För kärleken

Heart on abstract background

Igår hälsade jag på min man igen. När jag träffar honom känner jag mig hel, och tiden bara flyger iväg. Vi pratar och skrattar precis som vanligt, på samma sätt som vi alltid har gjort. Precis som om döden inte nosar oss i hasorna, och som om vi inte håller på att förlora mot tiden. Vi planerar resor till Paris och London och vilka växter vi ska ha i vår trädgård i sommar. Vi talar om att kaffebryggaren håller på att gå sönder, och vilken modell som vi ska köpa. Vi talar om den goda mat som vi ska laga med krafter som ingen av oss längre har.

När jag är ensam hemma går tiden så långsamt. Sekundvisaren tycks ha fastnat i kola på urtavlan, samtidigt som sorgen och hopplösheten äter upp mig. Och jag vet att min lilla man känner det på samma sätt på sitt håll. Personalen har berättat att allt han ideligen frågar efter mig, och efter en telefon som han kan använda för att ringa mig. De låter honom ringa på personaltelefonen, trots att det egentligen inte är tillåtet. Och när vi pratar med varandra i telefonen eller träffas vid mina besök, så gråter vi båda två av lycka. För det känns som om vi har varit ifrån varandra i en evighet. 

Min mans hjärtsvikt är sämre, för nu är huden alldeles kall. Snälla lilla hjärta fortsätt att slå! För min mans skull, för min skull och för kärlekens skull. 

Okategoriserade

Striden mellan förnuft och känsla

Mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) har inneburit att jag i vissa situationer inte har kunnat lyssna på mitt förnuft som innefattar intellekt och logik. Jag har upplevt ett tillstånd då mina känslor är så ENORMT mycket starkare än förnuftet, vilket gör att de förstnämnda helt helt enkel tränger bort det sistnämnda. Segrare i kampen om min uppmärksamhet blir då de förrädiska känslorna, som därigenom får alltför stor vikt då jag ska besluta vilken handling som jag ska genomföra. Känslorna är oerhört plågsamma, och de gör mig både blind och döv inför allt som inte överensstämmer med dem. 

Vissa människor med med EIPS har problem med att hantera sin ilska, vilket jag dock inte har. Jag blir nästan aldrig arg, och de gånger som jag blir det kan jag kontrollera denna känsla mycket väl. Så det är således inte ilskan som har makten att ta över min kropp. Det är istället sorgen, nedstämdheten och skammen som påverkar mig så starkt. 

Dessa känslor påverkar mina tankar om mig själv, och därmed också min relation till andra människor. Jag KÄNNER så starkt att jag är en dålig människa, och att alla andra istället är det motsatta. När det gäller relationer, kan jag då jag mår riktigt dåligt även få för mig att andra människor tycker illa om mig eftersom de har upptäckt vilka förfärliga egenskaper som jag har. Naturligtvis blir jag ledsen av det, och följden blir att jag helst vill dra mig undan all social interaktion (vilket har en mycket negativ inverkan på min psykiska hälsa). 

brain gear

Förnuft och känsla ger mig alltså helt motsatta signaler. Förnuftet säger till exempel att det är ytterst osannolikt att alla ofördelaktiga egenskaper skulle samlas hos mig, samtidigt som jag verkligen KÄNNER på djupet att det ändå är just så. Ibland har min terapeut frågat mig vad det egentligen är som jag tycker att jag har gjort, och då har jag inte kunnat precisera det. Men likväl ger dessa starka känslor inte med sig. 

Det konstiga är att jag trots en förhållandevis stor sjukdomsinsikt inte har lyckats att lyssna på mitt förnuft när jag har mått dåligt, och handla i enlighet med det. Jag kan inte riktigt förklara varför jag fungerar så. Men på något sätt är känslorna i vissa situationer så mycket starkare, och de övermannar mig med en kraft som helt enkelt slår omkull mig. De är som obevekliga vågor som sköljer över mig gång på gång och hotar att dränka mig. Känslorna hindrar mig från att göra det som förnuftet inser att jag måste. Den (icke)handling som blir följden av dessa känslor är således passiviteten. Jag blir handlingsförlamad och kommer inte framåt, och det enda sättet för mig att bryta denna nedåtgående spiral är att prata med andra människor som får mig att inse att mina känslor förråder mig. Jag brukar ofta prata med min man eller min syster som båda känner mig så väl. Denna gång var det ett SMS från min syster samt de kommentarer som jag fick på mitt förra blogginlägg som hjälpte mig att ta mig ur känslornas järngrepp, resa mig upp igen och försöka fortsätta att kämpa. 

Under de perioder som jag har mått bättre i mitt liv, har min uppfattning om att min karaktär är sammansatt av förfärliga egenskaper ändå aldrig riktigt släppt taget, även om jag har insett att jag inte är den ”hemskaste” människan i universums historia. Jag har känt det som om jag ständigt går iklädd en maskeraddräkt, och bara väntar på att någon ska avslöja mig. När jag ska träffa andra människor har jag försökt att göra mig så fin som jag bara kan, för att ingen ska genomskåda mig. 

Jag har funderat på varför jag har fått för mig att jag är en sådan fruktansvärd människa, och hur mitt dikotomiska tänkande överhuvudtaget uppstod. Jag har tänkt i banor om att det kanske beror på att jag blev slagen i min barndom. Då jag var mycket liten uppfattade jag mina föräldrar som goda individer utan fel och brister, som ju små barn ofta gör. Samtidigt ställdes jag emellertid inför det faktum att min pappa slog mig, vilket var oerhört traumatiskt för mig. Den enda förklaring jag som barn kunde hitta vilken möjliggjorde att jag fortfarande kunde uppfatta min pappa som god, var ju att jag själv är motsatsen. Jag tänkte att jag var så ond och hemsk att jag behövde bestraffas mycket hårt av min ”goda” pappa. 

Sammanfattningsvis har mitt liv med emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) inneburit en livslång strid mellan förnuft och känsla, vilken har påverkat min relation till mig själv och också min relation till andra människor. 

Emotionellt instabil personlighetsstörning - Borderline Nedstämdhet Okategoriserade Relationer

Spegelbilder

Beautiful a vintage mirror with flowers on wooden background

Jag ser en kvinna i min spegel,    
vars drag jag inte känner igen.
Hon ser inte ut som hon gjorde,
då livet smekte henne än. 

Jag ser en kvinna i min spegel,
som är en flicka från en annan tid.
Hon har plötsligen börjat att åldras,
är märkt av ärr förvärvade i strid. 

Jag ser en kvinna i min spegel,
vars själ begrundar det liv hon levt.
Hon minns kärlek, arbete och resor,
och dem hon mist och överlevt. 

Jag ser en kvinna i min spegel,
vars timglas börjar att rinna ut.
Hon accepterar sitt öde trots fruktan,
vet att tiden segrar till slut. 

Jag ser en kvinna i min spegel,
som har skrattat, gråtit och känt.
Hon har upplevt kärlekens renhet,
varit i himlen och vänt. 

Jag minns en flicka i min spegel,
som ännu tro och framtid har kvar.
Hennes ögon lyser av livslust,
jag skymtar den som jag en gång var.
                   (”DepressedLady” 2017-01-28)

Dikter Okategoriserade

Att strida mot tiden

Hourglass.

Igår hälsade jag på min man. När jag kom in i hans rum som var stort och vitt, låg han och vilade i sin säng som var placerad i det ena hörnet. Kläderna som en gång bars upp av en imponerande kroppshydda, hängde löst på hans nu så mycket magrare kropp. Men då jag kom in genom dörren sken hans ansikte upp, och jag såg en genuin glädje i hans blick.

Min älskade man var mycket förvirrad och trodde att han hade varit på korttidsenheten i tre veckor. Det kändes naturligtvis förfärligt att höra, eftersom jag då förstår att han upplever tiden som så lång. Dessutom uttryckte han en stor oro för att jag skulle ha haft svårt att hitta honom, vilket också är så hemskt då jag vet att han kommer att glömma bort att jag har varit och besökt honom en stund efter att jag har gått.

Igår kom min man heller inte ihåg vad jag heter, och inte ens att vi är gifta. Men när jag berättade det för honom och han såg sin ring, blev han så oerhört lycklig. Han sa ”att gifta mig med dig är det bästa som jag någonsin har gjort i hela mitt liv”, och jag sa naturligtvis detsamma. För så är det.  

Min man och jag har rest genom livet ihop, och vi har utkämpat så många slag då vi med förenade krafter stridit, sida vi sida. Om en av hos har haft problem har den andra alltid hjälpt till att försöka lösa det. Vi har också kunnat diskutera strategier och målsättningar med varandra. Till sist har stått som vinnare eller förlorare, TILLSAMMANS.

Det här slaget vet jag med säkerhet att vi inte kan vinna, men min älskade man tror att vi fortfarande har en chans till det. Ödet är så grymt, och det sistnämnda är nog det enda som jag kan se är barmhärtigt i vår situation.  

Själv tyngs jag av de värsta skuldkänslor som jag någonsin har upplevt. Jag känner mig skyldig för att jag åker hem, och lämnar min man ensam kvar på korttidsenheten. Jag känner mig skyldig för att jag har börjat att läsa en bok, och för att jag tycker att det är skönt att jag har fått tillbaka en del av min frihet så att jag kan laga mina glasögon. Jag känner mig skyldig för att jag tänker på så världsliga ting, när man stackars man har det så svårt. Och värst av allt: jag känner mig skyldig för att jag inte kan ordna så att min man blir frisk och kry igen.

Jag vet inte vad som kommer att hända med någon av oss, men ett vet jag säkert: Varken min man eller jag kommer någonsin att ta av de ringar som vi utbytte för en evighet sedan, då vi hade helt andra förutsättningar och det bästa av livet ännu låg framför oss. Det var då hoppet fortfarande levde och frodades, då vi hade drömmar i överflöd om vårt gemensamma liv. 

Snart kommer vi att på ett eller annat sätt förlora mot vår mest förödande motståndare, tiden. Men precis som alltid gör vi det tillsammans. Och så länge någon av oss lever finns minnena kvar av det jag vet är, en av de starkaste kärlekar som någonsin har upplevts.

Anhörigvård Okategoriserade Skuldkänslor

Mitt livs svåraste beslut

tear

Igår upplevde jag den hittills värsta dagen i hela mitt liv då jag var tvungen att fatta det svåraste beslut som jag någonsin har fattat. Jag väcktes av min man flera gånger under natten, och när det blev morgon kände jag att jag helt enkelt inte orkar mer. Det är inte möjligt att överleva en ett endaste dygn till med de förutsättningar som jag har haft den senaste tiden. Därför ringde jag till ett boende här i närheten, där de erbjuder så en så kallad tillfällig avlösning. Tyvärr fanns det inga platser förrän den 3:e februari. Jag berättade för den som jag talade med att läget är så akut att jag inte orkar hålla ut så länge, och jag fick då rådet att ringa till min mans biståndshandläggare som i sin tur lovade att återkomma när hon hade hört sig för. När hon ringde tillbaka igen meddelade hon att hon hade ordnat en plats åt min man från den 24/1 (igår) till och med den 6/2.

Att berätta för min man att han måste åka iväg ett tag var fruktansvärt, gräsligt, hemskt och vedervärdigt. Och det var så sorgligt att vi grät floder båda två. Även om jag kommer att hälsa på min man, så blir tiden på var sitt håll oändlig när man älskar varandra så mycket som vi gör. Jag var dessutom tvungen att berätta det för min man flera gånger, då han efter ett ögonblick inte kom ihåg att han skulle åka. Efter en stund kom hemtjänsten hit och hjälpte oss med att packa.

Sedan kom bilen som hemtjänsten hade beställt, och min man gick ut iklädd sina finbyxor och sin blåa tjocka jacka. Hans hår som jag har klippt stod på ända, och stegen tycktes vara så tunga. Jag såg mitt liv försvinna ut genom dörren, samtidigt som jag grät så isoleringstejpen som glasögonen sitter i lossnade från mina kinder. Till slut åkte bilen från färdtjänsten iväg och jag tänkte att mitt liv nu är slut. För någonstans vet jag att jag inte orkar ha min man hemma hela tiden. Jag måste gå en del steg längs livets väg alldeles ensam, utan min man. Och det klarar jag inte av. Jag kan inte ens andas utan honom.

Jag grät nästan hela eftermiddagen och kvällen, och somnade till slut av utmattning. I morse började tårarna strömma igen och de tycks aldrig någonsin kunna sluta. Den skuld jag känner är av en sådan karaktär att jag trycks ner mot marken, samtidigt som min smärta har fått mitt hjärta att gå mitt itu.

I Första Korinthierbrevet, 13:4-8, Nya Testamentet står följande:

Kärleken upphör aldrig… Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Ja, kärleken är sannerligen störst av dessa tre. När allting annat har dött är det den som återstår. Relationen till min man har visat mig precis just det. Ingen tro (trots källan ovan) eller något hopp finns kvar hos mig. Det som fortfarande lever är just kärleken. 

Okategoriserade

Funderingar

Fotolia_103640811_Subscription_Monthly_M.jpg

Idag är jag väldigt trött. Jag tror att jag spände mig inför mötet igår, och min man väckte mig dessutom mycket tidigt i morse. Han var på väg ut, men kunde inte komma förbi den låsta grinden ovanför trappan. Tack och lov för att vi har den!! 

Nu står disken i drivor och tvättkorgen har för länge sedan svämmat över av min tvätt. Jag måste reda ut från vilket konto min mans skatt ska betalas, och jag ska för första gången i mitt liv göra en momsdeklaration. Det är viktigt att jag inte tänker för långt fram i mitt liv, för då kommer jag att bli tokig. 

Just nu har jag ångest för att jag har ätit för mycket ostbågar. Dessutom har jag dåligt samvete för att jag önskar att jag kunde få tillbaka det liv som jag en gång hade. Det är svårt att mista sin frihet, oavsett hur mycket man än älskar den människa som man ger upp den för. Jag funderar också på om jag verkligen till fullo har tagit tillvara på mitt liv. 

Är det nu bara elände som finns kvar att uppleva för mig?

Okategoriserade

Kort statusuppdatering

Dictionary definition of fatigue

Igår hade jag feber och ont i halsen, och jag mår inget vidare idag heller. I morse vaknade vi klockan 02.50, och det känns som om min långvariga sömnbrist nu verkligen börjar att ta ut sin rätt. Jag har svårt att skriva eftersom orden trycks ihop i mitt huvud och rytmen som meningarna brukar bilda verkar ha kommit i otakt. 

Min man går upp och äter på nätterna, vilket gör att jag inte alltid får tillräckligt med mat. Det som finns kvar låter jag min man äta på dagarna, medan jag själv äter vaniljyoghurt och flingor. Jag lider inte så mycket av det, men det gör jag däremot av hemtjänstens anklagande blickar. Den enda som blir dömd för att det ibland inte finns tillräckligt med mat och för att det ser ut som det gör här hemma, är ju jag. Jag måste försöka att strunta i det, men det är svårt när jag är så trött. 

Hemtjänsten har varit här och tvättat så att min man har rena kläder, men jag har inte orkat tvätta mina. När jag väl får lite kraft så att jag kan tvätta finns det ingen plats kvar att hänga upp kläderna på för torkning, eller så måste diskmaskinen köras istället. I vårt hus går det inte att köra flera maskiner samtidigt, eftersom det leder till överbelastning med påföljden att en säkring går. Det går inte ens att sätta på torkskåpet. 

Min nästa terapitid är den 30:e januari, och den 2:a februari ska jag ha ett möte med min mans biståndshandläggare samt representanter från psykiatrin. Jag vet inte vad jag ska säga på det sistnämnda mötet. Jag skulle vilja avboka all hemtjänst eftersom jag bara vill vara ifred. Det känns som om det går åt mer energi för mig att lyckas strunta i vissa ur personalstyrkans dömande av mig, än det gör att själv utföra deras sysslor för min man. 

Igår kom det en inbjudan till ett medlemsmöte för RSMH, och jag känner mig så ledsen för att jag inte kan gå på det. Jag saknar min frihet alltför mycket, men älskar samtidigt också min man alltför djupt. Mitt liv är en olösbar ekvation, en omöjlig situation med ett katastrofalt slut. Hur jag än väljer kommer jag att gå under, vilket borde skapa en känsla av panik hos mig. Men det gör det inte, jag vill bara att detta ska få ett slut.

Anhörigvård Nedstämdhet Okategoriserade

Det finns faktiskt änglar inom psykiatrin

Engel im Licht mit Schneesternen

Idag har min terapeut varit här, och mötet blev verkligen mycket bra. Jag ska få fler tider, telefonstöd och vi ska också tillsammans träffa min mans biståndshandläggare samt företrädare för psykiatrin, för att se till att jag får ytterligare hjälp. Dessutom hjälpte terapeuten mig med att få ut julgranen, dammsuga bort en del barr och tömma brevlådan. Det går inte i ord att beskriva hur oändligt tacksam jag är just nu. Det finns verkligen änglar inom psykiatrin, och ibland dyker de upp när man som bäst behöver dem!

Öppenvård Okategoriserade

Till dig som lider av psykisk ohälsa/psykisk sjukdom

Fotolia_127420269_Subscription_Monthly_M.jpg

Först och främst vill jag säga att jag är ledsen för att just DU lider av psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom. Det medför naturligtvis svårigheter som det hade varit önskvärt att undvika. Men lita på mig när jag säger att det går att uppnå en god livskvalitet, även i de fall då man har återkommande perioder av psykiskt illabefinnande. Jag själv är ett exempel på det.

Du är INTE är mindre intelligent för att du lider av psykisk ohälsa och/eller psykisk sjukdom, även om du ibland kommer att möta fördomar som uttrycker just detta (både ute i samhället och inom psykiatrin). Jag har så ofta råkat ut för sådana ogrundade uppfattningar, men har trots min borderlinediagnos haft ett arbete där intelligens har varit helt avgörande. Glöm heller inte att ett dåligt betyg INTE är likvärdigt med en låg intelligensnivå. Jag hade själv mycket svårt att fokusera på mina studier i gymnasiet, men det förändrades radikalt så fort jag jag fick en fungerande medicinering. 

Om du går i behandling för de problem som du har, är det viktigt att du identifierar de människor som faktiskt kan hjälpa dig och utgöra en resurs i ditt liv. När du väl har funnit dessa individer: håll fast vid dem! Det är emellertid viktigt att du inte gör dig alltför beroende av dem heller, då en separation från dessa ibland måste ske tidigare än planerat (till exempel på grund av sjukdom eller omorganisation). Kom också ihåg att det som du vill (tyvärr) inte alltid är det som är bäst för dig på lång sikt.

När du träffar människor ute i samhället, ge dem tid att lära känna dig och du dem. Försök att göra en bedömning av hur mycket du ska berätta för dem. Det finns olika typer av relationer, och det är viktigt att anpassa informationen därefter. Bygg upp dina relationer under de perioder då du mår bättre, så att du till slut får ett nätverk av vänner där ni hjälper och stöttar varandra. 

Det går att få god hjälp av öppenvården, men för vissa av oss kan det ibland vara nödvändigt att vara inneliggande en tid. Vid de tillfällen som jag har befunnit mig på en avdelning inom slutenvården, har jag identifierat de människor i personalgruppen som ger mig ett gott bemötande, visar kompetens och som engagerar sig. Under vissa arbetspass har ingen sådan utsedd individ varit i tjänst (vilket inte sällan har inträffat under helger samt nätter). Då har jag haft mycket god hjälp av andra patienter, som så ofta har erbjudit tröst och visat ett enormt mått av empati. Men tänk på att inte belasta dem alltför mycket med dina bekymmer, då de precis som du befinner sig i ett skört tillstånd. 

Jag önskar att ingen av oss som lider av psykisk hälsa och/eller psykisk sjukdom ska förlora tron på oss själva, trots att vi ibland blir mycket illa bemötta. Vi måste hålla ut, för nu går vi mot ljusare tider. Vården håller så sakteliga på att förbättras, och en dag kommer även samhällets syn på psykisk ohälsa vara mer human än den idag är. Och vi som på olika sätt är drabbade har ju också varandra! Ingen förstår väl bättre än vi, hur det faktiskt känns att må som vi gör. 

Till sist: Du förtjänar ett gott bemötande. Jag tror på dig!

Okategoriserade Psykisk ohälsa Tips