— Lämna en kommentar

Min första erfarenhet av vuxenpsykiatrin

Innan jag hade fyllt 18 år blev jag inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning för vuxna. Allra först kontaktades barnpsykiatrin, men de bedömde att mina psykiska problem var av så allvarlig art (jag hade fått diagnosen borderline som 16-åring) att det krävdes många års behandling för att jag skulle bli mer stabil. Därför blev jag således inlagd på en avdelning för vuxna istället.

Jag hade blivit placerad i fosterhem hos släktingar något år tidigare, och anledningen till att jag behövde läggas in var faktiskt en resa. Mina släktingar och jag skulle åka jorden runt, vilket naturligtvis är en dröm för många. Men för mig var det inte det. Jag upplevde det snarare som en hemsk mardröm som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Idag när jag reflekterar över detta faktum tror jag själv att orsaken till att jag kände det på det sättet var att jag hade slutat lita på människor. Jag upplevde endast trygghet när jag vistades i bekanta miljöer, och kände en fruktansvärd panik bara inför tanken att lämna dessa. Att sitta instängd på ett flygplan under många timmar utan möjlighet att gå av gjorde mig också helt skräckslagen.

På avdelningen för vuxna sorterades inte patienterna efter diagnos, vilket betydde att jag vistades bland människor som hade depressioner men också psykoser. Jag träffade den som föll på knä vid mina fötter och trodde att jag var en drottning, den som sprang naken i korridoren efter att ha försökt att spola ned sina kläder i toaletten, den som skrikande sprang in i mitt rum mitt i natten, och den som hade försökt att ta livet av sig genom att hänga sig. Och många av oss satt i rökrummet under en stor del av dagen. Rummet hade tapeter som färgats av allt nikotin ungefär som fingrarna hade gulnat på de patienter som hade vistats på avdelningen under långa perioder av sitt liv. Än idag minns jag speciellt en farbrors fingrar och skräcken inför att mina egna till slut skulle bli likadana.  

En dag kom en av mina kompisar på besök, men hon blev så rädd att hon låste in sig på toaletten i mitt rum och hon kom sedan aldrig mer tillbaka för att hälsa på mig. Själv blev jag insatt på medicinen Anafranil. Det var en jobbig period i mitt liv, och jag minns att jag fick många blodtrycksfall. Jag grät också väldigt mycket och i början av min sjukhusvistelse gick jag då ofta omkring i korridoren för få kontakt med någon ur personalstyrkan. Vid dessa tillfällen behövde jag så oändligt väl få prata om mina känslor och också få lite tröst. Det visade sig emellertid vara stört omöjligt. Efter en tid på avdelningen kunde jag konstatera att de enda som brydde sig om mig var de andra patienterna, vilket nog var en bidragande orsak till att så många av oss rökte. Jag minns speciellt en gång när jag var så utom mig att tårarna bara sprutade. Då kom en patient som var manisk till min undsättning och hon bäddade ned mig i sin säng samtidigt som hon sjöng. Jag har aldrig haft kontakt med henne sedan dess, men minns än idag det hon gjorde för mig med stor tacksamhet.

Mina släktingar var med på läkarsamtalen, och de pratade också enskilt med de som hade ansvar för mig. Jag minns att jag pratade en del om mina gräl med min mamma och att jag mådde dåligt för att vår relation inte var så bra som jag skulle vilja att den var. Min mamma ringde ibland till avdelningen och jag ringde henne också. En dag kom en ur personalstyrkan in i rökrummet och berättade att min mamma var i telefonen. Istället för att ta samtalet i patienttelefonen denna gång ville personalen emellertid nu att jag skulle använda deras telefon. Jag tänkte att det var lite märkligt, men blev ändå glad eftersom jag då kunde få prata i lugn och ro. Min mamma och jag grälade inte alls under samtalet, vilket gladde mig ännu mer.

Några år senare berättade mina släktingar för mig att personalen hade lyssnat på samtalet och också konstaterat att min problematiska relation till min mamma var någonting som jag själv hade hittat på för att få medlidande. Läkaren hade också framfört att en patient som har borderline är manipulativ och att det därför är mycket viktigt att jag inte får som jag vill. Med ett sådant synsätt är det inte konstigt att sjukhuset menade att jag var tvungen att åka med på resan.

Det tog emellertid sin tid att få mina blodtrycksfall under kontroll, vilket gjorde att mina släktingar hann åka iväg utan mig. De hade en biljett som inte kunde bokas om, och därför var jag tvungen att resa efter dem. Jag skulle åka till Nya Zeeland och mina släktingar skulle komma på planet vid en mellanlandning in Denpasar (Bali). Innan dess skulle jag också tillbringa 8 timmar i Singapore på egen hand. Nu var jag inte bara orolig för själva resan utan också för vad som skulle hända om mina släktingar inte steg ombord på planet på Bali. Hur skulle jag då klara mig? Jag var ju inte ens myndig.  

Tack och lov träffade jag mina släktingar som avtalat. Väl framme på Nya Zeeland började det emellertid att hända konstiga saker med min kropp. Jag blev plötsligen oerhört åksjuk när vi åkte bil (på ett sätt som jag aldrig har varit förut). När jag skulle kissa tog det åtminstone en kvart innan det var möjligt, vilket just under en resa är oerhört svårt att hantera. Jag blev också väldigt darrhänt och dessutom somnade jag så fort jag satte mig ned. Mina släktingar berättade att de var tvungna att börja att försöka att väcka mig minst 30 minuter innan vi skulle gå någonstans. Men det som oroade mig mest var synen. Plötsligen kunde jag inte läsa och när jag skulle skriva vykort såg jag inte ens vad jag skrev med min darriga handstil. Jag trodde att jag höll på att bli blind.

Vi ringde därför till doktorn på sjukhuset i Sverige som förklarade att det var biverkningar av medicinen. Mina släktingar tyckte att de kunde ha blivit informerade om det innan jag åkte iväg. Så här i efterhand måste jag ju säga att jag verkligen håller med om det. Mina släktingar berättade också för doktorn att jag hade så stora besvär att det var nödvändigt att sänka dosen. Här blev det emellertid ett blankt nej, så jag fortsatte med Anafranilen som tidigare.

En förmiddag var jag dock väldigt mycket piggare och jag orkade till och med spela tennis med mina släktingar. Vi blev alla mycket hoppfulla och konstaterade att det nog nu äntligen har vänt. En stund senare upptäckte vi emellertid att jag hade glömt att ta min medicin.

Efter en tid upptäckte vi att läkarna hade skickat med för lite medicin och att den därför inte skulle räcka under hela resan. Tack och lov befann vi oss i ett land där Anafranil då gick att köpa på ett apotek utan recept. Så det gjorde vi.

När jag kom hem igen vid sommarens slut började jag skolan igen. Jag såg så dåligt att jag hade både glasögon och förstoringsglas. Trots det behövde mina böcker och övrigt skolmaterial förstoras upp i A3-format. Det året kunde jag inte läsa mycket. Först när vi hade fått en läkare som lät oss sänka dosen av Anafranil kunde jag gå klart gymnasiet.  

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Slutenvård
— Lämna en kommentar

Vikten av att behandla en pågående kris- och sorgereaktion samt utmattning TILLSAMMANS med övrig psykisk problematik

När jag var hos doktorn fick jag reda på att jag lider av en krisreaktion. På 1177 kan man läsa att: 

”En kris är en möjlig reaktion på en förlust, sorg eller att något förändras mycket i livet. I samband med sorg eller ett svårt sjukdomsbesked är det vanligt att känna tomhet och förtvivlan. Du kan känna dig ensam, övergiven och uppleva att du har förlorat makten över ditt liv.

En kris är inte någon sjukdom utan en normal reaktion på en svår situation. Trots att det är en normal reaktion kan den vara så besvärlig att du behöver stöd, för att inte få mer allvarliga psykiska svårigheter.”
(https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/) [läst 2017-04-18]

Vidare kan man också läsa följande: 

”Att förlora sin partner efter ett långt liv tillsammans räknas som en av livets svåraste händelser.”
https://www.1177.se/Kronoberg/Tema/Senior/Forandrat-vardagsliv/Att-forlora-sin-livspartner-pa-aldre-dar/ [läst 2017-04-18]

Ovanstående citat beskriver min situation tämligen väl. Min man som jag har gjort allt tillsammans med i över 25 år, håller på att lämna mig. Jag vet inte hur framtiden kommer att te sig för någon av oss, hur jag ska orka med allt som behöver göras, om jag kan bo kvar i huset eller hur det ska bli med ekonomin. Jag vet inte vad som händer om jag blir sjuk eller hur jag ska klara mig utan det praktiska och känslomässiga stöd som min man har gett mig under alla år. Framtiden är just nu fylld av hotfulla åskmoln vars blixtar siktar rakt ner mot den plats där jag står. 

Det här är naturligtvis ingenting som är unikt för just mig, ty det drabbar tyvärr väldigt många människor varje år runt om i världen. Men jag måste verkligen säga att jag upplever att är mycket problematiskt att få adekvat hjälp då man som jag har har en psykisk sjukdom i botten samtidigt som man drabbas av en krisreaktion. För de tankar och känslor som man upplever, samt de beteenden som man uppvisar på grund av krisreaktionen tolkas så väldigt ofta som ENBART symptom på den psykiska sjukdom som man har diagnosticerats med. Förklaringen till symptomen kopplas således endast ihop med den psykiska sjukdom som de som ska behandla dig vet att du lider av. Psykiatrin kan då bortse då från att patienten i fråga är med om livsomvälvande händelser och står inför en situation som vederbörande inte kan hantera med hjälp av sina tidigare erfarenheter. Trots att en frisk person skulle kunna reagera precis just som man själv gör, bemöts man då på ett helt annat sätt!

En krisreaktion kan betraktas som en faktor som ökar risken för självmord. Känslor av förlust och sorg kan emellertid leda till att även en FRISK människa blir desperat och överväger att ta sitt liv. Men om man har emotionell instabil personlighetsstörning (-syndrom) eller borderline i botten är risken att de självmordstankar som uttrycks enbart ses som ett symptom på just personlighetsstörningen/-syndromet. Krisreaktionen sorteras bort, vilket gör att det är svårt att få det stöd som behövs både när det gäller praktiska och känslomässiga aspekter. Människor tänker på det du säger om att du inte orkar mer som ett hot (som ibland beskrivs ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning(-syndrom) eller borderline, och kanske också att du vanligtvis känner och uttrycker sig om självmord detta sätt. Men det behöver inte alls vara så! Kanske är det helt enkelt ett uttryck för den desperation, ovisshet, sorg och de praktiska svårigheter som även en frisk människa skulle kunna uppleva som övermäktiga.

Den som lider av en pågående krisreaktion, men också av utmattning kan ibland låta sitt hem förfalla och isolera sig helt från omvärlden. Det kan också vara fallet vid psykisk problematik av annat slag. Men det är viktigt att hålla i minnet att en individ inte behöver ha en personlighetsstörning (-syndrom) för att reagera så!! 

Att i förekommande fall INTE behandla en krisreaktion, sorg och utmattning TILLSAMMANS med underliggande psykisk problematik tror jag tar väldigt många liv som hade kunnat räddats bara individen hade betraktats ur ett helhetsperspektiv. När det gäller sorg skulle psykiatrin kunna se till att patienten kommer till en präst som ett komplement till övrig behandling av de känslomässiga aspekter som psykiatrin i bästa fall hjälper till att behandla. Det är också mycket viktigt att få hjälp med praktiska aspekter som behöver ordnas, så att inte utmattning tillkommer (till exempel av hemtjänsten). Dessutom är ovissheten om hur man ska klara av det praktiska en grund för självmordstankar. Det är viktigt att sätta in hjälpen i tid! Patienten kan också behöva få stöd när det gäller att komma till en läkare, som kan ta prover och ställa kompletterande diagnoser som kan vara till hjälp för till psykiatrin och övriga behandlande enheter.

Att se till helhetsbilden räddar liv!!

Sos - Lifebelt In The Storm - Help Concept

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Självmord Sorg
— 5 kommentarer

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 3

Anhörigvårdare – ett fritt val? 

Naturligtvis kan man tycka att man själv väljer att vara anhörigvårdare. Men jag menar att situationen ibland är så svår att valet inte är helt fritt. För det första så är det ju så att samhället skulle braka ihop om alla som idag är anhörigvårdare bestämmer sig för att inte längre vara det. Jag är fullt medveten om det, vilket lägger till en moralisk dimension när det gäller mitt val. För det andra finns det två personligheter att ta hänsyn till när det gäller vård av anhörig i hemmet och kombinationen av dessa kan göra att valet måste bli att vårda den sjuke hemma. Det passar in till exempel in på följande situation: Den sjuke  VILL INTE vistas på ett korttidsboende, vård- och omsorgsboende eller ha växelvård och den anhöriga har själv har någon psykisk sjukdom som begränsar valmöjligheterna (vilket således överensstämmer med verkligheten i mitt fall). När det gäller EIPS har man ju ofta problem med att lyssna på sitt förnuft, och handlar istället utifrån sina känslor. Och känslorna i mitt fall säger ju att jag vill hjälpa min man på alla sätt och vis och inte göra någonting som han själv inte själv vill. Mitt hjärta går i kras bara jag tänker tanken att åka och titta på ett tänkbart vård- och omsorgsboende till min man. En ytterligare komplicerande faktor är om man tidigare i sitt liv har fått väldigt mycket hjälp av den sjuke som man vill återgälda, vilket också passar in i min situation. Slutligen har jag också alltid haft mycket svårt för att sätta gränser.

Ålderns betydelse

Kombinationen av att vara anhörigvårdare och ha EIPS är en mycket svår belägenhet. Är man dessutom under 65 år kan man trots den förhållandevis låga åldern ha mycket svårt att klara det på sikt. För då får man inte den hjälp som behövs från början eftersom man anses vara för ung. Man förväntas då klara av att ta hand om den sjuke utan att själv få hjälp via den närståendes biståndshandläggare. Om man är över 65 år har man ju rätt till hemtjänst och behöver inte strida om att få rätt till det inom psykiatrin. En människa som är under 65 kan då få hjälpen när det redan är för sent. Bara det kan i sig leda till ett dåligt psykiskt mående. Jag tänker till exempel att ”nu får jag äntligen den hjälp som jag hade behövt från början, men ändå klarar jag inte av det”. För det är så i mitt fall. Precis just idag (eller under natten förresten) inser jag att min kropp inte klarar det inte längre, och att jag med största sannolikhet måste ansöka om ett boende till min man som jag älskar så högt. Och det kommer jag aldrig någonsin att förlåta mig själv för. Dessutom kommer jag alltid att undra över om min man hade kunnat vara hemma på heltid eller om jag hade klarat av växelvården om JAG hade fått hjälp i det ögonblick som jag blev anhörigvårdare. Hade vi kunnat göra det som min man älskar mest, nämligen att resa tillsammans? Det kommer jag aldrig att få veta. 

wheelchair on the beach

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 2

I denna andra del följer några reflektioner kring hur det är att som anhörigvårdare själv lida av psykisk sjukdom.

Som anhörigvårdare kan man plågas av FRUKTANSVÄRDA samvetskval då man tänker på sig själv och måste lämna den som är sjuk för en stund. Det är nog vanligt även bland ”friska” anhörigvårdare. Jag brukar, trots att jag vet att hemtjänsten ser till min man, drabbas av tankar som: ”Jag sviker honom om jag åker hemifrån. Han mår ju så dåligt och vi måste ta vara på precis varenda minut som vi har tillsammans”. När jag vistas utanför hemmet åker jag hem igen så fort som jag har gjort det absolut mest nödvändiga. Jag har också mycket starka skuldkänslor för att jag upplever min tillvaro som så svår. Eftersom jag själv emellertid har diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning/-syndrom (EIPS) eller borderline personlighetsstörning/-syndrom (BPS) är det även tyvärr inte så förvånande att följande läggs till i min tankekedja: Att jag tänker på mig själv visar att jag är en mycket dålig, hemsk, vidrig, otäck och gräslig människa. Jag förtjänar faktiskt inte ens att leva. 

Det dikotoma tänkandet (Förföljd av ett dikotomt tänkande) som är vanligt vid EIPS kan resultera i följande tankegångar hos mig: antingen klarar jag att ensam vårda min man fullt ut vilket betyder att jag är en bra människa. Eller så klarar jag inte av det vilket istället innebär att jag är det motsatta, dvs en dålig människa.

Att lida av en psykisk sjukdom, till exempel i form av EIPS, kan ha resulterat i att man har ett nästintill obefintligt socialt nätverk runt omkring sig. Eftersom man är så isolerad finns det då helt enkelt ingen som man be om hjälp. Man kanske inte har några vänner eller bekanta att fråga. Det kan också vara så att ens kamrater själva har problem som gör att de inte kan hjälpa till. Jag har till exempel vänner som själva lider av psykisk sjukdom. Kanske har man heller inga släktingar som man kan be. Och det som faktiskt beskrivs som positivt i viss litteratur när det gäller anhörigvård nämligen att man hjälps åt tillsammans går därmed om intet. Jag tycker att det i varje enskilt fall där en anhörig blir vårdare till en närstående som kräver ständig tillsyn bör utredas hur både den sjukes OCH den anhöriges bakgrund och familjeförhållanden ser ut. 

Network

Som anhörigvårdare kan man också uppleva att man är osynlig då allt fokus läggs på den närstående och att man själv inte alls är viktig. Om självbilden och identiteten är instabil och är beroende av omgivningens reaktioner vilket är fallet för mig (på grund av min EIPS) så förstärks ju bara det där som jag så ofta känner innerst inne. Jag är en sådan hemsk människa att ingen bryr sig om mig. Jag är inte ens värd att lägga ned tid och resurser på. 

Det är viktigt att professionella utövare tänker på att en anhörigvårdare har en mycket sämre utgångspunkt om denne bär med sig en ökad sårbarhet från början. Naturligtvis är det då lättare att drabbas av total utmattning. Att vara anhörigvårdare är ju också i sig någonting som i sig kan göra att man blir deprimerad, vilket förstärks om man har ett depressivt förhållningssätt i grunden. En allvarlig komplikation när det gäller EIPS är att den hårda belastningen kan utlösa stressrelaterade paranoida tankegångar och allvarlig dissociation. 

Ibland kan man också känna sig missförstådd och rent av dömd av hemtjänsten. Jag är under 65 år, ser ung ut och det syns inte på mig att jag lider av EIPS. Det gör att vissa inom hemtjänsten kan uppfatta mig som lat istället för sjuk. Jag har upplevt att det är vanligare när det gäller den lite äldre generationen ur personalstyrkan. Det är för mig obegripligt att psykiatrin först nu informerar om psykisk ohälsa. Varför har det inte gått ut någon mer allmän information som gör att alla som kommer hit åtminstone har en viss grundförståelse för psykisk ohälsa redan när uppdraget inleds? Varför fungerar kommunikationen så illa inom hemtjänsten att de flesta inte ens vet om att jag lider av det, trots att det förmedlades till den representant som skulle vidarebefordra det till samtliga som kommer hit? Jag kan ju inte välja bort hemtjänsten för min mans skull (vi bor dessutom i ett område där vi inte ens kan välja en annan hemtjänst). Att ibland bli så fruktansvärt ledsen av det bemötande som jag får, tar ju bara mer av den energi som inte finns. Om hemtjänsten inte kan tänka på mig borde de väl ändå kunna visa mig respekt och välvilja för min mans skull. Han älskar ju mig och blir väldigt ledsen då jag blir det. 

Slutligen kan ju också händelser som kan tyckas vara obetydliga och en parentes i livet också bli en stor katastrof när man är så hårt belastad, vilket många anhörigvårdare nog känner igen. Vår diskmaskin gick sönder i förrgår vilket ju innebär att jag måste diska och även ringa till en reparatör eller möjligen köpa en helt ny diskmaskin. Min psykiska problematik gör emellertid att jag i grunden upplever alla sociala kontakter som mycket jobbiga och jag blir nervös varje gång jag måste tala med någon som jag inte känner. Det tar därför väldigt mycket energi från mig. Och eftersom det inte finns någon kraft kvar till det blir självbilden ännu sämre. ”Tänk att jag inte ens klarar av det!”

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Anhörigvårdare som lider av emotionell instabil personlighetsstörning – Del 1

I denna första del följer lite allmänna reflektioner av att vara anhörigvårdare som jag baserar på min egen erfarenhet.

Osäkerhet och förlust

Att vara anhörigvårdare till en människa som efter ett hjärtstopp uppvisar samma symptom som vid medelsvår till svår demens och dessutom återhämtar sig efter ett brott på lårbenshalsen, är ett helvete på väldigt många olika sätt. För det första kan man aldrig vara säker på vad som kommer att hända då man själv inte är vaken. Jag går och lägger mig med en mycket stark oro för vad som kan inträffa, och jag frågar mig om jag verkligen har tänkt på allting som kan vara farligt, det vill säga allt som skulle kunna göra att min man och/eller jag inte kommer att överleva till morgonen. Är alla tändstickor borta? Har jag låst till samtliga utrymmen som kan förorsaka skador och gömt de nycklar som ger tillgång till dessa? 

För det andra blir tiden plötsligen inte längre ens egen. När man har gjort klart en uppgift som till exempel att hjälpa till med förflyttning eller att förmedla information, så finns det ingenting som säger att man måste utföra detta en eller ett par minuter senare igen. Om och om igen. Det gör att det aldrig någonsin går att stryka saker och ting på vanligt sätt ur den lista som består av sådant som man behöver göra för sin egen skull. För eftersom det hela tiden fylls på med nya saker hinner man inte ens börja på det som man behöver göra för sig själv. 

Att berövas sin frihet är en mycket svår upplevelse. Jag känner det ofta som om jag sitter i fängelse (vilket jag i och för sig aldrig har gjort) med ett par korta beviljade permissioner i veckan. Fast det är kanske egentligen är ännu värre på ett sätt. För när ytterdörren stängs kan jag inte koncentrera mig på att till exempel läsa eller skriva utan att ständigt bli avbruten. 

Det är också en fruktansvärd upplevelse att förlora allt det stöd som en närstående tidigare har haft förmåga att ge som frisk. Jag har under så många år fått så mycket hjälp av min man. Men hans sjukdom gör att han nu inte längre kan hjälpa mig med någonting, och jag har ensamt ansvar för vårt hushåll, företagen, privatekonomin och huset. Och jag har också förlorat den delen av man som hjälpte mig att hantera min psykiska sjukdom. Han som hjälpte mig med min ångest, hypokondri och depression finns helt enkelt inte längre kvar. 

Wheelchair isolated clipping path

Belastning och hälsa

Den sammanlagda belastningen kan göra att man upplever att man förändras som person. Jag är till exempel nu ofta irriterad och det gör mig väldigt ledsen eftersom jag varken vill eller brukar vara det. Dessutom blir jag en gnällspik på grund av sömnbristen då den gör att jag ser allting genom ett negativt filter fullt av det svartaste sot. Detta kompliceras ytterligare av att sömnsvårigheterna faktiskt inte går att medicinera bort. För jag vaknar ju av min man, vilket jag måste göra för att kunna hjälpa honom då hans liv är helt beroende av det. Han kan till exempel inte själv trycka på det trygghetslarm som kan har kring handleden om han ramlar eftersom han inte kommer ihåg vad det används till, eller ens att han har det där. 

Jag har läst många texter som påpekar att en anhörigvårdares hälsa ofta riskeras i form av t ex utbrändhet, utmattning och även att det är en riskfaktor för ökad dödlighet. Det händer alltså också människor som från början är friska. Det är lätt att inse att ingen överlever i längden utan att få sammanhängande sömn och också mat, stöd samt vila ibland. Personligen reagerar jag mest på det här med sömnbristen. Natten till igår behövde min man hjälp på toaletten flera gånger, och i natt fick han panik och väckte mig eftersom han trodde att hela huset och trädgården åkte på ett tåg. När jag skriver detta är klockan 03.10 och jag känner att jag inte kommer att kunna somna om. Min man kan ibland också gå upp på nätterna och äta så mycket att det inte finns någonting kvar till mig. Jag kan tyvärr inte lämna min man utan tillsyn för att själv åka och handla, men det har ju mindre betydelse nu när jag inte orkar det. Hemtjänsten kan heller inte göra extra inköp om det skulle behövas. Vid matbrist ger jag den mat som finns till min man, trots att jag vet att vi skulle ha delat på den om han var frisk. Men nu är det är ju faktiskt han som är sjuk. 

Det är viktigt att tänka på att det inte bara är de som beskrivs som äldre anhörigvårdare (dvs över 65 år) som riskerar sina liv när de vårdar en närstående i hemmet. Det gör faktiskt de som lider av psykisk sjukdom oavsett ålder också. Den avgörande betydelse som antalet levda år ges när det gäller att bestämma hjälpinsatser från den sjukes biståndshandläggare leder till ett lidande som hade kunnat undvikas. Att vara tvingad att gå via psykiatrin för att få hjälp skapar en tidsfördröjning som kan göra att den som vårdar den sjuke drabbas av utmattning eller utbrändhet i väntan på hjälp. När den äntligen beviljas och slutligen omsätts i praktiken kan det vara alldeles för sent. 

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— Lämna en kommentar

Att bli exkluderad

Det är få saker som gör så ont i mig som att bli exkluderad, dvs att bli utestängd från en grupp eller gemenskap. Vissa människor reagerar inte så starkt om när de utsätts för det, som till exempel min man, som nästan inte påverkas av det alls. Men hur jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att få utanförskapet att rasera hela min värld och mitt inre psykiska liv. Jag inser med mitt förnuft att det i dessa situationer inte tjänar någonting till att reagera med en sådan stark sorg och smärta, i synnerhet när jag vet med mig att jag har gjort mitt allra bästa, men likväl gör jag det ändå. Jag överrumplas av en orkan bestående av intensiva och obarmhärtiga känslor som är så negativa, svåra och helt enkelt outhärdliga. De drar och river i min kropp och själ, och trasar sönder mitt redan sköra hjärta. Och jag kan inte värja mig, utan slits upp av de intensiva vindarna som ett träd med sina rötter och slungas ut i omgivningen utan mening, mål och kontroll. 

Med största sannolikhet har intensiteten och karaktären på känslorna en stark koppling till de minnen som jag tillägnade mig under min uppväxt. Jag upplevde då att jag periodvis blev utestängd från både min familj och mina klasskamrater i skolan. 

Auenseiter

När jag var 13 år hade jag en fruktansvärd ångest och hade dessutom verkligen hamnat i onåd hemma (jag var så ”fruktansvärt uppnosig” och ”ett hår av hin”), och jag kände att jag inte kunde vistas där annat än på natten. Jag var mycket rädd för min pappa och upplevde en stor otrygghet. Samtidigt var jag mobbad i skolan, men kände mig ändå tryggare i sällskap av de lärare som fanns. Ett återkommande problem under terminerna blev följaktligen att överleva helgerna. Fredagseftermiddagarna tillbringade jag med att gå runt i vårt bostadsområde, och när jag kom tillbaka hem på på kvällen gick jag och lade mig direkt. På lördagsmorgonen gick jag ut igen och fortsatte att vandra. Bortsett från att jag var hemma och åt lite ibland återvände jag inte hem förrän på kvällen. Söndagen uthärdade jag på samma sätt. 

Ibland var det väldigt kallt ute och jag gick då runt och ringde på mina klasskamraters ytterdörrar, och frågade om jag fick komma in. Någon enstaka gång fick jag det, men för det mesta fick jag svaret att de skulle göra någonting annat. Och då föddes den, den där desperationen som fortfarande lever och tär i mitt bröst. Reaktionen jag upplever då det behov som är så viktigt för mig inte uppfylls.

Jag önskar ju så innerligt att bli sedd och inkluderad. Tänk att bli accepterad precis som jag är, med alla de fel och brister som jag har. Jag vill ju bara få vara en del av gemenskapen. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass. Varje dag i såväl solsken som regn cyklade jag till den tomma skolbyggnaden, och satt utanför det stora tegelhuset en lång stund. Jag bad en bön om att jag skulle orka hålla ut tills dess att höstterminen inleddes igen. Resten av tiden på dagarna under sommarmånaderna vandrade jag runt i närheten av skolan och i vårt bostadsområde. 

Högstadiet var en mycket hemsk och ensam period för mig. Jag slutade att läsa läxor efter nyår i sjunde klass, men klarade mig på något märkligt vis ändå. Till gymnasiet gjordes klasserna om, som naturligt är beroende på elevernas val av inriktning. Det var först då som räddningen kom för mig, eftersom jag till all lycka fick en lärare som insåg att någonting var allvarligt fel med mig. Jag hade då utvecklat emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.

Jag har inte på något sätt lyckats göra mig fri från de upplevelser som jag tillägnade mig i högstadiet. Varje gång jag blir exkluderad vaknar de känslor som jag hade då jag var 13  år åter till liv. Och när det väl har hänt så är det för sent. Jag har rasat ihop och spridits som löv för vinden, som min man sedan rafsar ihop. Han har alltid reparerat mig till att bli den jag var innan, genom att säga precis det som jag behöver höra. Och det är bara är möjligt om man dagligen har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans, och ridit ut ett stort antal stormar ihop.

För det som jag behöver höra uttrycks inte i någon psykologisk teori, och ingen av de psykologer som jag har träffat under årens lopp har heller lyckats med att rädda mig i dessa situationer.

När det gäller mig är det faktiskt inte ens möjligt att göra under de tidsramar som finns inom psykiatrin. Därför tror jag att prognosen när det gäller emotionell instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning i en del fall är MYCKET starkt beroende av de människor som man träffar utanför psykiatrin, dvs av det privata nätverk som man bygger upp under livets gång. (Det bör naturligtvis gälla även annat än just att hantera exklusion). 

Sedan min man blev dålig har han inte kunnat hjälpa mig på samma sätt som förr, och jag gör själv allt jag kan för att undvika att utsätta mig för situationer där jag vet att sannolikheten är hög för att jag ska bli sårad. Och det innebär att jag håller mig borta från vissa sociala sammanhang. På Facebook och Instagram finns det både ett par släktingar och en gammal klasskompis som vill vara vän med alla andra i min närhet, men inte med mig. Min man säger att det beror på att de inte förstår mig, men jag blir ändå så outsägligt ledsen. Jag ser för närvarande ingen annan råd än att stänga ner Facebook och strunta i Instagram. 

                                          För det gör så ont.

Jag har nu på grund av min mans hälsotillstånd mist mycket av det stöd som han har kunnat ge mig tidigare. Men han är konstigt nog fortfarande förmögen till det allra viktigaste, vilket han gör med en oerhörd kraftfullhet. Han inkluderar mig och han gör det trots att jag har problem av psykisk natur som avspeglas i mina reaktioner och trots att jag inte har lärt mig det sociala livets spelregler. Och han tycker att jag är underbar och perfekt trots alla fel och brister som jag har. Min man har fått en fru som inte kan laga mat och som är usel på att sköta ett hem. Men för honom är jag ändå den bästa människan i världen…Ja, skönheten och kärleken ligger sannerligen i betraktarens öga. 

Om min man inte klarar sig, kommer jag att för det första få mitt hjärta helt krossat av sorg, förlust och smärta, vilket i sig gör att jag inte har någon framtid. Dessutom finns det då heller inte någon som kan reparera mig ens till en blek kopia av en hel människa igen. För jag är så komplicerad att jag inte ens förstår mig själv. 

Samhället kan agera som stödhjul för en individ, men kan på sikt aldrig någonsin ersätta allt det som goda människor i form av anhöriga och vänner kan uträtta för vederbörande. Ända sedan min man blev dålig har jag önskat att jag inte förstod det.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Relationer
— 2 kommentarer

Striden mellan förnuft och känsla

Mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) har inneburit att jag i vissa situationer inte har kunnat lyssna på mitt förnuft som innefattar intellekt och logik. Jag har upplevt ett tillstånd då mina känslor är så ENORMT mycket starkare än förnuftet, vilket gör att de förstnämnda helt helt enkel tränger bort det sistnämnda. Segrare i kampen om min uppmärksamhet blir då de förrädiska känslorna, som därigenom får alltför stor vikt då jag ska besluta vilken handling som jag ska genomföra. Känslorna är oerhört plågsamma, och de gör mig både blind och döv inför allt som inte överensstämmer med dem. 

Vissa människor med med EIPS har problem med att hantera sin ilska, vilket jag dock inte har. Jag blir nästan aldrig arg, och de gånger som jag blir det kan jag kontrollera denna känsla mycket väl. Så det är således inte ilskan som har makten att ta över min kropp. Det är istället sorgen, nedstämdheten och skammen som påverkar mig så starkt. 

Dessa känslor påverkar mina tankar om mig själv, och därmed också min relation till andra människor. Jag KÄNNER så starkt att jag är en dålig människa, och att alla andra istället är det motsatta. När det gäller relationer, kan jag då jag mår riktigt dåligt även få för mig att andra människor tycker illa om mig eftersom de har upptäckt vilka förfärliga egenskaper som jag har. Naturligtvis blir jag ledsen av det, och följden blir att jag helst vill dra mig undan all social interaktion (vilket har en mycket negativ inverkan på min psykiska hälsa). 

brain gear

Förnuft och känsla ger mig alltså helt motsatta signaler. Förnuftet säger till exempel att det är ytterst osannolikt att alla ofördelaktiga egenskaper skulle samlas hos mig, samtidigt som jag verkligen KÄNNER på djupet att det ändå är just så. Ibland har min terapeut frågat mig vad det egentligen är som jag tycker att jag har gjort, och då har jag inte kunnat precisera det. Men likväl ger dessa starka känslor inte med sig. 

Det konstiga är att jag trots en förhållandevis stor sjukdomsinsikt inte har lyckats att lyssna på mitt förnuft när jag har mått dåligt, och handla i enlighet med det. Jag kan inte riktigt förklara varför jag fungerar så. Men på något sätt är känslorna i vissa situationer så mycket starkare, och de övermannar mig med en kraft som helt enkelt slår omkull mig. De är som obevekliga vågor som sköljer över mig gång på gång och hotar att dränka mig. Känslorna hindrar mig från att göra det som förnuftet inser att jag måste. Den (icke)handling som blir följden av dessa känslor är således passiviteten. Jag blir handlingsförlamad och kommer inte framåt, och det enda sättet för mig att bryta denna nedåtgående spiral är att prata med andra människor som får mig att inse att mina känslor förråder mig. Jag brukar ofta prata med min man eller min syster som båda känner mig så väl. Denna gång var det ett SMS från min syster samt de kommentarer som jag fick på mitt förra blogginlägg som hjälpte mig att ta mig ur känslornas järngrepp, resa mig upp igen och försöka fortsätta att kämpa. 

Under de perioder som jag har mått bättre i mitt liv, har min uppfattning om att min karaktär är sammansatt av förfärliga egenskaper ändå aldrig riktigt släppt taget, även om jag har insett att jag inte är den ”hemskaste” människan i universums historia. Jag har känt det som om jag ständigt går iklädd en maskeraddräkt, och bara väntar på att någon ska avslöja mig. När jag ska träffa andra människor har jag försökt att göra mig så fin som jag bara kan, för att ingen ska genomskåda mig. 

Jag har funderat på varför jag har fått för mig att jag är en sådan fruktansvärd människa, och hur mitt dikotomiska tänkande överhuvudtaget uppstod. Jag har tänkt i banor om att det kanske beror på att jag blev slagen i min barndom. Då jag var mycket liten uppfattade jag mina föräldrar som goda individer utan fel och brister, som ju små barn ofta gör. Samtidigt ställdes jag emellertid inför det faktum att min pappa slog mig, vilket var oerhört traumatiskt för mig. Den enda förklaring jag som barn kunde hitta vilken möjliggjorde att jag fortfarande kunde uppfatta min pappa som god, var ju att jag själv är motsatsen. Jag tänkte att jag var så ond och hemsk att jag behövde bestraffas mycket hårt av min ”goda” pappa. 

Sammanfattningsvis har mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) inneburit en livslång strid mellan förnuft och känsla, vilken har påverkat min relation till mig själv och också min relation till andra människor. 

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Okategoriserade Relationer
— 6 kommentarer

Förföljd av ett dikotomt tänkande

Ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) är ett så kallat dikotomt tänkande. På Wikipedia anges bland annat följande (läst 2017-01-23) : 

” Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar. Delarna är alltså:
– gemensamt uttömmande: allt måste höra till ena delen eller den andra, och
– ömsesidigt uteslutande: ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna” 

För en person med EIPS (eller BPS) kan ett tänkande som följer ovanstående premisser till exempel innebära att vederbörande uppfattar en människa eller situation som ond eller god (eller betraktar dessa i termer av svart eller vitt). Det kan också vara så att den som lider av personlighetsstörningen intar ett förhållningssätt som innehåller den ena av motpolerna allt eller inget. 

Att mitt tänkande till viss del fungerar på detta sätt, blir mycket tydligt i den situation som jag nu befinner mig i. Utgångspunkten är att jag antingen låter min man vara hemma på heltid eller att jag bestämmer att han ibland ska vistas på ett korttidsboende. För mig blir resultatet denna tankegång följande:

Antingen ställer upp för min man  ELLER så sviker jag honom. Antingen klarar jag av det ELLER så gör jag det inte. I förlängningen innebär det att jag måste välja mellan min man och mig själv.

Det var min syster som hjälpte mig att inse detta. För jag såg det inte själv, och även om jag förstår det rent intellektuellt så gör jag det inte känslomässigt. Jag kan inte begripa att jag inte sviker min man helt om han måste vistas på ett korttidsboende ibland.

Psychology Puzzle

Den senaste tiden har varit hemsk för mig. Om jag inte hade haft min syster, er här och några följare på Twitter så hade jag gett upp. För min situation är nu så olidlig att jag kan inte kan fortsätta som jag gör.

Jag får inte mitt sömnbehov tillgodosett och jag har inte kunnat ta en promenad sedan i våras. Jag kan ibland heller inte få i mig den näring som jag behöver, eftersom min man går upp och äter på nätterna. Det är ingenting som han kan hjälpa, men följden blir ju att jag inte får tillräckligt med mat. Allt detta gör mig mycket sårbar just nu. 

Min man blir också orolig om jag inte ligger i sängen, och jag kan därför inte ens röra mig fritt i huset. Jag hinner heller inte utföra de ärenden som jag behöver uträtta för min egen del. Till exempel har mina glasögon gått sönder helt, och jag har fruktansvärt dålig syn. Den ena skalmen är spårlöst försvunnen och skruven till den andra har lossnat. Därför har jag tejpat fast glasögonen på kinderna med isoleringstejp då jag inte kan ha mina linser insatta hela tiden. 

Jag vet inte hur många gånger per dygn som jag berättar för min man att hans mamma inte längre finns. Det är så HEMSKT att gång på gång behöva lämna ett sådant besked. Flera gånger om dagen talar jag också om för min man var vi befinner oss. 

Jag får fruktansvärt dåligt samvete om jag tänker på mig själv, men just nu känner jag att jag så gärna vill få möjlighet att göra lite av det som jag tycker är roligt också. Förutom att jag har varit hos frissan (ca var 8:e vecka), så har jag inte gjort någonting. Ett av mina största intressen är att läsa böcker, men nu kan jag inte göra det. För min stackars man har ju sådana problem med sitt minne, och han kan därför inte vara tyst. Och det är så svårt, att så ofta bli avbruten i tankarna. Bara då jag har skrivit denna lilla text har jag blivit det så många gånger att jag för länge sedan har tappat räkningen.

Jag VILL kunna läsa en bok och hälsa på min underbara syster med familj. Jag vill se in i min lilla systerdotters fina ögon, som är så lika sin mammas. Min systerdotter är ju min guddotter och jag vill se henne växa upp. Jag vill också umgås med min syster och skratta sådär som bara hon och jag kan. 

Jag vill strosa runt i en affär och köpa någon endaste sak till mig själv. Jag vill se ett TV-program utan att bli avbruten. Jag vill öppna mina ögon utan att oroa mig för hur jag ska kunna deklarera. Jag vill skriva den bok som jag har påbörjat. Jag vill hälsa på mina vänner och orka bjuda hit dem. 

Jag vill åter igen förvandlas den jag blir när jag får sova, äta, vila och ha lite roligt. Det finns ingenting kvar av MIG.

Men att jag funderar i dessa banor, gör att jag anser att jag är en ond människa. Det dikotomiska tänkandet förföljer mig. 

Anhörigvård Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline
— 4 kommentarer

Fördomens makt

goldfish - diversity concept, bullying and isolation

Jag har förlorat många av mina vänner i samma ögonblick som jag har berättat för dem om min psykiska ohälsa. De har helt enkelt dragit sig undan, och låtit kontakten med mig rinna ut i sanden. Jag har försökt att reparera skadan på alla sätt jag kan, men det har inte gått då jag har fått stämpeln ”galning” inristad i min panna. Jag har blivit brännmärkt, fördömd och i andras ögon mindre värd. Och när min egen person förminskas hos andra, händer det någonting förfärligt med mig. Mina egna ögon börjar att se den bild som fördomen skapar. 

Det finns inga ord som då räcker till för att beskriva min smärta. Den är en ocean av känslor som skaver och fräter. Den är ett vidsträckt och öppet sår som aldrig får chansen att läka. Livet blir outhärdligt då allt jag vill är att bli accepterad för den jag är. Jag vill bli inkluderad istället för exkluderad, och godkänd istället för underkänd. Jag vill bli validerad istället för bestraffad, och vänligt bemött istället för kränkt. 

Jag har överlevt fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och mobbing. Visst blev jag vingklippt på vägen, men vem skulle inte bli det? Vem skulle kunna gå igenom allt det som jag har gjort, utan att det sätter spår i personligheten? Givet min biologiska disposition? Varför måste jag skämmas för den människa som jag slutligen blev? 

Det plågar mig så att jag inte kan vara mig själv. Om jag väljer att vara ärlig och berätta om mina problem, resulterar det i jag att blir ensam. Om jag istället väljer att inte berätta om min psykiska ohälsa, kommer jag ändå att uppleva att jag är ensam trots förekomsten av ett socialt nätverk runt omkring mig. Frågan är vilket val som är mest fördelaktigt – är det pest eller är det kolera? Det är ett omöjligt val, och det är framför allt ett omänskligt sådant som ingen ska behöva tvingas att göra.

Min syster och min man känner till de diagnoser som jag för närvarande har. När det gäller övriga relationer har jag valt att klyva min person mitt itu. Den ena halvan är en kvinna mitt i livet, med många så kallade vänner på flera sociala nätverk vars profiler redovisar formella uppgifter, bilder av resor, härliga familjestunder och allt det där en ”normal” människa ska visa upp. Den andra halvan är den som skriver detta, en anonym människa som vill berätta om sina upplevelser för att tillsammans med andra förbättra kvaliteten på vården och befria oss från skammen av att vara annorlunda ute i samhället. Mitt mål är att vi alla som lider av psykisk ohälsa ska kunna vara de vi är, UTAN att bli ensamma för det.

Går det då att vara sig själv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning? Här är ju en patients diagnos inte direkt någon hemlighet. När jag har varit inlagd har jag emellertid upplevt att jag inte heller här får chansen att visa vem jag är. För diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), har för mig medfört att en skrämmande stor del av personalstyrkan inte har lyssnat eller trott på vad jag säger. Jag har således inte blivit tagen på allvar, samtidigt som den viktigaste behandlingsprincipen har varit att jag ska skrivas ut (oavsett psykisk status). Jag har därför upplevt att den människa som jag är bakom min diagnos inte ens har fått finnas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Den har varit tvungen att dö för att lämna plats till den mall som ligger grund för behandlingen. Det individuella har fått ge vika för det generella och jaget har tilldelas fördefinierade egenskaper. 

Det värsta som har hänt mig i livet är att få emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), och det näst värsta är faktiskt att få denna diagnos konstaterad. Det förstnämnda har inneburit att jag har upplevt ett flertal svåra symptom, det sistnämnda att jag har blivit mycket hårt (för)dömd av såväl samhälle som av psykiatri. Det är både symptomen och domen som gör det till en nästan outhärdlig diagnos. Vi som har fått diagnosen konstaterad av psykiatrin och fortfarande är vid liv är oerhört starka.

Bemötande Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Relationer Slutenvård
— 10 kommentarer

Erfarenheter av psykiatrisk slutenvård – del 1

Hände schützen Familie

En gång sade en sjuksköterska inom slutenvården till mig att ”om du får barn, kommer du att behandla dem lika illa som du själv har blivit behandlad”. Vi stod inne på avdelningen, intill den låsta dörren som går ut till trapphuset, och jag kommer precis ihåg vad sjuksköterskan hade på sig, tonfallet och ansiktsuttrycket. Uttalandet kom utan att vi ens hade talat om barn, istället pratade vi om ett gruppboende som vederbörande tyckte var nödvändigt för mig. Det tyckte inte jag, och heller inte mina anhöriga.

Så FÖRFÄRLIGT det var att få höra att någon hade misstankar om att jag skulle kunna behandla mina egna barn på samma sätt som jag själv hade blivit behandlad!! Faktum är att det har varit en av de få saker som jag har varit säker på när det gäller mig själv: eftersom jag är så väl medveten om hur det känns att bli illa behandlad, skulle jag ALDRIG utsätta en endaste människa för det. Det gjorde så obeskrivligt ONT att få höra dessa ord från en auktoritet som ska vara väl insatt i hur det mänskliga psyket fungerar vid emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS). 

Jag pratade med min syster om det som sjuksköterskan hade sagt, och hon hade tack och lov en HELT motsatt uppfattning. Min lillasyster känner mig mycket väl, och jag är idag gudmor till hennes lilla dotter. Men det där uttalandet från slutenvården har aldrig riktigt lämnat mig, och så kommer det förmodligen att förbli. 

När jag skrevs in på avdelningen för tre år sedan hade jag faktiskt någonstans undangömt en hemlig önskan om att en gång få bli mamma. Då jag blev utskriven, precis då våren stod inför dörren, hade denna dröm emellertid definitivt dött. Jag har aldrig ens tänkt på det som en möjlighet sedan orden uttalades, trots att min man har föreslagit det. Och nu är det med all sannolikhet för sent. 

Jag har blivit kränkt så många gånger inom psykiatrin, men det här uttalandet är nog det som har smärtat mig mest. Och det var definitivt den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Jag bestämde mig då för att jag måste ta mig ifrån slutenvården, eftersom riskerna för att få bestående men är så mycket större än chansen till bot och bättring. Denna strategi innebär att jag skyddar mig mot ytterligare skador, men det gör samtidigt också att jag mår sämre än jag skulle ha gjort om slutenvården hade fungerat. 

Men när en dröm dör, så måste en annan ta vid för att liv ska upprätthållas. Och i mitt fall är det den sista dröm jag har, nämligen att sammanfatta hur jag har upplevt allt det som jag varit med om. Min förhoppning är också att någon som bestämmer och kan göra någonting åt detta till slut ska lyssna och AGERA!

Visst är resursfrågor ett stort problem inom psykiatrin, men det är faktiskt även den bristande empatin hos de som arbetar inom organisationen. Och saken är ju också den att en så omfattande avsaknad av empati, i sig skapar ytterligare behov av resurser. Ett sådant uttalande som beskrivs ovan, kan faktiskt också få en redan skör människa att slutligen ta livet av sig. 

De som har befogenhet att handla måste se till att de människor som inte bör arbeta inom slutenvården omplaceras till en lämpligare plats (kanske för en kortare tidsperiod), eller att det åtminstone blir några konsekvenser av ett moraliskt beteende som inte är korrekt ur någon etisk teori. Men de individer ur personalstyrkan som det gäller, kommer inte självmant att göra detta. De är alltför många till antalet, och får också stöd från varandra. Faran ligger istället i att de som försöker att förändra arbetsklimatet inom slutenvården måste sluta på grund av utfrysning. Även en obetydlig patient som jag kan se och uppfatta väldigt mycket. 

Det bedrövliga för min egen del, är att flera av mina vänner och också andra inom psykiatrin, har sagt att de tror att jag skulle kunna bli en mycket bra mamma. Men det kommer jag aldrig någonsin att få veta.

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Slutenvård