— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning– alternativ till självskador?

Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Tips
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven del 2

Into thee storm

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att bli övergiven och ensam. Jag har helt enkelt känt att jag behöver andra i min omgivning för att klara mig. Men för mig har det inte inneburit att vilka människor som helst måste finnas runt omkring mig, utan enbart vissa. 

Min egen analys av detta faktum är att jag vet med mig att jag inte har känt mig trygg i mig själv, och också att det är väldigt mycket som jag inte har kunnat hantera i livet (både praktiska saker, men i synnerhet också min ångest). Det har därför varit mycket viktigt för mig att ha någon att fråga, vilket inte bör ställa till så stora problem. Det gör emellertid det faktum att jag för att jag ska uppleva trygghet, också måste känna att jag kan lita på personen i fråga.

Jag har aldrig känt den tillit som man bör känna till sina föräldrar för att vara trygg. Dessutom har jag också blivit sviken så många gånger i mitt liv, och har därför bara känt förtroende för ytterst få personer. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag tråkigt nog ofta har betraktat andra människor med en viss misstänksamhet.

Det gemensamma för de människor som jag faktiskt har litat på genom årens lopp (bortsett från min man och min syster), är att de har haft någon form av auktoritet. Det har ofta varit till exempel en lärare eller någon inom psykiatrin. 

Jag har gjort ALLT för att undvika att bli övergiven av just den jag har litat på för tillfället. För jag har ju vetat med mig att det kan ta flera år för mig att hitta en människa som jag litar på igen, och därför är det helt enkelt en katastrof om en sådan människa försvinner. Jag har medvetet skadat mig själv, till exempel genom att sluta äta för att lindra min ångest. Men denna ångest har väldigt ofta haft sitt ursprung i att jag har varit rädd för att bli övergiven. Även om jag i den stunden inte ens har uttalat det för mig själv, har jag någonstans haft en baktanke om att om jag skadar mig själv, så kan jag inte bli övergiven. Detta har visat sig vara en katastrofal missräkning. Det har i slutändan, haft helt motsatt effekt. Så om du läser detta, och funderar på att skada dig – GÖR DET INTE!! Det hjälper inte, istället får självskadorna människor att lämna dig. Ibland inte på en gång, men till slut. De reagerar med förfäran, blir rädda och flyr. För de förstår så mycket mer än vad man själv tror. 

Den goda nyheten är emellertid att det går att lindra den olidliga smärta man känner inombords. Det finns mycket bättre sätt att lindra sin ångest än genom att skada sig. Jag kommer att skriva mer om det i denna blogg.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Psykisk ohälsa Rädsla
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven – del 1

Ett symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) kan vara:

”En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.”

Det är ett symptom som stämmer MYCKET väl in på mig. Min egen analys av tänkbara miljömässiga förhållanden som tillsammans med andra faktorer möjligen skulle kunna vara en bidragande orsak till att jag upplever detta så starkt beskrivs nedan. Samtliga av dessa erfarenheter framstår fortfarande mycket klara och starka i mitt minne.

Ensam och övergiven hemma

Jag har hört både av mina föräldrar samt andra släktingar att jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, från det att jag var spädbarn till dess att jag började skolan. Och det måste jag verkligen ha gjort eftersom jag har så många goda minnen därifrån. Emellertid kan det vara skrämmande för ett barn att slitas mellan två hem. Ett av mina tidigaste minnen är då jag kom tillbaka till mina föräldrar efter en längre tids vistelse hos mina morföräldrar. Jag måste då ha varit runt tre år eftersom mamma och pappa fortfarande bodde kvar i pappas ungkarlslägenhet. Mormor och morfar stod bakom mig i hallen. Framför mig på den röda mattan stod en kvinna som sa ”Kom hit”. Jag blev rädd och undrade vem i all sin dar det var som stod framför mig. ”Kom nu då” sa kvinnan igen. Hon satte sig sedan ner på knä, som om hon förväntade sig att jag skulle komma fram till henne. Jag kände då paniken växa inom mig och grep tag i mormors fårskinnspäls för att söka trygghet. Mormor såg ner på mig med sina nötbruna och vänliga ögon och sa: ”Var inte rädd”. Det är din mamma som sitter framför dig”.

När mormor och morfar åkt därifrån kände jag mig väldigt övergiven och ensam. Men ett än värre faktum är att jag egentligen aldrig kände att min mamma och pappa var mina föräldrar. Ända från början älskade jag dem, men jag kände aldrig någonsin säker och trygg hemma. Tryggheten hade jag lämnat kvar hos mormor och morfar.

fotolia_130754639_subscription_monthly_m

Ensam och övergiven i skogen

När jag var omkring fyra år skulle min pappa ut och springa en motionsrunda. Jag kommer inte ihåg var mamma var någonstans. Hur som helst åkte jag och pappa till en motionsslinga som låg några kilometer från vårt hus. Väl framme vid starten till spåret, sa pappa till mig ”Vänta här tills jag kommer tillbaka igen. Rör dig inte ur fläcken. Jag kommer snart”. Och så såg jag pappa springa iväg i sin gröna träningsoverall. Efter en liten stund kom paniken. Jag kände mig så förfärligt övergiven och ensam där jag stod. Tänk om pappa inte skulle komma tillbaka? Jag började storgråta. Plötsligen kom emellertid en farbror fram till mig och frågade ”Är du här alldeles ensam? Var är dina föräldrar?” Han var väldigt snäll och försökte att trösta mig. Vi satte oss ned på en stor stock som fanns i närheten och väntade tillsammans på min pappa. Det är märkligt hur skrämmande upplevelser kan etsa sig fast i minnet. Jag kommer visserligen inte alls ihåg hur denna farbror såg ut, men däremot minns jag att han torkade bort min snuva med sitt finger och satte den på det fällda träd som vi båda satt på. Mitt i alltihop blev jag rädd för att pappa skulle få syn på det.  Det fick han emellertid inte, eftersom det dröjde en stund innan pappa kom tillbaka igen. När han kom flåsandes fram ur skogen gick mannen som hållit mig sällskap fram till pappa och talade med honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men båda två lät mycket arga på rösten.  

Ensam och övergiven med ansvar

Jag fick mycket tidigt ta ett visst ansvar för min syster som lämnades i min vård emellanåt. Eftersom jag redan från början älskade henne så mycket var inget som jag led av. Men jag kommer ett tillfälle när jag verkligen inte visste hur jag skulle hjälpa min syster och lösa situationen. Jag var hade precis fyllt sju år och min syster var ett par år yngre. Vi var då ensamma hemma, och min stackars lillasyster var magsjuk och låg i sin säng. Det var eftermiddag och mamma hade gjort i ordning lite saft och kakor som vi kunde äta innan de kom hem igen. När jag själv började bli sugen, sa jag till min syster ”Nu ska vi fika”. Naturligtvis var det idiotiskt att säga till någon som mådde så dåligt. Detta fick jag omedelbart också bevis för, då min lillasyster kräktes i sängen. Jag kommer än idag hur mycket jag ångrade att jag hade sagt detta, men också vilken panik jag fick över att hur jag skulle klara av att tvätta bort det och byta lakan i sängen. Jag gick fram och tillbaka i huset en stund och funderade på hur jag skulle göra. Som tur var kom mamma och pappa hem tidigare än förväntat och kunde ordna upp det. Men jag minns att jag innan dess kände mig mycket övergiven och ensam, eftersom min syster är och alltid kommer att förbli det käraste som jag har.   

Ensam och övergiven i skolan

När jag gick i skolan var det ingen som visste om hur jag hade det hemma. Jag skämdes väldigt mycket över min situation, och jag trodde alltid att pappas slag och skakningar var mitt eget fel. Det fanns heller ingen kompis eller lärare som jag vågade anförtro mig åt. När jag gick i högstadiet fick jag emellertid ett så gott förtroende för min klassföreståndare, att jag efter en tid kände att jag skulle våga berätta om hur jag hade det. Jag hann emellertid aldrig så långt eftersom läraren flyttade, och jag kände mig åter ensam och övergiven. Många gånger under mitt liv har jag tänkt på denna händelse som den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Efter detta dröjde det inte länge innan jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPD).

Reflektion

Det är naturligtvis tänkbart att dessa erfarenheter kan utgöra en del av de miljömässiga aspekter som gör att just jag så starkt fruktar att bli övergiven och ensam. Om inte annat så går det åtminstone att se en logisk koppling mellan det barn jag en gång var, och den kvinna som jag är idag.

 

Barndomsminnen Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Rädsla
— 2 kommentarer

Allmänt om emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS)

Jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS), som också kallas för borderline personlighetsstörning (BPS), redan då jag var tonåring. Detta faktum har varit oerhört plågsamt för mig av flera olika anledningar. Givetvis är det mycket svårt att leva med de begränsningar som symptomen av personlighetsstörningen medför. Diagnosen har emellertid också ibland gjort att jag har bemötts på ett sätt som jag tror att de flesta människor skulle bli mycket sårade av.

Borderline sign background

Här återfinns en allmän presentation av EIPS (eller BPS). Jag kommer sedan att i ett antal senare inlägg relatera till denna beskrivning och beskriva hur just jag har upplevt orsaker och symptom. I nedanstående text används jag termen EIPS, för att beteckna emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.  

Genom att studera borderline.se samt psykologiguiden.se går det att få vissa insikter i orsaker till EIPS. Här anges också en rad symptom som en drabbad person kan ha. Nedanstående sammanställning är konstruerad med hjälp av information som är hämtad från dessa webbplatser.   

Orsaker till EIPS

Det är ännu inte riktigt klarlagt varför en individ får EIPS. Många forskare anser emellertid att det finns en ärftlig disposition för ökad sårbarhet som möjliggör att personlighetsstörningen kan uppstå, oftast i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor. Dessutom visar nyare forskning att EIPS kan karaktäriseras som en neuropsykiatrisk funktionsbegränsning.

På psykologiguiden.se anges att:

” Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.”

EIPS tycks således nästan uteslutande utlösas av såväl ärftliga som miljömässiga faktorer.

Symptom på EIPS

I generella termer går det att säga att en individ som har EIPS uppvisar en ökad känslo-mässig sårbarhet. Däremot varierar vilka symptom som uppvisas, och hur kraftiga besvären är mellan olika personer som har diagnosen.  

Symptom på EIPS kan vara

  • En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.
  • Tvära humörkast (som till exempel kan innebära att en individ som har haft ett tämligen normalt stämningsläge plötsligen blir väldigt arg, eller blir nedstämd och får ångest).
  • Snabba pendlingar mellan idealisering och nedvärdering. En person som har EIPS kan placera en annan människa på en pedestal, och i stort sett enbart tillskriva denne positiva egenskaper. Men detta kan snabbt ändras till att den andra istället uppfattas på rakt motsatt sätt, dvs att motparten betraktas och beskrivs med negativa egenskaper (se även nedanstående punkt). Detta så kallade ”svart- eller vitt tänkande”, utgör ett problem i synnerhet i relationen till andra människor. Det kan i förlängningen också göra att den som har EIPS helt enkelt (och inte sällan plötsligt) avslutar relationen i fråga.  
  • Problem att hantera relationer. Den som har EIPS kan ha svårt att se sin egen roll i samspelet med andra på grund av att förmågan att reflektera över sina egna, och andras känslomässiga upplevelser inte riktigt fungerar. Det kan i förlängningen också leda en misstänksamhet gentemot andra människor, som då kan uppfattas som elaka eller orättvisa.
  • En ihållande känsla av tomhet.
  • Svårigheter att behålla en känsla av stabil identitet. Självbilden kan istället betraktas som instabil.
  • Overklighetskänslor. Gränspsykotiska upplevelser kan också förekomma, t ex vid påfrestningar i form av extrem stress.
  • Bristande impulskontroll.

En person som har EIPS, upplever naturligtvis själv sitt tillstånd som plågsamt. Det leder till en smärta som måste hanteras på något sätt vilket i förlängningen kan resultera i självdestruktivitet, t ex i form av självskadebeteende för att lindra ångest. Vissa människor som har EIPS ligger också i riskzonen för att utveckla missbruk av olika slag (t ex spel-, sex-, drog- eller alkoholmissbruk). Dessutom kan det också finnas en ökad benägenhet att utveckla ätstörningar.

Olika patienter – olika mönster

Ovanstående symptom är inte distinkta och hänger naturligtvis ihop på olika sätt. Hur jag ser på det mönster som just min EIPS har skapat utvecklas som tidigare nämnts i kommande inlägg. Jag kommer också att fördjupa mig i det bemötande som jag har fått, både av människor ute i samhället, men också av de som arbetar inom psykiatrin.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Psykisk ohälsa
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Hospital through the eyes of patient

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest Öppenvård Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Slutenvård
— Lämna en kommentar

Ångest och depression

Idag har jag en ångest som gör att det känns som om jag har myror över hela kroppen. De myllrar, skapar stickningar och gör så att jag inte kan sitta still. Samtidigt är det  omöjligt för mig att slutföra en påbörjad uppgift. Det tycks vara något fel på nervsystemet som gör att jag inte klarar av genomföra sammansatta projekt. Jag hamnar i ett slags mellanläge, ett tillstånd av desperation där jag undrar hur jag ska överleva. Jag hör klockan ticka bredvid mig, ”tempus fugit” (tiden flyr). Den rinner ifrån oss alla, sekund för sekund, men jag tycks vara oförmögen att göra någonting av den.

watch

I ett samhälle där prestationer är så avgörande för vilket värde en människa tillskrivs, är detta naturligtvis förödande för både självbilden, självförtroendet och för självkänslan. Och det bidrar till att mina depressiva tankar och känslor kommer som ett brev på posten. När detta händer upplever jag istället att både min kropp och min själ har fastnat i en slags kola, seg och omöjlig att slita sig loss ifrån. All energi går då åt till att slåss mot meningslösheten. Jag känner en likgiltighet som gör att allt som jag tidigare har tyckt vara viktigt plötsligen saknar betydelse. Glädjen när någonting positivt händer uteblir, och jag grämer mig istället över att jag inte har lyckats bättre med mitt liv. Jag ältar att jag aldrig fullföljde forskarutbildningen och att jag nu inte ens orkar arbeta som lärare. Till slut vill jag helt enkelt bara erkänna mig besegrad och ge upp.

Någonting som jag lider mycket av är att det också bor en obarmhärtig och obotlig smärta i mitt bröst, vilken har sitt ursprung i att jag inte kan hantera relationer. Jag har en underbar man och fantastisk syster, som jag båda älskar över allt annat. Men det är ett mirakel att de överhuvudtaget står ut med mig. Och mina vänner har också fått sin beskärda del, eftersom jag ibland inte ens orkar svara i telefonen och än mindre träffas.

Jag är en människa som menar så väl och vill alla så gott, men när jag blickar tillbaka i backspegeln upplever jag att jag har gjort så mycket som varit fel. Jag har aldrig riktigt kunnat kartlägga och precisera ens för mig själv vad alla dessa fel består i, men någonting gick helt klart snett redan från början. Ty i min barndom flyttade det in en mycket stark känsla av skuld i mig, och den kommer förmodligen aldrig någonsin att lämna mig

Ångest Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa