Lägesrapport

Jag är förfärligt ledsen för att jag har varit så dålig på att uppdatera min blogg och också för att jag inte har kommenterat andra bloggar! Den senaste tiden har varit väldigt svår för mig.

Sorry!

Flytten åt min man är klar, men jag måste märka hans kläder och också ordna med hans telefon som inte fungerar. Jag har en väninna som kom och hjälpte på inflyttningsdagen, och hon ringde också några samtal åt mig när jag mådde som sämst. Resten har jag skött på egen hand. Jag har samtidigt också hållit på med underlaget till våra deklarationer, och det har varit besvärligt. Min man kommer inte ihåg vad han gjorde innan sitt hjärtstopp och jag har inte haft någon aning om det eftersom det tidigare var han som skötte vår komplicerade ekonomi.

Dessutom har jag haft magsjuka och det var förfärligt att inte ha någon som kunde hjälpa mig under dessa dagar. Min väninna hade då lunginflammation, så det var nödvändigt att jag klarade av det på egen hand. Jag kunde då heller inte vända mig till hemtjänsten, eftersom jag då riskerade att överföra smittan till gamla och sjuka. Jag fick krypa till kylen för att hämta blåbärssoppa.

För ett par veckor sedan fick jag också några konstiga röda prickar på benen (främst på det ena benet). Jag blev jätteorolig och var helt säker på att det var någonting mycket allvarligt, vilket gjorde att jag varken kunde äta eller sova. Till saken hör också att jag är FRUKTANSVÄRT rädd för allt vad sjukdomar, läkare och sjukhus heter. Dessutom har den läkare som jag har haft i många år gått i pension när det gäller att träffa patienter. Hon handleder dock fortfarande andra läkare och är därför ändå kvar på vårdcentralen. Jag gick till rådgivningen för att träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning. När jag satt i väntrummet var jag helt kallsvettig och trodde att jag skulle svimma. Till slut blev det min tur och sjuksköterskan sa att jag var tvungen att träffa en läkare och kanske få en remiss till en hudmottagning. Hon avslutade med att säga, att hon inte TRODDE att det var något farligt, men att det inte gick att säga helt säkert.

Jag gick hem och var helt förstörd och jag tänkte på hur det ska gå för min man om något händer mig. Följande dag skulle jag ringa till vårdcentralen, men det gick bara inte. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag ändå fick komma och visa upp utslagen för min gamla läkare. Vid detta besök konstaterades att det är hårsäckarna som är inflammerade. TACK gode Gud!!!

Min man var hemma i helgen och han kommer hit i morgon igen. Det är underbart att ha honom hemma, men det är klart att jag blir trött också. Förra helgen beställde vi pizza och såg på roliga filmer. Vi var också ute och åkte en biltur på söndagen. Det var förfärligt tomt när han åkte tillbaka till boendet.

Jag har sagt upp mitt boendestöd och mår faktiskt bättre av det. Tyvärr har boendestödet i vårt område fått nya förhållningsorder när det gäller sättet att arbeta. Det innebär att de ENBART kan hjälpa till med det som är specificerat i förväg, och att de följaktligen inte kan hjälpa till om man får akuta problem. Dessutom är mitt största problem just nu att jag är utmattad, och inte att jag har svårt med motivationen. Min terapeut förstår hur jag resonerar och det känns skönt. Jag har kvar hemtjänsten som är lite mer flexibla och som inte kräver så mycket energi från mig.

Håll en tumme för att min man och jag får vara friska!! Jag orkar inte med mer elände nu.

Till sist: kram till dig som läser detta inlägg!

Okategoriserade

Livstecken

Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

Okategoriserade

En hemsk mardröm

Det här är en mardröm. Idag har jag varit aktiv från morgon till kväll och nu värker hela kroppen. Det som är positivt är att jag har fått tag i en flyttfirma och även att en väninna kan hjälpa mig lite (men hon orkar inte så mycket eftersom hon också lider av psykisk sjukdom). Tyvärr har hon ingen bil. 

Flyttfirman kan kan flytta möbler och flyttkartonger på torsdag. Innan min man flyttar in på boendet måste emellertid allt vara klart. Det betyder att jag måste ha beställt möbler på IKEA samt monterat dessa, bestämt vad som ska tas med hemifrån, packat ned i alla flyttkartonger, märkt alla kläder och sängkläder, inhandlat sådant som min man behöver, satt upp gardiner och tavlor samt packat upp alla flyttlådor. Inget av detta har jag ännu gjort. Flyttkarongerna kommer nu ikväll och etiketterna för kläderna har inte kommit än. 

Jag har ställt in min egen hemtjänst och boendestöd för att jag inte hinner med detta nu. Nu till det värsta av allt: min mans korttidsplats går ut i morgon, och chefen för biståndshandläggarna som fattar beslut i frågan är oanträffbar. Om min man kommer hem i morgon kan jag inte lämna honom, utan måse ta med både honom och rullstolen i bilen så fort jag ska lämna huset. Eftersom min man har plats på ett boende har han då heller ingen hemtjänst och jag har ingen rätt till avlastning. 

Okategoriserade

Mycket kort lägesrapport 

Min man har fått plats på ett boende och jag måste flytta åt honom inom en vecka. Eventuellt har jag ännu kortare tid på mig. Min terapeut försökte att få kontakt med ersättaren till biståndshandläggaren igår (den ordinarie har varit sjuk under veckan), men utan framgång. Jag är helt ensam och idag har jag dessutom blivit sjuk igen. Förlåt mig för att jag inte uppdaterar bloggen så ofta, och för att jag inte har kommenterat era bloggar. Situationen är mig just nu övermäktig. Systemet kring min man är inte gjort för att hantera en anhörig som har en psykisk funktionsnedsättning, utmattning och som har svårt med sociala kontakter. En anhörig ska vara stark, åtminstone när man är i min ålder. Just nu är jag allt annat än det. Snart är det enda som återstår att gå till pressen. 

Okategoriserade

Nattsvart

Dark abstract polygonal background

Jag är hemsk ledsen för att jag inte har skrivit på så länge. Tyvärr mår jag verkligen dåligt just nu.

Det som har hänt den senaste tiden är bland annat att jag har varit hos doktorn. Där fick jag reda på att jag har D-vitaminbrist och jag fick några tabletter för det. Det var sista gången som jag träffade min läkare som jag har haft i så många år, eftersom hon nu går i pension.

En kväll när jag satt i arbetsrummet och letade efter ett papper, var det någon som knackade på ytterdörren så väldigt hårt, och sedan ryckte vederbörande också i dörren. Det har hänt ett par gånger förut. Jag blev jätterädd och kröp ihop under skrivbordet och funderade på att ringa polisen, men till slut upphörde det. Fast om det händer igen så måste jag larma.

En dag när jag skulle åka och hälsa på min man startade inte bilen. Jag var tvungen att ringa efter en bärgningsbil, som med nöd och näppe fick igång den. Sedan åkte jag in till stan och bytte batteri.

Min mans hosta har varit aningen bättre de senaste dagarna (peppar, peppar). Men han är så trött att han orka inte göra någonting annat än att ligga i sängen. Jag har pratat med en doktor som meddelade att det inte finns någonting mer att göra för honom. Och det var då som jag började må såhär dåligt.

Min man har nu fått en plats på ett vård- och omsorgsboende och vi ska åka dit i nästa vecka. Sedan måste jag alltså flytta på egen hand, och jag förstår bara inte hur jag ska orka det. Huset ser värre ut än någonsin, och jag lider verkligen av det. Det går inte att släppa in någon. Jag måste börja med deklarationerna också. Den mat som jag skulle äta den här veckan har jag inte orkat hämta. Dessutom borde jag gå till Apoteket. Allting är kaos.

Mina självmordstankar är mycket höga just nu. Jag är så trött på allt och ser ingen annan väg ut ur detta elände.

Okategoriserade

Svåra tider

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu, och gråter av såväl rädsla som sorg.

Min man har en gräslig hosta, och jag har hälsat på honom tre gånger på fyra dagar. Det är oklart om hans hosta det beror på en infektion eller på hjärtsvikten. Igår såg jag till att han fick träffa en doktor, och de skulle hålla min man under noggrann uppsikt.

Idag ligger jag utslagen i min säng. Personalen på korttidsenheten har tvättat min mans mobiltelefon igen (för tredje gången) och därför kan vi inte ringa till varandra.

Under sommaren infaller min mans födelsedag samt vår bröllopsdag, och jag vet inte om vi hinner fira dessa dagar. Varje gång telefonen ringer här så får jag hjärtat i halsgropen och ber en tyst bön om att det inte ska vara det där hemska samtalet om att allt är slut. Käre Gud låt min man få leva!

Praying in the rain

Jag kan inte ge upp eftersom min man behöver mig, trots att jag egentligen inte orkar mer. Älskade X, nu kämpar jag för din skull.

Okategoriserade

Att ångra det man inte gjorde

Det sista som man man sade till mig innan han gick ut genom dörren den där olycksaliga dagen som han senare fick sitt hjärtstopp (och påföljande hjärnskador), var att han älskar mig. Jag som låg i sängen svarade med att tala om för honom att jag älskar honom också. Det var och är fortfarande någonting som vi säger till varandra flera gånger varje dag. 

Det är naturligtvis så att vi med tiden glömmer stora delar av samtal som vi har haft med andra människor. Men då någon dör eller råkar ut för något riktigt allvarligt är min erfarenhet att man på något märkligt vis lyckas plocka fram ett mycket detaljerat minne av hur den sista interaktionen med den drabbade har sett ut. Man minns med en mycket stor precision både den verbala och ickeverbala kommunikationen. Just detta minne bär man sedan med sig genom hela livet, och det bleknar inte i samma takt som hågkomsten av andra upplevelser. Det är och förblir jämförelsevis mycket starkt i relation till andra minnesbilder. 

Tyvärr kan emellertid denna sista interaktion ibland leda till en stor smärta senare i livet. Kanske ångrar man något man uttryckte i vredesmod, eller så ångrar man det som man inte sade men som man ville ha sagt. 

Min mamma och jag brukade alltid avsluta våra telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Med tiden har mina minnen av många av våra samtal bleknat, men det sista kommer jag ihåg med en mycket stor exakthet, fastän det är över femton år sedan vi talades vid för sista gången. Jag var då väldigt ung, och trots att min mamma var sjuk hade jag ingen tanke på att hon skulle dö. Hon berättade att hon stod och skalade potatis när jag ringde och hon verkligen såg fram emot sommaren. Av någon konstig anledning avslutade vi emellertid inte just detta sista samtal med att klä vår kärlek i ord. Några dagar senare var hon nedsövd, och jag befann mig i Bangkok. Jag ringde till sjukhuset och bad min syster att lägga telefonluren vid mammas öra, och jag sade det som jag ville säga till henne. Några timmar senare blev min hon en ängel i Guds himmelrike. 

Man ångrar inte bara sådant som man har gjort i livet, utan också det som aldrig blev av. Jag vet i mitt hjärta att min mamma och jag älskade varandra. Vi uttryckte det så många gånger och det visades också så ofta genom våra handlingar gentemot varandra. Men om jag fick vända tillbaka till förfluten tid tiden och göra om en enda sak i mitt liv, skulle det vara att avsluta vårt sista samtal med att säga ”Jag älskar dig”. 

regrets sign

Sjukdom och död kan komma med en hastighet som är mentalt ofattbar. En människa som är fullt frisk kan på ett ögonblick lämna jorden eller få sådana men som gör att det inte går att kommunicera det man vill ha sagt. Så om du vill visa någon din kärlek, be om förlåtelse eller göra det du drömt om: gör det NU om du kan. Tiden för att handla är precis just nu. Framtiden vet vi ingenting om. 

Okategoriserade Tips