En lite bättre dag

Fotolia_24554981_Subscription_Monthly_M

Idag har jag faktiskt haft korta stunder då jag har känt mig aningen lite bättre (peppar, peppar). Jag har börjat med räkningarna, läst av vattenmätaren och skickat mätvärdet digitalt. 

För några dagar sedan började jag att äta vitaminer samt järn, och jag hoppas att det kommer att göra mig lite piggare. Inför mitt läkarbesök i april ska jag också ta prover för att se om jag har just vitaminbrist eller järnbrist (vilket är högst troligt med tanke på hur jag har ätit), men också för att kontrollera sköldkörteln. Jag har haft underfunktion tidigare, och min läkare tänkte sätta in Levaxin. Sedan tog jag emellertid plötsligen ett prov som låg inom den undre gränsen för normalvärdet. Men det var några månader innan min man blev dålig. Jag borde naturligtvis ha kontrollerat det igen (särskilt med tanke på att både min mamma och pappa hade fel på sköldkörteln), men det har bara inte funnits utrymme för det. Idag fick jag dock besked om att min man kommer att vara hemifrån två veckor till, och då hoppas jag kunna samla kraft så att jag kan ta mig till doktorn. 

Idag lyser solen och himlen är blå. Jag orkar inte gå ut, men gläds ändå av att se det från sängen när jag vänder blicken mot fönstret. Det blev ingen dusch eller något besök hos min man idag heller, men jag har ringt och hört efter så att han har det bra. Han har också en telefon med sig så att vi kan ringa till varandra. 

Idag när jag såg mig i spegeln tänkte jag att jag ser ut som en sopkvast i håret, och längtade plötsligen efter att orka ta mig till frissan. Jag tänker att bara att jag börjar tänka i de banorna ändå är ett litet framsteg. 

Okategoriserade

Mitt livs svåraste telefonsamtal

Modern, cordless home phone, isolated on a white background

Idag har jag ringt mitt livs svåraste telefonsamtal. Det var ett samtal fyllt av ett oerhört dåligt samvete, en stor ångest och oändlig sorg. Jag pratade med min mans biståndshandläggare och sade att jag inte orkar längre. För det gör jag verkligen inte. Jag har drabbats av en trötthet som inte går att vila bort och det värker i kroppen vid minsta lilla ansträngning. Dessutom blir jag sjuk gång på gång och glömmer sådant som jag aldrig någonsin skulle göra tidigare. Tårarna tycks heller aldrig sluta rinna nedför mina kinder. Jag sover i lakan som inte är bytta på över sex veckor och igår lyckades jag med mycket stor möda, efter att ha vilat några dagar, äntligen duscha. Det var på tiden eftersom jag inte hade gjort det på över en vecka.

Tyvärr finns det ingen korttidsplats åt min man (eftersom det är fullt), vilket gör att han måste komma hem på torsdag trots att jag inte orkar. Min man ska få mer hemtjänst, och det är jag naturligtvis mycket tacksam för. Men det innebär ändå att jag måste genomlida en vecka till med alldeles för lite sömn.

Det vård- och omsorgsboende som skulle passa min man bäst är också fullt. Därför måste vi acceptera en plats på ett annat boende (eftersom läget är så akut) samtidigt som vi ställer oss i kö till det boende som vi önskar att min man ska komma till.

FÖRLÅT mig älskade X!!! Jag gjorde mitt absolut bästa, men det räckte inte ända fram för oss. Jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig de ringar som vi utbytte i en tid då livet var fyllt av både tro, hopp och kärlek. Nu återstår kärleken. Och genom ditt liv har du visat mig att den verkligen är störst av allt.

Anhörigvård Okategoriserade

Underbart är kort

 

 

Fieberthermometer aus Glas

 

Min man är sjuk, och vi kom därför inte iväg igår. Men vi hade en fin dag hemma ändå. Idag är min man sämre, och jag är naturligtvis orolig. Han orkar inte vara uppe, så vi äter i sängen båda två. Jag baddar hans panna, och har rest upp huvudändan på hans säng. Just nu sover han och jag håller tummarna för att han inte ska få lunginflammation. 

Det är en del praktiska saker som jag borde ordna med, men jag får ta tag i det i morgon. Min man var vaken mycket i natt och väckte då också mig, och sömnbristen börjar att ge mig huvudvärk. Men jag orkade fortfarande läsa i förmiddags, och nu kan jag i alla fall titta på TV. Jag är så tacksam för de tips på serier som jag fick i kommentarerna i samband med mitt tidigare inlägg! Att distrahera mig hjälper mig att härda ut.

Jag vet inte om hemtjänsten kommer hit imorgon så att jag kan gå ut. Men det vore skönt att kunna gå hemifrån en liten stund. Kanske kan jag inför mig själv skapa en illusion av att min mans och mitt liv den senaste tiden inte har handlat om döden. Det skulle också vara en stor lättnad att få intrycket av att den är längre bort än den i själva verket är. 

Jag behöver hitta tillbaka till den känsla jag hade i fredags. Men det är nog det här med sömnen som gör att jag bara inte fungerar när min man har varit hemma några dagar. Sömnbristen förvandlar mig till den absolut sämsta versionen som finns av mig, och jag blir en främmande person som jag inte alls tycker om. Jag ser det, men vet fortfarande inte vad jag ska göra åt det. Tänk om jag inte klarar växelvården heller? Det får bara inte hända. Jag måste sätta ena foten framför den andra, bita ihop och fortsätta kämpa.

Okategoriserade

Ett halvfullt glas

Water poured from a plastic bottle into a glass

Nu har min man kommit hem, och jag är överlycklig för det. Så fort han steg innanför dörren kändes allting plötsligen så mycket mindre skrämmande än det tidigare har gjort. Som genom ett trollslag krympte mina problem från stora vindruvor till små russin. 

Jag blev ordentligt uppskrämd av att ha influensan och vara alldeles ensam. Det är första gången på väldigt många år som jag har fått den överhuvudtaget. Jag är lite orolig för min kropp, eftersom jag verkligen inte har tagit hand om den under det senaste året. 

Nu kan jag faktiskt inte längre fortsätta med att äta och sova så lite som jag har gjort sedan min man blev sjuk. Jag har förresten inte motionerat heller. Fast jag tycks ändå ha fått en viss motion genom hanterandet av rullstolen och allt annat som jag har varit tvungen att uträtta. Men det har inte varit en hälsosam motion, utan istället en aktivitet utförd inom ett moln bestående av panik och kortisol. 

Idag när min man väckte mig upplevde jag en känsla som jag inte har upplevt på länge. Jag kände mig tacksam. Tacksam för all den hjälp som jag nu får av samhället och för den jag alltid har fått av min syster. Tacksam för att min man på något mirakulöst sätt kan skapa en illusion hos mig om att han fortfarande kan hjälpa mig, vilket har en lugnande inverkan. Tacksam för den fina stöttning som jag får av er här och av mina följare på Twitter. 

Den senaste tiden har jag varit så trött att jag inte har kunnat känna äkta tacksamhet eller glädje. Men i morse fick jag äntligen se en skymt av den jag var innan min man blev sjuk, en människa som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Jag är glad för att min man och jag fortfarande lever och andas. Dessutom ser jag fram emot att vi i eftermiddag ska vara hemma och mysa tillsammans genom att titta på TV och äta ostbågar. Och det pirrar nästan i mig av förväntan när jag tänker på att vi ska ge oss ut på stan i morgon och bara ha ROLIGT! 

I några timmar har jag uppfattat glaset som är till hälften fyllt som halvfullt istället för halvtomt. Jag måste ta vara på det!

Okategoriserade

Den osynliga gränsen

Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

Depressiv personlighetsstörning och depression Ensamhet Okategoriserade

Äntligen!

Bergsteiger auf einem Gipfel im Gebirge bei Nebel

JAAA!!!! Insatserna från hemtjänsten och boendestödet är nu beviljade! Efter alla dessa månaders kamp mot systemet får jag äntligen hjälp. Jag kan nästan inte tro att det är sant, och jag har läst igenom brevet som jag fick igår flera gånger. Det är så fantastiskt!! Jag får alltså hjälp med städning, tvättning och handling från hemtjänsten. Dessutom får jag boendestöd och någon som kan följa med mig till doktorn om jag skulle behöva. Och jag kommer att ha kvar min fina terapeut som är den som har hjälpt mig att ordna allt detta. Den tacksamhet jag känner mot de som på olika sätt har hjälpt mig och gentemot er som har läst och kommenterat denna blogg, kan inte beskrivas i ord. TACK!! Just nu känns det som om jag tillsammans med er har bestigit ett berg, och att jag faktiskt har kommit upp på toppen!

Jag är fortfarande sjuk, och det verkar vara luftrören och lungorna som är angripna. Igår kväll hade jag svårt att andas, trots luftrörsvidgande och fick sådana panikkänslor. Jag tänkte att det nog är slut med mig, och oroade mig väldigt mycket för vår katt. För om det värsta skulle inträffa så är det ju faktiskt ingen som skulle hitta mig förrän på torsdag, då min man kommer hem. Jag beslöt mig för att hälla upp flera skålar med mat och vatten till katten så att hon överlever fram tills dess. 

Igår upplevde jag verkligen hur sårbar jag är. Och jag saknade så innerligt den människa som min man var innan han blev sjuk, han som kunde hjälpa mig. Jag insåg nog igår kväll rent känslomässigt att han inte längre finns. Men jag älskar min man lika mycket ändå. 

Jag saknade också min mamma på ett sätt som jag inte har gjort på många år. Jag ville ringa upp till himlen och säga att hon måste komma ner och hjälpa mig. Jag saknade min mormor, morfar, farmor och farfar också. Och jag blev arg på livets villkor som tagit dem alla ifrån mig. Dessutom önskade att jag hade en pappa som var normal, som hade en förmåga till att bry sig om mig och min syster. 

Sedan tänkte jag att det skulle vara oerhört grymt att behöva lämna jorden nu, precis när jag har fått veta att jag ska få hjälp. Men med tanke på hur mitt liv har sett ut, så är det inte någonting som skulle förvåna mig. Jag tänkte också att jag måste skriva ett brev till min syster. Sedan somnade jag, och vaknade upp igen på morgonen. Men jag badade inte i svett som jag gjorde när jag vaknade igår. 

Håll en tumme för att det vänder nu och också för att jag får vara frisk! För första gången på länge känner jag nu faktiskt både hopp och glädje. 

Okategoriserade

Ytterst kort statusuppdatering

I förrgår fick jag reda på att min läkare på vårdcentralen ska sluta. Jag har gått hos henne under väldigt många år, och hon har tagit hand om både mina somatiska och psykiska besvär. Jag ska gå dit på ett sista besök för att få nya recept, innan hon går i pension. Egentligen skulle jag då också göra en hälsokoll, men det klarar jag inte just nu. 

I förrgår vaknade jag upp med feber, halsont och hosta och är sämre idag. I eftermiddag åker min man iväg.

Min terapeut har sagt att jag just nu är ytterst sårbar på flera sätt. Idag förstår jag på djupet vad hon vad hon menar med det. Människor runt omkring försvinner på grund av livets gång, och kanske beror faktumet att allt händer samtidigt på att jag är som jag är. Det måste finnas en bakomliggande orsak till att allting händer samtidigt på det är på det här sättet. Jag ligger i min säng och vänder ut och in på mitt liv, och jag förstår inte sambanden mellan orsak och verkan. 

Svaren på era fina kommentarer kommer så fort som jag blir lite bättre. Tack för att ni finns här för mig! 

Okategoriserade