under de veckor som han bor hemma. Jag behöver också få hjälp med maten nu när jag mår som jag gör. Dessutom behöver jag ha boendestöd som hjälper mig att komma ut på promenader. Boendestödet kan utökas i framtiden till att också omfatta andra aktiviteter. Biståndshandläggaren för psykiatrin ska också undersöka möjligheten att få hjälp med, det för mig värsta som finns, nämligen att gå till doktorn. Det har alltid varit min man som har stöttat mig med det, och jag klarar det bara inte på egen hand. 

Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska också besöka den hemtjänst som vi använder, för att informera om psykisk ohälsa/psykisk sjukdom. Då kan jag själv också vara närvarande om jag så önskar, men jag har ännu inte beslutat mig för hur jag ska göra angående det. Jag kommer emellertid att hjälpa till att sammanställa den information som ska förmedlas, som jag jag hoppas ska kunna vara till nytta även för andra brukare. För en sak är helt klar: många inom hemtjänsten förstår inte vad det innebär att leva med psykisk ohälsa/psykisk sjukdom. 

Under mötet i förrgår redogjorde jag och min terapeut också för hur min min situation ser ut, vilken ju under så många år har inneburit att jag har fått så mycket hjälp från min man. Men i och med att han nu är så dålig, står jag plötsligen ensam med allt. Min terapeut konstaterade att samhället då måste gripa in, och det är jag oändligt tacksam för. 

Vid sidan av min tacksamhet gentemot samhället, finns emellertid också en stor sorg över att jag från och med nu faktiskt är, just en samhällsfråga. Det känns också alldeles för tidigt i livet att vara så enormt beroende av samhället. Jag ser mig själv som en stor belastning och det känns som om jag har börjat att falla fritt ner mot marken och bara hoppas på att samhällets skyddsnät ska fånga upp mig. Men tänk om det inte gör det? 

När jag kom ut från mötet i förrgår, var jag så väldigt glad. Min första tanke var att jag ville berätta för någon om de fina förslagen. Därför ringde jag några samtal, men det var tyvärr ingen som svarade. Jag pratade med katten som egentligen bara ville leka, och grät tills dess att jag somnade. Och det är ju helt obegripligt med tanke på att mötet hade gått så bra! Tänk om jag faktiskt får hjälp snart?

Igår deppade jag och tänkte på att jag är helt ologisk, och inte längre kan uppföra mig som vanligt. Jag kan inte ens sköta de relationer som jag faktiskt har som jag borde. På eftermiddagen övervägde att hoppa ned för ett stup. Men så tänkte jag på min man, syster och systerdotter. 

Jag MÅSTE orka fortsätta kämpa. 

Öppenvård Nedstämdhet
— 7 kommentarer

Det finns faktiskt änglar inom psykiatrin

Engel im Licht mit Schneesternen

Idag har min terapeut varit här, och mötet blev verkligen mycket bra. Jag ska få fler tider, telefonstöd och vi ska också tillsammans träffa min mans biståndshandläggare samt företrädare för psykiatrin, för att se till att jag får ytterligare hjälp. Dessutom hjälpte terapeuten mig med att få ut julgranen, dammsuga bort en del barr och tömma brevlådan. Det går inte i ord att beskriva hur oändligt tacksam jag är just nu. Det finns verkligen änglar inom psykiatrin, och ibland dyker de upp när man som bäst behöver dem!

Öppenvård Okategoriserade
— 4 kommentarer

Till psykiatrin

Untersuchung, Schilddrse

Jag känner mig fullständigt skräckslagen inför tanken om att behöva hjälp från samhället. Naturligtvis finns det på många håll en mycket hög kapacitet för att genomföra konstruktiva handlingar och också en djup empati hos de som genomför dessa. Men jag har genom åren sett alltför många människor som far illa inom den svenska sjukvården, ibland inom den somatiska vården men framför allt inom psykiatrin. Till och med jag som saknar utbildning inom vårdområdet har kunnat se när systemet leder till fel beslut och att det kommer att gå illa för den som drabbas av effekterna. Jag har kunnat förutspå att resultatet kommer att vara ett misslyckande redan innan det har hänt. Men jag som har funnits bredvid som utsatt, medpatient eller anhörig har inte kunnat göra någonting åt det hur mycket jag än har försökt. 

Jag har sett människor bli utslängda från en psykiatrisk vårdavdelning, trots att de ännu inte har fått en lägenhet och eller ens har någonstans att ta vägen den kommande natten. Jag har sett hur patienter som efter upprepade försök att få hjälp och varje gång nekats denna, brutits ner och till slut har tagit livet av sig. 

Jag har sett människor bli kränkta och orättvist behandlade, med ord och som sårar och drar ner den som redan ligger ner djupare mot botten. Jag sett patienter gråta i korridoren samtidigt som den tjänstgörande personalen står några steg bort och pratar om fritidsaktiviteter inför den kommande helgen. Jag har hört delar av personalstyrkan högt och ljudligt tala illa om andra patienter, då jag själv har befunnit mig i närheten.

Jag har upplevt hur psykisk sjukdom kopplas ihop med låg intelligensnivå, och hur förhastade slutsatser dras om patienternas egenskaper utifrån ett alltför grovt diagnossystem. 

Hur är det möjligt att detta kan hända i den tid vi lever i? Hur är det möjligt att de teorier som finns inom etikområdet inte tillämpas inom psykiatrin? Hur är det möjligt att så stor andel av de forskningsresultat som har analyserats fram inom områden som till exempel psykologi och kommunikation, inte omsätts i praktiken? 

För mig är det obegripligt att detta får fortgå år efter år. 

Ett stort problem för oss patienter är att de som behandlar oss har tolkningsföreträde om våra personliga egenskaper, vilket gör det möjligt att fullständigt undergräva vår trovärdighet. Vem tror till exempel på en patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), när ord står mot ord? För insprängt i just denna diagnos finns ett kriterium som vanligtvis inte nedtecknas, men som i praktiken ligger till grund för vår behandling. Vi anses vara manipulativa. Och i och med det försvinner vår möjlighet att få någon att ta våra upplevelser på allvar. 

En av de psykologer som jag har gått i terapi hos sa en gång till mig att ”man blir rädd när man läser i din journal om hur du har behandlats av psykiatrin”. Och visst blir man det. Tyvärr hjälper det för det mesta inte med att en individ som representerar systemet upptäcker att en patient har behandlats mycket illa. Åtminstone inte om vederbörande vill behålla sitt arbete. 

Förstår ni som arbetar inom psykiatrin att vi patienter ibland behandlas på ett sätt som orsakar mycket stora skador och också att många av dessa hade kunnat undvikas? Förstår ni hur ont era ord och handlingar kan göra? Förstår ni hur maktlösa vi patienter kan känna oss mot systemet? 

För mänsklighetens framtid i stort hoppas jag faktiskt att ni inte gör det.

Öppenvård Slutenvård
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Hospital through the eyes of patient

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest Öppenvård Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Slutenvård
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av behandling inom psykiatrin – del 1

Jag har förlorat mycket i mitt liv, men det är så viktigt för mig att ändå ha kvar min värdighet. Den lämnar man emellertid ofta utanför dörren när man ligger inne på en psykiatrisk avdelning i den stad jag bor i. För när man hamnar där blir man osynlig och också hårt moraliskt dömd. Oavsett utbildning blir man vanligtvis betraktad som en idiot och inkompetent inom alla områden. För att överleva en längre tid inom psykiatrin är det viktigt att ha anhöriga som säger ifrån, och faktiskt också ibland ett juridiskt ombud. Om min syster inte hade utbildat sig till jurist så hade jag inte funnits idag.

Jag läste en gång en bok där det stod, att i väntrummet till en psykiatrisk enhet är vi alla lika. Det stämmer inte alltid enligt min egen erfarenhet. Om man har anhöriga som kämpar för en och släktingar som tillhör rättsväsendet så har man en bättre position än andra stackare. Men det gör inte att man blir väl behandlad, endast att ens rättigheter som patient inte kan förbises lika enkelt som i andra fall.

Det verkar som om man inom psykiatrin har satt upp vissa generella bedömningskriterier som man tillämpar på samtliga patienter. Men det går faktiskt inte att alltid att, t ex via patients utseende sluta sig till ett visst mentalt tillstånd. För patienter är OLIKA och det finns utrymme för variationer, precis som det gör för studieobjekt inom andra vetenskaper. Det är precis som om man inom psykiatrin anser att ett fint och välvårdat yttre visar att man har en tämligen god mental hälsa. Men faktum är att det inte alltid stämmer. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag gjorde mitt allvarligaste självmordsförsök och oväntat blev räddad av människor som råkade befinna sig på plats. När jag väl fattat mitt beslut om att ta mitt liv, så mådde jag faktiskt bättre än vad jag gjort innan. För mig var det också viktigt att göra mig så fin som möjligt, inte för andras skull utan för min egen. Därför gick jag både på manikyr och till frisören dagarna innan då jag planerade självmordet. Under dessa dagar skrev jag också mina brev till dem jag ville ta adjö av.  

Som patient tillhörande psykiatrin tillskrivs man också vissa egenskaper beroende på diagnos. Man sorteras in i ett fack och behandlas därefter. I samma sekund som diagnosen ställs så upphör man att vara en unik individ och blir istället ett objekt som ska behandlas. Sambandet mellan symptom och behandling används i statistiska sammanställningar av olika slag. Till slut reduceras man som patient till en siffra. Hela ens liv illustreras med ett ynka värde i ett diagram som ska vara till nytta för såväl enskilda forskares karriärer som för samhällets utveckling. Det är svårt att som patient ställa detta i relation till den individ man föddes som. För en gång var man faktiskt speciell för någon. Även om ens föräldrar ibland gjorde fel, så var man ändå oersättlig.

Inom den svenska psykiatrin är man alltför ofta dödsdömd om man inte har anhöriga och/eller vänner som kämpar för en när man inte orkar själv. Naturligtvis kan man ibland ha turen att möta någon som arbetar inom vårdsektorn som faktiskt behandlar en som en unik individ och som samtidigt ser till att man får adekvat vård. Det finns också personer som gör det där lilla extra som egentligen inte ingår i jobbet. De kan ge patienten en klapp på axeln eller en blick som säger att de faktiskt bryr sig om en trots att man har beteendeproblem och därmed inte riktigt är psykiskt frisk. Sådana omtänksamma gester ingår inte i arbetsuppgifterna, med faktum är att de faktiskt BORDE göra det. För ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död för en patient. Det vet jag av egen erfarenhet.

Men sådana goda och förstående människor är sällsynta inom psykiatrin och tas förr eller senare ifrån en, genom omorganisationer eller bestämmelser om att man som patient måste förflyttas. Jag vill så gärna säga till dem fattar besluten om sådana förändringar att det är MÄNNISKOR DET HANDLAR OM! DET BETYDER ATT DET INTE ALLTID GÅR ATT ERSÄTTA EN MÄNNISKA MED EN ANNAN! Tillit kommer inte på beställning och det finns för få verkligt engagerade människor inom psykiatrin. De allra flesta blir tyvärr, men också förståeligt nog avtrubbade till följd av en längre tids arbete inom psykiatrin. Att se så mycket misär och elände är inte bra för någon och väldigt många hanterar detta genom att själva ”stänga av” och inte beröras av någonting under arbetstid. Problemet är att man som patient känner av det och också blir väldigt ledsen. Det gör faktiskt ONT när man går ut i korridoren på en psykiatrisk avdelning och försöker att få kontakt med en vårdare och blir fullständigt ignorerad. Jag minns speciellt en gång då jag gick omkring och grät i korridoren på en avdelning inom slutenvården. På en soffa där satt två ur personalstyrkan och talade om en planerad resa till Thailand som den ena av dem skulle göra. De hade inte rast, men det var som om jag inte fanns. Jag har varit med om så många tillfällen då jag inte ens har varit värd en blick och blivit behandlad som luft. Den bekräftelse om att man är någonting mer än sin diagnos uteblir så ofta och då mår man faktiskt SÄMRE än om man suttit hemma i sin lägenhet och tittat på TV och pratat med sitt husdjur som inte kan ge något svar på de funderingar som man har.

Öppenvård Ensamhet Psykisk ohälsa Slutenvård