Den osynliga gränsen

Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Ensamhet Okategoriserade

Dystra tankar

Dark abstract polygonal background

I natt vaknade jag 02.10, och kunde därefter inte sova mer. Istället låg jag vaken och tänkte så det knakade. Oklara, mörka och eländiga tankar om människans existens i stort och om det finns någon mening med just mitt liv.

Jag vill så gärna göra gott i tillvaron genom att hjälpa andra människor. Därför försöker jag att hitta någonting som jag är bra på, som också kan användas för att bidra till att minska lidandet i världen. Men jag har inga talanger, egenskaper eller förmågor som är värdefulla för detta ändamål.

Den här bloggen är det enda som jag kommer att lämna efter mig. Det är allt, och det är så erbarmligt futtigt. Jag har inte ens klarat av att skapa en fungerande, unik och värdefull blogg, som ändå behandlar ett ämne som jag har stor erfarenhet av. När jag försvinner, kommer den att tas bort och aldrig läsas mer. Jag kommer således aldrig att göra något avtryck i världen, och det gör så fruktansvärt ont.

Jag känner inom mig att det är någonting väldigt fel med mig nu, men jag vet inte hur jag ska rätta till det. Min själ är full av glas, och mitt hjärta har gått mitt itu. Jag kan bara inte leva utan min man. Det är så frestande att bara ge upp, då jag är så fruktansvärt utmattad. Mitt liv har varit så stormigt, och en strid från början till slut. Och hur jag än gör i den situation som jag befinner mig i just nu, så blir det fel.

Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan någon möjlighet att fly.

Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet

Depressionens mörker

Depression

Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte. 

Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag. 

Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad. 

Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev: 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.

Depressiv personlighetsstörning och depression Fysisk misshandel Nedstämdhet Relationer

Depression och nedstämdhet

close up on the eyes of a young woman

Jag är nere i en djup svacka och känner mig fortfarande så nedstämd, ledsen och deprimerad. Om jag bara kunde ta mig ur detta.

Min man ligger i sängen och sjunger. Trots att han fortfarande är mycket musikalisk och sången är vacker, känner jag att jag behöver ha det tyst ibland. Jag får emellertid ett fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det sättet.

Min mans hjärna är så skadad att han måste ha tillsyn dygnet runt och han fungerar just nu som en tämligen gravt dement människa. Därför kan jag inte lämna honom och måste upprepa samma information om och om igen. Fast vissa dagar är det ändå lite bättre.

Min man får mycket hjälp från hemtjänsten, och också olika former av stöd som syftar till att göra livet lättare för honom. Men mig som har en psykisk problematik, och samtidigt också är yngre finns det nästan ingenting.

Jag är ensam med precis allt, och har varit det under så många månader nu. Det känns som om jag inte längre äger min tid. Jag kan visserligen gå ut två gånger i veckan, men nu orkar jag inte ens det. Min syster bor många mil härifrån, och jag kan inte visa hur huset ser ut för våra vänner. Jag skäms så förfärligt.

Jag sköter om min man och katten, men det blir liksom ingen energi kvar till mig. Men jag känner mig så självisk när jag funderar i dessa banor. Jag älskar ju min man oändligt mycket!!

I förrgår frågade en ur personalen från hemtjänsten mig om varför jag inte går ut och hämtar tidningen. Jag hade lust att ställa mig och skrika: ”Jag orkar bara inte!!”, men istället skyllde jag på att jag är rädd för att katten ska smita ut.

Jag kan heller inte åka in till den psykiska akutvårdsmottagningen just nu eftersom jag i sådant fall måste ordna ett korttidsboende till min man. Jag ska få besöka en terapeut en gång i månaden, och också få en telefontid där emellan. Det är allt.

Anhörigvård Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet Psykisk ohälsa

Mörker

Dramatic Clouds Background

Igår morse när jag gick in i köket såg jag att min man hade varit upp och lagat mat. Han kom själv dock inte ihåg vad han hade gjort. När jag öppnade kylen såg jag att hela skinkan var borta. Efter en stunds letande hittade jag den i ugnen (tack och lov för att vi har en spisvakt!!).

I morse när jag kom upp kunde jag istället konstatera att min man inte verkar ha varit uppe under natten, och jag drog en lättnadens suck. Ändå mår jag sämre idag än igår. Det finns ingen uppenbar logisk koppling mellan vad som händer och mina känslor, vilket skrämmer mig. 

Min älskade syster ringde till min terapeut idag, och fick då beskedet att hon har semester nu. Min tajming för mitt sammanbrott är onekligen otrolig. 

Just nu känner jag att jag aldrig mer lämna detta hus. Jag vill aldrig mer gå ut, träffa någon, klä på mig eller ens stiga upp ur sängen. Mitt liv är en mardröm som jag aldrig kommer att vakna ifrån. Det består av måsten, omänskliga levnadsförhållanden och ett ansvar som knäcka den starkaste. 

Men det består också av en oändlig kärlek till min man, syster och systerdotter. Jag finns nu bara kvar här för deras skull, då allt hopp och all livsgnista har lämnat mig. Nedstämdheten har växt sig till ett monster, som just nu tycks vara omöjligt att besegra. 

I morgon är det nyårsafton, och jag ska fira inledningen av ett år som jag är så rädd för. Mitt nyårslöfte kommer ändå att bli att jag ska fortsätta kämpa och inte ge upp, även om jag just nu får ta en liten stund i taget för att stå ut.

Anhörigvård Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet Psykisk ohälsa Rädsla

Depressionens dal

chocolate bar candy sweet dessert foodIgår kände jag mig fruktansvärt nedstämd då jag vaknade. Men efter ett samtal med min syster, kändes allt lite bättre igen. Jag skrev också en dikt om hur förtvivlad jag känner mig över min mans sjukdom. När man får ner saker och ting på papper är det lättare att kunna lämna det, åtminstone för en stund. Sedan lade jag mig i sängen och åt choklad. Det sistnämnda är naturligtvis inte så bra, men allt detta tillsammans gjorde att jag mådde bättre. 

Idag har jag dåligt samvete över det där med chokladen, men jag har i alla fall lyckats att ta mig en dusch. För mig är det just nu som att bestiga ett berg. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Nedstämdhet Psykisk ohälsa