Nu har min man kommit hem, och jag är överlycklig för det. Så fort han steg innanför dörren kändes allting plötsligen så mycket mindre skrämmande än det tidigare har gjort. Som genom ett trollslag krympte mina problem från stora vindruvor till små russin. 

Jag blev ordentligt uppskrämd av att ha influensan och vara alldeles ensam. Det är första gången på väldigt många år som jag har fått den överhuvudtaget. Jag är lite orolig för min kropp, eftersom jag verkligen inte har tagit hand om den under det senaste året. 

Nu kan jag faktiskt inte längre fortsätta med att äta och sova så lite som jag har gjort sedan min man blev sjuk. Jag har förresten inte motionerat heller. Fast jag tycks ändå ha fått en viss motion genom hanterandet av rullstolen och allt annat som jag har varit tvungen att uträtta. Men det har inte varit en hälsosam motion, utan istället en aktivitet utförd inom ett moln bestående av panik och kortisol. 

Idag när min man väckte mig upplevde jag en känsla som jag inte har upplevt på länge. Jag kände mig tacksam. Tacksam för all den hjälp som jag nu får av samhället och för den jag alltid har fått av min syster. Tacksam för att min man på något mirakulöst sätt kan skapa en illusion hos mig om att han fortfarande kan hjälpa mig, vilket har en lugnande inverkan. Tacksam för den fina stöttning som jag får av er här och av mina följare på Twitter. 

Den senaste tiden har jag varit så trött att jag inte har kunnat känna äkta tacksamhet eller glädje. Men i morse fick jag äntligen se en skymt av den jag var innan min man blev sjuk, en människa som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Jag är glad för att min man och jag fortfarande lever och andas. Dessutom ser jag fram emot att vi i eftermiddag ska vara hemma och mysa tillsammans genom att titta på TV och äta ostbågar. Och det pirrar nästan i mig av förväntan när jag tänker på att vi ska ge oss ut på stan i morgon och bara ha ROLIGT! 

I några timmar har jag uppfattat glaset som är till hälften fyllt som halvfullt istället för halvtomt. Jag måste ta vara på det!

JAAA!!!! Insatserna från hemtjänsten och boendestödet är nu beviljade! Efter alla dessa månaders kamp mot systemet får jag äntligen hjälp. Jag kan nästan inte tro att det är sant, och jag har läst igenom brevet som jag fick igår flera gånger. Det är så fantastiskt!! Jag får alltså hjälp med städning, tvättning och handling från hemtjänsten. Dessutom får jag boendestöd och någon som kan följa med mig till doktorn om jag skulle behöva. Och jag kommer att ha kvar min fina terapeut som är den som har hjälpt mig att ordna allt detta. Den tacksamhet jag känner mot de som på olika sätt har hjälpt mig och gentemot er som har läst och kommenterat denna blogg, kan inte beskrivas i ord. TACK!! Just nu känns det som om jag tillsammans med er har bestigit ett berg, och att jag faktiskt har kommit upp på toppen!

Jag är fortfarande sjuk, och det verkar vara luftrören och lungorna som är angripna. Igår kväll hade jag svårt att andas, trots luftrörsvidgande och fick sådana panikkänslor. Jag tänkte att det nog är slut med mig, och oroade mig väldigt mycket för vår katt. För om det värsta skulle inträffa så är det ju faktiskt ingen som skulle hitta mig förrän på torsdag, då min man kommer hem. Jag beslöt mig för att hälla upp flera skålar med mat och vatten till katten så att hon överlever fram tills dess. 

Igår upplevde jag verkligen hur sårbar jag är. Och jag saknade så innerligt den människa som min man var innan han blev sjuk, han som kunde hjälpa mig. Jag insåg nog igår kväll rent känslomässigt att han inte längre finns. Men jag älskar min man lika mycket ändå. 

Jag saknade också min mamma på ett sätt som jag inte har gjort på många år. Jag ville ringa upp till himlen och säga att hon måste komma ner och hjälpa mig. Jag saknade min mormor, morfar, farmor och farfar också. Och jag blev arg på livets villkor som tagit dem alla ifrån mig. Dessutom önskade att jag hade en pappa som var normal, som hade en förmåga till att bry sig om mig och min syster. 

Sedan tänkte jag att det skulle vara oerhört grymt att behöva lämna jorden nu, precis när jag har fått veta att jag ska få hjälp. Men med tanke på hur mitt liv har sett ut, så är det inte någonting som skulle förvåna mig. Jag tänkte också att jag måste skriva ett brev till min syster. Sedan somnade jag, och vaknade upp igen på morgonen. Men jag badade inte i svett som jag gjorde när jag vaknade igår. 

Håll en tumme för att det vänder nu och också för att jag får vara frisk! För första gången på länge känner jag nu faktiskt både hopp och glädje. 

I förrgår fick jag reda på att min läkare på vårdcentralen ska sluta. Jag har gått hos henne under väldigt många år, och hon har tagit hand om både mina somatiska och psykiska besvär. Jag ska gå dit på ett sista besök för att få nya recept, innan hon går i pension. Egentligen skulle jag då också göra en hälsokoll, men det klarar jag inte just nu. 

I förrgår vaknade jag upp med feber, halsont och hosta och är sämre idag. I eftermiddag åker min man iväg.

Min terapeut har sagt att jag just nu är ytterst sårbar på flera sätt. Idag förstår jag på djupet vad hon vad hon menar med det. Människor runt omkring försvinner på grund av livets gång, och kanske beror faktumet att allt händer samtidigt på att jag är som jag är. Det måste finnas en bakomliggande orsak till att allting händer samtidigt på det är på det här sättet. Jag ligger i min säng och vänder ut och in på mitt liv, och jag förstår inte sambanden mellan orsak och verkan. 

Svaren på era fina kommentarer kommer så fort som jag blir lite bättre. Tack för att ni finns här för mig! 

Min man har varit hemma sedan i torsdags. Igår när solen strålade och satte guldskimmer på såväl himmel som jord, åkte vi in till stan med bilen. Som vi njöt av att andas, färdas och se på omgivningarna genom vindrutan. För en stund kände vi oss äntligen delaktiga i livet igen. 

Vi köpte varsin glass som smakade sommar, minnen och hopp och efter det åkte vi lite till. Jag kommer att komma ihåg vår färd, eftersom vi nog båda för en stund kände oss som de så mycket starkare individer som vi en gång var. 

När vi kom hem igen steg vi in i den verklighet som oroar oss båda. Min man ramlade under kvällen och jag var tvungen att larma eftersom jag inte fick upp honom från golvet. Under natten vaknade jag av att jag skrek, eftersom jag drömde att min man föll igen. Idag är han mycket dålig i magen, och vi får därför hålla oss hemma. 

Igår fick jag äntligen det sista underlaget till momsdeklarationen som nu är klar. 

Just nu är jag mycket ledsen för mer än bara min mans tillstånd. Det känns som om jag håller på att mista allt som jag håller kärt. Men trots att min man är så svag håller jag ändå fast vid honom när stormar och regn sköljer in över mig, i form av oro och gråt. Vi är två trasiga, svaga och vingklippta människor, som fortfarande stöttar och värmer varandra med kärlek när vågorna svallar och slår.

Vi har båda gjort allt som vi har kunnat. Hur det än går kan ingen ta ifrån oss det.

Idag har jag haft en jobbig dag. Först var jag i stan och bad om kopior på en del av de fakturor som min man skickade ut innan han blev dålig. Det har inte gått att hitta några sådana hemma. Troligtvis ligger de lagrade i den dator som har gått sönder, men den har absolut sett sina bästa dagar och går med all sannolikhet aldrig mer att få igång.

Sedan åkte jag till min man som var väldigt trött idag, och han sov nästan ett i par timmar innan mötet började. Själv var jag mycket nervös inför vad mötet skulle komma att resultera i. Dessutom har jag ätit fruktansvärt dåligt den senaste tiden på grund av att jag inte har orkat handla. När väl mötet skulle börja kände jag mig därför så svag att jag trodde att jag skulle dö. Min mans biståndshandläggare sa att ”det syns verkligen att du inte alls mår bra”. Terapeuten hämtade vatten, och efter det blev jag i alla fall så pass mycket bättre att vi kunde genomföra mötet.

Jag inledde med att säga att jag måste få prova detta med växelvård, för jag vill verkligen göra allt för min man. Därför kommer han hem på torsdag så som det var tänkt. Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska informera hemtjänsten om min psykiska ohälsa i mitten av mars. Jag sa att jag bara vill ha ett besök per dag från hemtjänsten (då min man är hemma) innan de har fått denna information. För näst efter min mans tillstånd är det just deras bristande förståelse av min psykiska ohälsa/sjukdom som tar allra mest kraft från mig.

I mitt förra inlägg skrev jag ju att jag upplevde att personalen på den avdelning där min man nu vistas inte alls är så tillmötesgående och trevlig som på korttidsenheten. Detta visade sig idag vara en uppfattning som jag faktiskt inte är ensam om att ha, och jag behöver därför verkligen se över om det finns andra alternativ när det gäller vård för min man. Jag och terapeuten ska tillsammans besöka andra vårdinstanser där min man skulle kunna vistas, men ingen ansökan om ett permanent boende lämnas in i nuläget.

Eftersom jag ännu inte har hört någonting om den övriga hjälp som jag ska få, ska min terapeut ta kontakt med biståndshandläggaren för psykiatrin och meddela att det är bråttom (i synnerhet när det gäller det här med inköpen). Det är ju för märkligt att hjälp kan sättas in så snabbt då en människa får somatiska problem, medan det måste dröja så väldigt länge när det gäller en individ som får svårigheter på grund av psykisk ohälsa/sjukdom (om man nu får någon hjälp alls när det gäller det sistnämnda)!! Jag har aldrig någonsin upplevt skillnaden så tydlig som just nu.   

På mötet talade vi också om det här med den utredning som ska inledas, och det visade sig ju inte alls vara så som jag hade föreställt mig det. Jag kan fortfarande själv bestämma om min man ska vara hemma och utredningen består till största delen av information som redan finns nedskriven. Eftersom jag uttryckte en viss oro idag kring detta kommer jag också att få läsa igenom allting.

Nu är jag mycket trött, men känner väldigt nöjd med dagen. Jag måste gå och lägga mig nu.

Under ett par veckor har jag lidit av en trötthet som nästan helt har förlamat mig. Igår fick jag emellertid veta att min systers knöl inte är farlig, och då släppte en oerhört tung sten från mitt hjärta. Jag är verkligen så oändligt tacksam för att hon är frisk!!

Min man kommer hem på torsdag och jag är väldigt nervös för att jag inte ska orka att genomföra allt som behöver göras under den vecka som han är hemma. Jag är trött på ett sätt som jag aldrig har upplevt tidigare. Det är en i grunden djup trötthet som inte har givit vika, trots att jag har vilat mycket sedan min man åkte in på korttidsenheten. Jag sover heller inte alls bra på nätterna och har börjat att drömma fruktansvärda mardrömmar. Jag vaknar så ofta av att jag skriker och är alldeles genomsvettig. Otäckt!!

Nu befinner sig min man på avdelningen för växelvård. Jag var och hälsade på honom i förrgår och upplevde att personalen inte alls var lika tillmötesgående och trevliga som på den förra avdelningen (korttidsenheten). Jag var väldigt ledsen när jag gick därifrån, och kan inte riktigt förstå varför jag låter deras agerande påverka mig så.

På tisdag ska min man och jag ha ett möte tillsammans med min terapeut och min mans biståndshandläggare igen. Jag tror att både psykiatrin och biståndshandläggaren menar att även växelvård blir för tungt för mig och därför ska en utredning inledas. I fredags när jag fick reda på detta drabbades jag av en fruktansvärd ångest. Det känns som om vi själva tappar kontrollen och rätten att bestämma över hur vi vill ha det.

Jag borde ha svarat på flera meddelanden och lagt ner mer tid på bloggen. Så om du läser detta och undrar varför jag inte har svarat eller kontaktat dig så ber jag om ursäkt för det. Jag är helt enkelt utmattad.

Jag har varit yr i huvudet under ett par dagar och jag har därför inte orkat skriva någonting. Idag har jag dock varit och hälsat på min man igen. Innan jag gick åkte till honom köpte jag en röd ros, en mugg med hjärtan på samt ett kort. När jag kom till korttidsenheten åt min man och jag lite mat och firade alla hjärtans dag.

Nu under eftermiddagen har jag också fått veta att växelvården är beviljad. Dessutom ska min terapeut tillsammans med biståndshandläggaren för psykiatrin besöka hemtjänsten och informera om min bakgrund samt min psykiska ohälsa/sjukdom. Jag har också fått boendestöd, men övriga åtgärder tar det lite längre tid att få besked om. Det är bara att fortsätta att hålla tummarna.

Jag har gett min man en demenssäker mobiltelefon (han lider dock inte av demens, men hjärnskadan yttrar sig på ungefär samma sätt). Han ringer mig nu ca 25-30 gånger per dag och eftersom jag är så trött beslutade jag mig igår för att jag är tvungen att stänga av ringsignalen ibland. Min terapeut och jag har talat om ett annat alternativ, nämligen att låta personalen ta mobilen under vissa perioder vilket gör att min man bara kan ringa mig vid vissa tidpunkter. Jag klarar dock inte av detta eftersom jag är så rädd att inte få tag på honom. I hela mitt vuxna liv har han precis varenda gång som jag har oroat mig för någonting sagt att ”det kommer att ordna sig”. Och det har det ju alltid gjort. Denna gång kanske det inte gör det, men så fort jag hör honom säga det så mår jag bättre ändå.

Just nu håller jag på med denna eländiga momsdeklaration och problemet är att jag inte har någon aning om vad som har hänt i företaget innan min man blev sjuk. Huset ser ut som ett slagfält, så det är inte direkt lätt att hitta någonting här heller.

Jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag!

Jag upplever att det bara finns bara två personer i mitt liv som har älskat mig villkorslöst, och som har stått vid min sida oavsett hur jag har betett mig då jag har mått dåligt. Dessa är min man och min syster. 

Redan som barn stod jag och min syster varandra väldigt nära. Vi var också så lika till utseendet att många misstog oss för att vara tvillingar. Jag minns vårt förhållande under vår barndom som otroligt varmt, och upplevelserna med henne är mina allra käraste minnen som jag har från denna tid. 

Min syster var min bästa lekkamrat, och vi hade genom hela vår uppväxt så otroligt roligt tillsammans. Vi har båda två begåvats med en mycket speciell humor, som ingen annan riktigt tycks förstå. Vår mamma och pappa hade också båda en stor portion humor och det är som om min syster och jag fick ärva en kombination av deras ”humorgener” upphöjt i kubik. Vår fantasi var det heller aldrig någon hejd på, och vi hittade på så mycket upptåg i vår barndom som jag än idag ofta skrattar åt.

Jag minns ju min egen barndom som mycket svår, men min syster räddade genom sitt sätt att vara faktiskt redan livet på mig då. Hon var ljuset i en för mig mycket lång och svår mardröm. 

Jag förlorade på sätt och vis mina föräldrar mycket tidigt, då jag blev placerad i fosterhem. Men jag förlorade aldrig min syster, även om vi hade mindre kontakt under en period. Sedan gick min stackars lilla mamma bort i sjukdom, och vår pappa saknar tyvärr förmågan att bry sig om oss på grund av sina problem. Så det blev min syster och jag mot världen. 

En gång då jag var ca 20 var jag tvungen att tillbringa en jul på ett behandlingshem på grund av att jag under en längre tid hade lidit mycket allvarliga ätstörningar. Då kom min syster upp och firade julen tillsammans med mig. Varken mamma eller pappa var där, det var bara vi två. Det är den finaste julklapp som jag någonsin har fått! 

Under hela mitt vuxna liv har jag lidit av min psykiska ohälsa, och också haft stora problem med att få hjälp från vården. Då har min syster alltid funnits där och räddat mig. Hon har rest upp till mig och besökt mig, varit med på läkarsamtal, ringt telefonsamtal och sett till att jag har fått hjälp. Ibland har hon i kontakten med vården också använt sig av sin yrkesroll, och som jurist sett till att lagar och föreskrifter faktiskt följs. 

Idag är min syster den allra finaste människa som man kan tänka sig. Hon är god, empatisk, ödmjuk, söt och har en moralisk kompass som är enastående. Jag önskar så att vår mamma kunde se henne från sin himmel, för hon skulle vara så oerhört stolt!! 

Nu har min älskade lillasyster nyligen själv blivit en mamma, och jag vet att hon är en helt fantastisk mor. Och JAG har fått bli gudmor till hennes underbara lilla dotter. Jag med mina psykiska problem har fått äran och förtroendet att hjälpa till med att ta hand om det finaste som min syster och hennes man har. Det är verkligen ÄKTA syskonkärlek.

Varken min syster eller jag vet vad som kommer att hända oss i livet. Vi vet bara att vi alltid kommer hjälpa varandra genom de svårigheter som vi möter. Och jag kommer att som gudmor göra allt för att hjälpa hennes lilla dotter och ta mig igenom mina mörka perioder för att kunna göra det. 

Jag tänker så ofta ofta att jag önskar att jag hade kunnat göra mer för att visa min tacksamhet och kärlek gentemot min syster. Jag har haft otur med så väldigt mycket i livet, men jag fick den bästa syster som finns. Utan henne hade jag inte funnits idag, och de fina minnen som hon har gett mig väger ensamma upp allt elände som jag har upplevt. 

Jag älskar dig oändligt mycket allra käraste lilla syster!!

Här kommer en kort statusuppdatering. Just nu känner jag mig alldeles bedövad. Min man är fortfarande kvar på korttidsboendet eftersom det är fullt på växelvården.

När jag var och hälsade på honom i onsdags upptäckte jag att han var alldeles blå och lila i halva ansiktet. Jag rusade ut till personalen som satt på expeditionen och de meddelade mig att orsaken kan vara att min man har ramlat eller att ett blodkärl har brustit i hans ansikte. Även om det denna gång inte var farligt har jag inte kunnat låta bli att gå in i fällan som består av katastroftänkande. Tänk om han ramlar på ett annat sätt nästa gång? När brister nästa blodkärl?

Anledningen till att jag just nu känner mig alldeles handlingsförlamad är också att min syster har hittat en knöl i sitt bröst. Jag tror ju verkligen att det är någonting godartat, men då vår mamma gick bort i bröstcancer förstår jag ju att min stackars syster lider något alldeles förfärligt av att behöva vänta på ett besked.

Själv håller jag tummarna för både min man och min syster, och kan inte fungera som jag ska förrän jag vet att de har det bra. Den senaste veckan har jag i stort sett bara legat i sängen i fyra av sex dagar. I onsdags samt idag tog jag mig upp för att åka och hälsa på min man och innan jag åkte hem idag handlade jag lite mat. Under gårdagen åt jag bara knäckebröd eftersom allting annat var slut.

Igår lyckades jag sätta på diskmaskinen och plocka ner några av de tomtar som fortfarande pryder vårt hus. Efteråt kändes det som om jag har bestigit ett högt berg. Julsakerna borde naturligtvis ha tagits ner för länge sedan, men det har bara inte gått.

Jag måste göra momsdeklarationen också, vilket i sig är en omöjlig uppgift. Min man har skött all bokföring själv, men den dator som han har använt tror jag gick sönder förra året. Han minns själv inte heller vad han har gjort i företaget under de senaste åren.