— 14 kommentarer

Den osynliga gränsen

Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Ensamhet Okategoriserade
— Lämna en kommentar

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer
— Lämna en kommentar

Ensam

Sad woman sitting in the corner of a room, head on the knees, face is hidden, black and white

Jag gjorde det bästa jag kunde,
men kom ändå aldrig i mål.
Jag tänkte mig lycka och framgång,
försökte göra mer än jag tål.

Jag passade aldrig i mönstret,
var fel i strukturen av grupp.
Jag var ensam med alla omkring mig,
sökte band som ej byggdes upp.

Jag förstod aldrig det som jag borde,
hur relationer växer och är.
Trots mitt starka behov av närhet,
förblir jag alldeles ensam här.

Dikter Ensamhet
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven del 2

Into thee storm

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att bli övergiven och ensam. Jag har helt enkelt känt att jag behöver andra i min omgivning för att klara mig. Men för mig har det inte inneburit att vilka människor som helst måste finnas runt omkring mig, utan enbart vissa. 

Min egen analys av detta faktum är att jag vet med mig att jag inte har känt mig trygg i mig själv, och också att det är väldigt mycket som jag inte har kunnat hantera i livet (både praktiska saker, men i synnerhet också min ångest). Det har därför varit mycket viktigt för mig att ha någon att fråga, vilket inte bör ställa till så stora problem. Det gör emellertid det faktum att jag för att jag ska uppleva trygghet, också måste känna att jag kan lita på personen i fråga.

Jag har aldrig känt den tillit som man bör känna till sina föräldrar för att vara trygg. Dessutom har jag också blivit sviken så många gånger i mitt liv, och har därför bara känt förtroende för ytterst få personer. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag tråkigt nog ofta har betraktat andra människor med en viss misstänksamhet.

Det gemensamma för de människor som jag faktiskt har litat på genom årens lopp (bortsett från min man och min syster), är att de har haft någon form av auktoritet. Det har ofta varit till exempel en lärare eller någon inom psykiatrin. 

Jag har gjort ALLT för att undvika att bli övergiven av just den jag har litat på för tillfället. För jag har ju vetat med mig att det kan ta flera år för mig att hitta en människa som jag litar på igen, och därför är det helt enkelt en katastrof om en sådan människa försvinner. Jag har medvetet skadat mig själv, till exempel genom att sluta äta för att lindra min ångest. Men denna ångest har väldigt ofta haft sitt ursprung i att jag har varit rädd för att bli övergiven. Även om jag i den stunden inte ens har uttalat det för mig själv, har jag någonstans haft en baktanke om att om jag skadar mig själv, så kan jag inte bli övergiven. Detta har visat sig vara en katastrofal missräkning. Det har i slutändan, haft helt motsatt effekt. Så om du läser detta, och funderar på att skada dig – GÖR DET INTE!! Det hjälper inte, istället får självskadorna människor att lämna dig. Ibland inte på en gång, men till slut. De reagerar med förfäran, blir rädda och flyr. För de förstår så mycket mer än vad man själv tror. 

Den goda nyheten är emellertid att det går att lindra den olidliga smärta man känner inombords. Det finns mycket bättre sätt att lindra sin ångest än genom att skada sig. Jag kommer att skriva mer om det i denna blogg.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Psykisk ohälsa Rädsla
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Barndomsminnen Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Rädsla
— 2 kommentarer

Världens sämsta fru

Sad woman concept - closed eyelid closeup with a teardrop on eyelashes. A tear on eyelashes macro close-up. A tear runs down his cheek. Tinted blue.

Jag är den sämsta frun i världshistorien. Nu står den fulaste julgranen som jag någonsin har sett i vårt vardagsrum, redan barrande och med ljusslingan på sned. Jag har inte fått tag i det kornmjöl som ska användas till tulten, och heller inget kalvkött till syltan. Skinkan är inte kokad och inget julgodis är gjort. Räkningarna är inte betalda och jag har glömt att frysa in rågsikten. Tvätten ligger i högar i hela tvättstugan och huset är skräpigt. Och jag är så obeskrivligt trött!

Jag har under flera veckor varit beroende av en kombination av koffein, nikotin (spray) och socker för att överhuvudtaget fungera. Men nu hjälper inte ens det, vilket är katastrofalt. Min man har sedan i våras varit så dålig så att han inte har orkat göra någonting, och jag är nu många månader senare fortfarande ensam med precis allt. Idag slog jag till och med in mina få egna julklappar som jag själv har köpt.

Jag är så väldigt ledsen.

Ensamhet Jul Nedstämdhet
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av behandling inom psykiatrin – del 1

Jag har förlorat mycket i mitt liv, men det är så viktigt för mig att ändå ha kvar min värdighet. Den lämnar man emellertid ofta utanför dörren när man ligger inne på en psykiatrisk avdelning i den stad jag bor i. För när man hamnar där blir man osynlig och också hårt moraliskt dömd. Oavsett utbildning blir man vanligtvis betraktad som en idiot och inkompetent inom alla områden. För att överleva en längre tid inom psykiatrin är det viktigt att ha anhöriga som säger ifrån, och faktiskt också ibland ett juridiskt ombud. Om min syster inte hade utbildat sig till jurist så hade jag inte funnits idag.

Jag läste en gång en bok där det stod, att i väntrummet till en psykiatrisk enhet är vi alla lika. Det stämmer inte alltid enligt min egen erfarenhet. Om man har anhöriga som kämpar för en och släktingar som tillhör rättsväsendet så har man en bättre position än andra stackare. Men det gör inte att man blir väl behandlad, endast att ens rättigheter som patient inte kan förbises lika enkelt som i andra fall.

Det verkar som om man inom psykiatrin har satt upp vissa generella bedömningskriterier som man tillämpar på samtliga patienter. Men det går faktiskt inte att alltid att, t ex via patients utseende sluta sig till ett visst mentalt tillstånd. För patienter är OLIKA och det finns utrymme för variationer, precis som det gör för studieobjekt inom andra vetenskaper. Det är precis som om man inom psykiatrin anser att ett fint och välvårdat yttre visar att man har en tämligen god mental hälsa. Men faktum är att det inte alltid stämmer. Jag kommer ihåg hur jag tänkte när jag gjorde mitt allvarligaste självmordsförsök och oväntat blev räddad av människor som råkade befinna sig på plats. När jag väl fattat mitt beslut om att ta mitt liv, så mådde jag faktiskt bättre än vad jag gjort innan. För mig var det också viktigt att göra mig så fin som möjligt, inte för andras skull utan för min egen. Därför gick jag både på manikyr och till frisören dagarna innan då jag planerade självmordet. Under dessa dagar skrev jag också mina brev till dem jag ville ta adjö av.  

Som patient tillhörande psykiatrin tillskrivs man också vissa egenskaper beroende på diagnos. Man sorteras in i ett fack och behandlas därefter. I samma sekund som diagnosen ställs så upphör man att vara en unik individ och blir istället ett objekt som ska behandlas. Sambandet mellan symptom och behandling används i statistiska sammanställningar av olika slag. Till slut reduceras man som patient till en siffra. Hela ens liv illustreras med ett ynka värde i ett diagram som ska vara till nytta för såväl enskilda forskares karriärer som för samhällets utveckling. Det är svårt att som patient ställa detta i relation till den individ man föddes som. För en gång var man faktiskt speciell för någon. Även om ens föräldrar ibland gjorde fel, så var man ändå oersättlig.

Inom den svenska psykiatrin är man alltför ofta dödsdömd om man inte har anhöriga och/eller vänner som kämpar för en när man inte orkar själv. Naturligtvis kan man ibland ha turen att möta någon som arbetar inom vårdsektorn som faktiskt behandlar en som en unik individ och som samtidigt ser till att man får adekvat vård. Det finns också personer som gör det där lilla extra som egentligen inte ingår i jobbet. De kan ge patienten en klapp på axeln eller en blick som säger att de faktiskt bryr sig om en trots att man har beteendeproblem och därmed inte riktigt är psykiskt frisk. Sådana omtänksamma gester ingår inte i arbetsuppgifterna, med faktum är att de faktiskt BORDE göra det. För ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död för en patient. Det vet jag av egen erfarenhet.

Men sådana goda och förstående människor är sällsynta inom psykiatrin och tas förr eller senare ifrån en, genom omorganisationer eller bestämmelser om att man som patient måste förflyttas. Jag vill så gärna säga till dem fattar besluten om sådana förändringar att det är MÄNNISKOR DET HANDLAR OM! DET BETYDER ATT DET INTE ALLTID GÅR ATT ERSÄTTA EN MÄNNISKA MED EN ANNAN! Tillit kommer inte på beställning och det finns för få verkligt engagerade människor inom psykiatrin. De allra flesta blir tyvärr, men också förståeligt nog avtrubbade till följd av en längre tids arbete inom psykiatrin. Att se så mycket misär och elände är inte bra för någon och väldigt många hanterar detta genom att själva ”stänga av” och inte beröras av någonting under arbetstid. Problemet är att man som patient känner av det och också blir väldigt ledsen. Det gör faktiskt ONT när man går ut i korridoren på en psykiatrisk avdelning och försöker att få kontakt med en vårdare och blir fullständigt ignorerad. Jag minns speciellt en gång då jag gick omkring och grät i korridoren på en avdelning inom slutenvården. På en soffa där satt två ur personalstyrkan och talade om en planerad resa till Thailand som den ena av dem skulle göra. De hade inte rast, men det var som om jag inte fanns. Jag har varit med om så många tillfällen då jag inte ens har varit värd en blick och blivit behandlad som luft. Den bekräftelse om att man är någonting mer än sin diagnos uteblir så ofta och då mår man faktiskt SÄMRE än om man suttit hemma i sin lägenhet och tittat på TV och pratat med sitt husdjur som inte kan ge något svar på de funderingar som man har.

Öppenvård Ensamhet Psykisk ohälsa Slutenvård