— 6 kommentarer

Panik

panic attack, 3D rendering, blue street sign

När jag skriver det har jag panikångest. Jag har haft ont i halsen i ett par dagar, och nu ikväll har jag fått frossa och en oerhörd värk i kroppen. Det känns som om det är slut nu. Tänk om jag har någon allvarlig sjukdom som gör att mitt immunförsvar inte fungerar! I mitt huvud lider jag av alla möjliga livshotande tillstånd. Jag vet att jag är larvig som reagerar så här när jag blir sjuk. Och jag vet att jag inte borde det. Men när jag ligger i sängen och tänker på att min man ska åka iväg på torsdag blir allting så skrämmande. Han kan inte hjälpa mig, men ändå måste jag ha honom här bredvid mig. Jag är så fruktansvärt rädd och klarar inte kombinationen ENSAM och SJUK. Uppenbarligen upplever jag att en falsk trygghet är bättre än ingen alls. 

Idag gick diskmaskinen sönder också, och jag orkar inte ens lyfta telefonluren för att beställa en ny eller få hit en reparatör. Lagar man förresten diskmaskiner nuförtiden? 

När jag skulle ge min man medicinen alldeles nyss slog jag sönder ett glas i köket. Jag upplever allting genom en dimma, och jag bara gråter. 

Idag hade jag terapi, och jag grät nästan hela tiden då också. Jag skulle ju göra någonting roligt efteråt, men orkade inte det. Fast min syster ringde mig när jag kom hem, och det samtalet är den bästa present som jag kunde få idag. Jag önskar att hon bodde närmare mig. 

Jag orkar inte redigera detta inlägg. Det får vara så här katastrofalt. 

Anhörigvård Ångest
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning– alternativ till självskador?

Detta inlägg kan MÖJLIGEN vara triggande, då jag här bland annat beskriver hur jag har övervunnit mitt självskadebeteende.

Ångest

När man lider av emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), kan man drabbas av en sådan ångest att man inte vet var man ska ta vägen. För mig har det inneburit att jag har fått en obeskrivligt plågsam känsla i kroppen, som det helt enkelt inte går att stå ut med. Det har varit en kompott av känslor som är så förskräcklig, gräslig, hemsk och vedervärdig att jag helt enkelt har velat lämna min kropp. Eftersom jag samtidigt egentligen aldrig har önskat att dö, har jag då upplevt att jag har hamnat i ett mycket svårt läge. Allt som jag har strävat efter under de år som jag har funnits på jorden är att stå ut, och också få någon form av livskvalitet. Men hur ska man kunna göra det med dessa känslor i kroppen?

När jag var tonåring trodde jag att lösningen på mitt problem var att ägna mig åt självskador. Jag utvecklade ett mycket destruktivt beteende och skadade alltså medvetet min kropp på olika sätt, eftersom jag trodde att detta skulle lindra min ångest. Detta visade sig emellertid vara en katastrofal missbedömning. Det som hände när jag skadade mig själv var att jag upplevde en liten och mycket kortvarig lindring av min ångest. Men sedan kom den tillbaka och blev ÄNNU starkare, och jag kände då att jag måste hitta på värre och värre saker för att det skulle få någon effekt alls på min ångest.

När jag fick denna outhärdliga ångest, upplevde jag att det blev en slags konflikt mellan mina känslor som sa åt mig att skada mig, och mitt förnuft som istället påminde mig om att ångesten blir värre efteråt, och att självskadebeteendet för mig längre bort från ett för mig meningsfullt liv. För att uppleva fysisk smärta genom att tillfoga min kropp olika typer av skador, är inte livskvalitet för mig. Mitt mål är ju att ägna mig åt sådant som jag tycker om och samtidigt också kunna njuta av det.

Anxiety Word Cloud

Medicinering och miljö

Emotionell instabil personlighetsstörning uppkommer om än inte uteslutande, åtminstone vanligtvis, av en samverkan mellan biologiska faktorer samt miljöfaktorer. Därför förefaller det ju tämligen rimligt att tänka sig att botemedlet också ligger i en kombination av dessa aspekter, dvs att en patient behöver hitta en medicinering som fungerar OCH samtidigt ha en miljö runt omkring sig som på bästa sätt gör det möjligt att skapa livskvalitet.

Inom psykiatrin har jag väldigt ofta blivit upplyst om att det inte finns någon ”generell medicinering” som fungerar för alla som har emotionell instabil personlighetsstörning. Det förefaller ju också vara tämligen logiskt eftersom vilka symptom en patient uppvisar samt vilken intensitet dessa har, varierar så kraftigt från patient till patient. Baserat på egen erfarenhet tror jag dock att det ligger en viss fara i att detta påstående ibland används felaktigt av enskilda utövare inom psykiatrin, dvs att fokus läggs enbart på de miljömässiga aspekterna. Att det inte finns någon specifik medicin (psykofarmaka) eller kombination av mediciner som hjälper alla med diagnosen, är INTE samma sak som att patienterna inte behöver mediciner alls, eller att medicineringen inte behöver justeras ibland. Det betyder helt enkelt att medicineringen måste skräddarsys för varje patient i en viss situation.  

En svårighet som man kan stöta på som patient med EIPS, är att diagnosen så ofta förknippas med en missbruksproblematik, t ex i form av spel- eller alkoholmissbruk men också i form av läkemedelsmissbruk. Jag som själv aldrig har haft någon sådan problematik av något slag, kan ju ändå föreställa mig att det måste vara ett helvete rent ut sagt att lida av detta. Tyvärr drabbas man som patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning UTAN missbruksproblematik ofta av ett helvete ändå, eftersom människor som arbetar inom psykiatrin så ofta bara tar för givet att problem av denna karaktär finns. Därför är det av yttersta vikt att komma till en läkare som hinner lära känna sin patient, och att man som patient ges tid till att visa att man klarar av att hantera mediciner (till exempel genom att visa att man aldrig överskrider den dos som har ordinerats). Det är en STOR svårighet inom psykiatrin, eftersom läkare ofta inte har kvar sin tjänst under en längre tidsperiod.

Nöten om vilka mediciner som passar bäst måste patienten således utveckla i samråd med sin läkare. Dock har det för mig många gånger visat sig vara av yttersta vikt att själv kontrollera FASS och se till att vara rejält påläst om de mediciner som jag intar.

Aktiviteter

För mig har det också varit mycket viktigt att ersätta självdestruktiva aktiviteter med ”ofarliga” sådana, som gör att jag kan tänka på någonting annat än att jag har ångest. Grunden är att medicineringen ska göra så att det är möjligt att utföra aktiviteter som skapar livskvalitet. Det går dock inte att förvänta sig att det räcker med enbart mediciner för att må bra. Medicinerna ska göra det möjligt att kunna ägna sig åt sådant som gör att man härdar ut även när det är svårt. För mig har det varit mycket viktigt att kunna distrahera mig, t ex genom att titta på TV, skriva eller läsa. Jag kommer att skriva mer om distraktion i denna blogg eftersom jag tror att min förmåga till det, är en av orsakerna till att jag har klarat mig så bra som jag ändå har gjort.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Psykofarmaka Tips
— 2 kommentarer

Emotionell instabil personlighetsstörning/Borderline: Att bli övergiven del 2

Into thee storm

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att bli övergiven och ensam. Jag har helt enkelt känt att jag behöver andra i min omgivning för att klara mig. Men för mig har det inte inneburit att vilka människor som helst måste finnas runt omkring mig, utan enbart vissa. 

Min egen analys av detta faktum är att jag vet med mig att jag inte har känt mig trygg i mig själv, och också att det är väldigt mycket som jag inte har kunnat hantera i livet (både praktiska saker, men i synnerhet också min ångest). Det har därför varit mycket viktigt för mig att ha någon att fråga, vilket inte bör ställa till så stora problem. Det gör emellertid det faktum att jag för att jag ska uppleva trygghet, också måste känna att jag kan lita på personen i fråga.

Jag har aldrig känt den tillit som man bör känna till sina föräldrar för att vara trygg. Dessutom har jag också blivit sviken så många gånger i mitt liv, och har därför bara känt förtroende för ytterst få personer. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att jag tråkigt nog ofta har betraktat andra människor med en viss misstänksamhet.

Det gemensamma för de människor som jag faktiskt har litat på genom årens lopp (bortsett från min man och min syster), är att de har haft någon form av auktoritet. Det har ofta varit till exempel en lärare eller någon inom psykiatrin. 

Jag har gjort ALLT för att undvika att bli övergiven av just den jag har litat på för tillfället. För jag har ju vetat med mig att det kan ta flera år för mig att hitta en människa som jag litar på igen, och därför är det helt enkelt en katastrof om en sådan människa försvinner. Jag har medvetet skadat mig själv, till exempel genom att sluta äta för att lindra min ångest. Men denna ångest har väldigt ofta haft sitt ursprung i att jag har varit rädd för att bli övergiven. Även om jag i den stunden inte ens har uttalat det för mig själv, har jag någonstans haft en baktanke om att om jag skadar mig själv, så kan jag inte bli övergiven. Detta har visat sig vara en katastrofal missräkning. Det har i slutändan, haft helt motsatt effekt. Så om du läser detta, och funderar på att skada dig – GÖR DET INTE!! Det hjälper inte, istället får självskadorna människor att lämna dig. Ibland inte på en gång, men till slut. De reagerar med förfäran, blir rädda och flyr. För de förstår så mycket mer än vad man själv tror. 

Den goda nyheten är emellertid att det går att lindra den olidliga smärta man känner inombords. Det finns mycket bättre sätt att lindra sin ångest än genom att skada sig. Jag kommer att skriva mer om det i denna blogg.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Ensamhet Psykisk ohälsa Rädsla
— 2 kommentarer

Allmänt om emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS)

Jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS), som också kallas för borderline personlighetsstörning (BPS), redan då jag var tonåring. Detta faktum har varit oerhört plågsamt för mig av flera olika anledningar. Givetvis är det mycket svårt att leva med de begränsningar som symptomen av personlighetsstörningen medför. Diagnosen har emellertid också ibland gjort att jag har bemötts på ett sätt som jag tror att de flesta människor skulle bli mycket sårade av.

Borderline sign background

Här återfinns en allmän presentation av EIPS (eller BPS). Jag kommer sedan att i ett antal senare inlägg relatera till denna beskrivning och beskriva hur just jag har upplevt orsaker och symptom. I nedanstående text används jag termen EIPS, för att beteckna emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning.  

Genom att studera borderline.se samt psykologiguiden.se går det att få vissa insikter i orsaker till EIPS. Här anges också en rad symptom som en drabbad person kan ha. Nedanstående sammanställning är konstruerad med hjälp av information som är hämtad från dessa webbplatser.   

Orsaker till EIPS

Det är ännu inte riktigt klarlagt varför en individ får EIPS. Många forskare anser emellertid att det finns en ärftlig disposition för ökad sårbarhet som möjliggör att personlighetsstörningen kan uppstå, oftast i kombination med ogynnsamma uppväxtvillkor. Dessutom visar nyare forskning att EIPS kan karaktäriseras som en neuropsykiatrisk funktionsbegränsning.

På psykologiguiden.se anges att:

” Även om några personer med diagnosen inte har en klart belagd bakgrund av psykiska och fysiska (ibland sexuella) övergrepp, och rentav vanvård, är det ändå en väldigt påtaglig gemensam faktor.”

EIPS tycks således nästan uteslutande utlösas av såväl ärftliga som miljömässiga faktorer.

Symptom på EIPS

I generella termer går det att säga att en individ som har EIPS uppvisar en ökad känslo-mässig sårbarhet. Däremot varierar vilka symptom som uppvisas, och hur kraftiga besvären är mellan olika personer som har diagnosen.  

Symptom på EIPS kan vara

  • En stark rädsla för att bli övergiven och ensam. Verkliga eller inbillade separationer kan vara mycket ångestframkallande hos en individ med EIPS, och därför måste dessa undvikas med alla medel som finns. I sådana situationer är det inte ovanligt att den som har EIPS helt enkelt hotar med att ta sitt liv.
  • Tvära humörkast (som till exempel kan innebära att en individ som har haft ett tämligen normalt stämningsläge plötsligen blir väldigt arg, eller blir nedstämd och får ångest).
  • Snabba pendlingar mellan idealisering och nedvärdering. En person som har EIPS kan placera en annan människa på en pedestal, och i stort sett enbart tillskriva denne positiva egenskaper. Men detta kan snabbt ändras till att den andra istället uppfattas på rakt motsatt sätt, dvs att motparten betraktas och beskrivs med negativa egenskaper (se även nedanstående punkt). Detta så kallade ”svart- eller vitt tänkande”, utgör ett problem i synnerhet i relationen till andra människor. Det kan i förlängningen också göra att den som har EIPS helt enkelt (och inte sällan plötsligt) avslutar relationen i fråga.  
  • Problem att hantera relationer. Den som har EIPS kan ha svårt att se sin egen roll i samspelet med andra på grund av att förmågan att reflektera över sina egna, och andras känslomässiga upplevelser inte riktigt fungerar. Det kan i förlängningen också leda en misstänksamhet gentemot andra människor, som då kan uppfattas som elaka eller orättvisa.
  • En ihållande känsla av tomhet.
  • Svårigheter att behålla en känsla av stabil identitet. Självbilden kan istället betraktas som instabil.
  • Overklighetskänslor. Gränspsykotiska upplevelser kan också förekomma, t ex vid påfrestningar i form av extrem stress.
  • Bristande impulskontroll.

En person som har EIPS, upplever naturligtvis själv sitt tillstånd som plågsamt. Det leder till en smärta som måste hanteras på något sätt vilket i förlängningen kan resultera i självdestruktivitet, t ex i form av självskadebeteende för att lindra ångest. Vissa människor som har EIPS ligger också i riskzonen för att utveckla missbruk av olika slag (t ex spel-, sex-, drog- eller alkoholmissbruk). Dessutom kan det också finnas en ökad benägenhet att utveckla ätstörningar.

Olika patienter – olika mönster

Ovanstående symptom är inte distinkta och hänger naturligtvis ihop på olika sätt. Hur jag ser på det mönster som just min EIPS har skapat utvecklas som tidigare nämnts i kommande inlägg. Jag kommer också att fördjupa mig i det bemötande som jag har fått, både av människor ute i samhället, men också av de som arbetar inom psykiatrin.

Ångest Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Psykisk ohälsa
— Lämna en kommentar

Erfarenheter av psykiatrin – del 2

I den stad jag bor kan en patient med en depression och/eller ångestproblematik läggas in på en avdelning som är specialiserad på missbruk. Vid sådana tillfällen har då de flesta ur personalstyrkan alldeles för låg kompetens för att man ska få en adekvat vård. Dessutom är många vårdare inte alls insatt i varför man överhuvudtaget är inlagd, eftersom rapporteringen mellan personalgrupperna som arbetar de olika passen ibland inte fungerar tillfredsställande. Det är också skrämmande ovanligt att journalerna studeras så ingående som det skulle behövas.

Jag minns en gång då jag blev inlagd för ångest samt depression och hamnade på en avdelning som är specialiserad på missbruk av olika slag. Första morgonen dagen efter att  jag skrevs in, vaknade jag av att en ur personalgruppen tog blodtryck samt puls på mig. Vederbörande sa ”Detta gör vi bara en gång, för att se att allting är i sin ordning”. Nästa morgon väcktes jag emellertid åter tidigt på morgonen för att dessa värden skulle kontrolleras igen. Så konstigt, tänkte jag. När jag frågade om det var någonting fel på värdena som togs föregående dag, sa personalen ifråga att ”Nej, men du ska väl avgiftas”. Jag blev helt kall inombords. Avgiftas? Från vad då? Det var ju istället så att jag skulle sätta in nya mediciner mot ångest.

Jag tog kontakt med min läkare i öppenvården som reagerade precis på samma sätt som jag. Då kände jag mig lugnare, men också faktiskt kränkt för hur jag hade behandlats på avdelningen. Det är så lätt att slänga ur sig någonting sådant, men för en patient som behandlas för någonting annat kan det verkligen skapa frustration och också en osäkerhet om man överhuvudtaget vet vad man sysslar med på avdelningen.

Hospital through the eyes of patient

Det har ofta också saknats ett gemensamt förhållningssätt när det gäller vilka tillhörigheter som är tillåtna på de olika avdelningarna.  För samtliga avdelningar har gällt att man som patient inte får inneha egen medicin i någon form, vilket naturligtvis är förståeligt. På avdelning ”x” (som till exempel behandlar ångest och depressioner) blir man vanligtvis också fråntagen alla sladdar, även telefonladdaren. Däremot brukar man få behålla smink och dylikt, vilket inte alls gås så noggrant igenom. På avdelning ”y” (som är specialiserad på missbruk) får man istället behålla alla sladdar, men däremot studeras smink och flaskor av olika slag ingående. Sådant som handsprit och nagelklister är naturligtvis förbjudet.

Trots att patienter med olika diagnoser således blandas friskt på de olika avdelningarna har det ändå inte funnits några gemensamma riktlinjer i fråga om vad som är tillåtet att ha på sitt rum. En patient som är beredd att begå självmord genom hängning kan lätt få tag i en sladd om vederbörande hamnar på avdelning ”y”, medan en patient med missbruks-problematik  har lättare att föra in berusningsmedel på avdelning ”x”. Dessutom har personalgruppen inom respektive avdelning inte heller har samma förhållningssätt. Det tillhörigheter som en patient får behålla på sitt rum vid inläggning är såldes också beroende av vem som går igenom det man har med sig.

Som jag skrev ovan fungerar heller inte alltid rapporteringen tillfredsställande, vilket naturligtvis kan vara frustrerande för patienterna. Om man t ex har haft en mycket jobbig natt så märker man ibland att de som börjar arbeta på morgonen inte alltid vet om det.

Kommunikationen mellan slutenvården och öppenvården är också problematisk. Det är till exempel meningen att det i samband med att en patient skrivs ut, ska gå ett meddelande om detta från slutenvården till öppenvården. Helst ska man också som patient få med sig en tid för nästa besök hos öppenvården redan då man lämnar avdelningen. För mig har det varit så att det vid ett par tillfällen inte har gått något meddelande till öppenvården alls, som då följaktligen inte ens vetat om att jag var utskriven. En gång orkade jag själv inte ta kontakt med öppenvården och min mentala hälsa försämrades kraftigt, vilket slutade med att jag var tvungen att läggas in på sluten-vården igen.

Ångest Öppenvård Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa Slutenvård
— Lämna en kommentar

Ångest och depression

Idag har jag en ångest som gör att det känns som om jag har myror över hela kroppen. De myllrar, skapar stickningar och gör så att jag inte kan sitta still. Samtidigt är det  omöjligt för mig att slutföra en påbörjad uppgift. Det tycks vara något fel på nervsystemet som gör att jag inte klarar av genomföra sammansatta projekt. Jag hamnar i ett slags mellanläge, ett tillstånd av desperation där jag undrar hur jag ska överleva. Jag hör klockan ticka bredvid mig, ”tempus fugit” (tiden flyr). Den rinner ifrån oss alla, sekund för sekund, men jag tycks vara oförmögen att göra någonting av den.

watch

I ett samhälle där prestationer är så avgörande för vilket värde en människa tillskrivs, är detta naturligtvis förödande för både självbilden, självförtroendet och för självkänslan. Och det bidrar till att mina depressiva tankar och känslor kommer som ett brev på posten. När detta händer upplever jag istället att både min kropp och min själ har fastnat i en slags kola, seg och omöjlig att slita sig loss ifrån. All energi går då åt till att slåss mot meningslösheten. Jag känner en likgiltighet som gör att allt som jag tidigare har tyckt vara viktigt plötsligen saknar betydelse. Glädjen när någonting positivt händer uteblir, och jag grämer mig istället över att jag inte har lyckats bättre med mitt liv. Jag ältar att jag aldrig fullföljde forskarutbildningen och att jag nu inte ens orkar arbeta som lärare. Till slut vill jag helt enkelt bara erkänna mig besegrad och ge upp.

Någonting som jag lider mycket av är att det också bor en obarmhärtig och obotlig smärta i mitt bröst, vilken har sitt ursprung i att jag inte kan hantera relationer. Jag har en underbar man och fantastisk syster, som jag båda älskar över allt annat. Men det är ett mirakel att de överhuvudtaget står ut med mig. Och mina vänner har också fått sin beskärda del, eftersom jag ibland inte ens orkar svara i telefonen och än mindre träffas.

Jag är en människa som menar så väl och vill alla så gott, men när jag blickar tillbaka i backspegeln upplever jag att jag har gjort så mycket som varit fel. Jag har aldrig riktigt kunnat kartlägga och precisera ens för mig själv vad alla dessa fel består i, men någonting gick helt klart snett redan från början. Ty i min barndom flyttade det in en mycket stark känsla av skuld i mig, och den kommer förmodligen aldrig någonsin att lämna mig

Ångest Depressiv personlighetsstörning och depression Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Psykisk ohälsa