Depression

Jag är helt klart deprimerad just nu. Jag får inte sova om nätterna (min man väcker mig, men det kan han inte hjälpa) och jag undrar hur detta ska gå. Jag kommer inte ens upp ur sängen utan en mix av koffein, socker och nikotinspray. 

Jag orkar inte träffa någon längre, och ställer in precis allt. Idag skulle jag ha kunnat gå ut, eftersom någon från hemtjänsten skulle vara här och se efter min man. Men jag kom inte ens in i duschen. Jag gick och lade mig i sängen istället. 

Jag har slutat att bry mig om hur jag ser ut. Just nu känns det som om jag aldrig någonsin mer vill gå upp. Jag vill bara fly bort från mig själv och mitt liv genom att gå in i TV-seriernas värld. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Psykisk ohälsa

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Hospital through the eyes of patient

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest Öppenvård Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Slutenvård

Ångest och depression

Idag har jag en ångest som gör att det känns som om jag har myror över hela kroppen. De myllrar, skapar stickningar och gör så att jag inte kan sitta still. Samtidigt är det  omöjligt för mig att slutföra en påbörjad uppgift. Det tycks vara något fel på nervsystemet som gör att jag inte klarar av genomföra sammansatta projekt. Jag hamnar i ett slags mellanläge, ett tillstånd av desperation där jag undrar hur jag ska överleva. Jag hör klockan ticka bredvid mig, ”tempus fugit” (tiden flyr). Den rinner ifrån oss alla, sekund för sekund, men jag tycks vara oförmögen att göra någonting av den.

watch

I ett samhälle där prestationer är så avgörande för vilket värde en människa tillskrivs, är detta naturligtvis förödande för både självbilden, självförtroendet och för självkänslan. Och det bidrar till att mina depressiva tankar och känslor kommer som ett brev på posten. När detta händer upplever jag istället att både min kropp och min själ har fastnat i en slags kola, seg och omöjlig att slita sig loss ifrån. All energi går då åt till att slåss mot meningslösheten. Jag känner en likgiltighet som gör att allt som jag tidigare har tyckt vara viktigt plötsligen saknar betydelse. Glädjen när någonting positivt händer uteblir, och jag grämer mig istället över att jag inte har lyckats bättre med mitt liv. Jag ältar att jag aldrig fullföljde forskarutbildningen och att jag nu inte ens orkar arbeta som lärare. Till slut vill jag helt enkelt bara erkänna mig besegrad och ge upp.

Någonting som jag lider mycket av är att det också bor en obarmhärtig och obotlig smärta i mitt bröst, vilken har sitt ursprung i att jag inte kan hantera relationer. Jag har en underbar man och fantastisk syster, som jag båda älskar över allt annat. Men det är ett mirakel att de överhuvudtaget står ut med mig. Och mina vänner har också fått sin beskärda del, eftersom jag ibland inte ens orkar svara i telefonen och än mindre träffas.

Jag är en människa som menar så väl och vill alla så gott, men när jag blickar tillbaka i backspegeln upplever jag att jag har gjort så mycket som varit fel. Jag har aldrig riktigt kunnat kartlägga och precisera ens för mig själv vad alla dessa fel består i, men någonting gick helt klart snett redan från början. Ty i min barndom flyttade det in en mycket stark känsla av skuld i mig, och den kommer förmodligen aldrig någonsin att lämna mig

Ångest Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa