Jag är förfärligt ledsen för att jag har varit så dålig på att uppdatera min blogg och också för att jag inte har kommenterat andra bloggar! Den senaste tiden har varit väldigt svår för mig.

Flytten åt min man är klar, men jag måste märka hans kläder och också ordna med hans telefon som inte fungerar. Jag har en väninna som kom och hjälpte på inflyttningsdagen, och hon ringde också några samtal åt mig när jag mådde som sämst. Resten har jag skött på egen hand. Jag har samtidigt också hållit på med underlaget till våra deklarationer, och det har varit besvärligt. Min man kommer inte ihåg vad han gjorde innan sitt hjärtstopp och jag har inte haft någon aning om det eftersom det tidigare var han som skötte vår komplicerade ekonomi.

Dessutom har jag haft magsjuka och det var förfärligt att inte ha någon som kunde hjälpa mig under dessa dagar. Min väninna hade då lunginflammation, så det var nödvändigt att jag klarade av det på egen hand. Jag kunde då heller inte vända mig till hemtjänsten, eftersom jag då riskerade att överföra smittan till gamla och sjuka. Jag fick krypa till kylen för att hämta blåbärssoppa.

För ett par veckor sedan fick jag också några konstiga röda prickar på benen (främst på det ena benet). Jag blev jätteorolig och var helt säker på att det var någonting mycket allvarligt, vilket gjorde att jag varken kunde äta eller sova. Till saken hör också att jag är FRUKTANSVÄRT rädd för allt vad sjukdomar, läkare och sjukhus heter. Dessutom har den läkare som jag har haft i många år gått i pension när det gäller att träffa patienter. Hon handleder dock fortfarande andra läkare och är därför ändå kvar på vårdcentralen. Jag gick till rådgivningen för att träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning. När jag satt i väntrummet var jag helt kallsvettig och trodde att jag skulle svimma. Till slut blev det min tur och sjuksköterskan sa att jag var tvungen att träffa en läkare och kanske få en remiss till en hudmottagning. Hon avslutade med att säga, att hon inte TRODDE att det var något farligt, men att det inte gick att säga helt säkert.

Jag gick hem och var helt förstörd och jag tänkte på hur det ska gå för min man om något händer mig. Följande dag skulle jag ringa till vårdcentralen, men det gick bara inte. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag ändå fick komma och visa upp utslagen för min gamla läkare. Vid detta besök konstaterades att det är hårsäckarna som är inflammerade. TACK gode Gud!!!

Min man var hemma i helgen och han kommer hit i morgon igen. Det är underbart att ha honom hemma, men det är klart att jag blir trött också. Förra helgen beställde vi pizza och såg på roliga filmer. Vi var också ute och åkte en biltur på söndagen. Det var förfärligt tomt när han åkte tillbaka till boendet.

Jag har sagt upp mitt boendestöd och mår faktiskt bättre av det. Tyvärr har boendestödet i vårt område fått nya förhållningsorder när det gäller sättet att arbeta. Det innebär att de ENBART kan hjälpa till med det som är specificerat i förväg, och att de följaktligen inte kan hjälpa till om man får akuta problem. Dessutom är mitt största problem just nu att jag är utmattad, och inte att jag har svårt med motivationen. Min terapeut förstår hur jag resonerar och det känns skönt. Jag har kvar hemtjänsten som är lite mer flexibla och som inte kräver så mycket energi från mig.

Håll en tumme för att min man och jag får vara friska!! Jag orkar inte med mer elände nu.

Till sist: kram till dig som läser detta inlägg!

Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

Det här är en mardröm. Idag har jag varit aktiv från morgon till kväll och nu värker hela kroppen. Det som är positivt är att jag har fått tag i en flyttfirma och även att en väninna kan hjälpa mig lite (men hon orkar inte så mycket eftersom hon också lider av psykisk sjukdom). Tyvärr har hon ingen bil. 

Flyttfirman kan kan flytta möbler och flyttkartonger på torsdag. Innan min man flyttar in på boendet måste emellertid allt vara klart. Det betyder att jag måste ha beställt möbler på IKEA samt monterat dessa, bestämt vad som ska tas med hemifrån, packat ned i alla flyttkartonger, märkt alla kläder och sängkläder, inhandlat sådant som min man behöver, satt upp gardiner och tavlor samt packat upp alla flyttlådor. Inget av detta har jag ännu gjort. Flyttkarongerna kommer nu ikväll och etiketterna för kläderna har inte kommit än. 

Jag har ställt in min egen hemtjänst och boendestöd för att jag inte hinner med detta nu. Nu till det värsta av allt: min mans korttidsplats går ut i morgon, och chefen för biståndshandläggarna som fattar beslut i frågan är oanträffbar. Om min man kommer hem i morgon kan jag inte lämna honom, utan måse ta med både honom och rullstolen i bilen så fort jag ska lämna huset. Eftersom min man har plats på ett boende har han då heller ingen hemtjänst och jag har ingen rätt till avlastning. 

Min man har fått plats på ett boende och jag måste flytta åt honom inom en vecka. Eventuellt har jag ännu kortare tid på mig. Min terapeut försökte att få kontakt med ersättaren till biståndshandläggaren igår (den ordinarie har varit sjuk under veckan), men utan framgång. Jag är helt ensam och idag har jag dessutom blivit sjuk igen. Förlåt mig för att jag inte uppdaterar bloggen så ofta, och för att jag inte har kommenterat era bloggar. Situationen är mig just nu övermäktig. Systemet kring min man är inte gjort för att hantera en anhörig som har en psykisk funktionsnedsättning, utmattning och som har svårt med sociala kontakter. En anhörig ska vara stark, åtminstone när man är i min ålder. Just nu är jag allt annat än det. Snart är det enda som återstår att gå till pressen. 

Jag är hemsk ledsen för att jag inte har skrivit på så länge. Tyvärr mår jag verkligen dåligt just nu.

Det som har hänt den senaste tiden är bland annat att jag har varit hos doktorn. Där fick jag reda på att jag har D-vitaminbrist och jag fick några tabletter för det. Det var sista gången som jag träffade min läkare som jag har haft i så många år, eftersom hon nu går i pension.

En kväll när jag satt i arbetsrummet och letade efter ett papper, var det någon som knackade på ytterdörren så väldigt hårt, och sedan ryckte vederbörande också i dörren. Det har hänt ett par gånger förut. Jag blev jätterädd och kröp ihop under skrivbordet och funderade på att ringa polisen, men till slut upphörde det. Fast om det händer igen så måste jag larma.

En dag när jag skulle åka och hälsa på min man startade inte bilen. Jag var tvungen att ringa efter en bärgningsbil, som med nöd och näppe fick igång den. Sedan åkte jag in till stan och bytte batteri.

Min mans hosta har varit aningen bättre de senaste dagarna (peppar, peppar). Men han är så trött att han orka inte göra någonting annat än att ligga i sängen. Jag har pratat med en doktor som meddelade att det inte finns någonting mer att göra för honom. Och det var då som jag började må såhär dåligt.

Min man har nu fått en plats på ett vård- och omsorgsboende och vi ska åka dit i nästa vecka. Sedan måste jag alltså flytta på egen hand, och jag förstår bara inte hur jag ska orka det. Huset ser värre ut än någonsin, och jag lider verkligen av det. Det går inte att släppa in någon. Jag måste börja med deklarationerna också. Den mat som jag skulle äta den här veckan har jag inte orkat hämta. Dessutom borde jag gå till Apoteket. Allting är kaos.

Mina självmordstankar är mycket höga just nu. Jag är så trött på allt och ser ingen annan väg ut ur detta elände.

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu, och gråter av såväl rädsla som sorg.

Min man har en gräslig hosta, och jag har hälsat på honom tre gånger på fyra dagar. Det är oklart om hans hosta det beror på en infektion eller på hjärtsvikten. Igår såg jag till att han fick träffa en doktor, och de skulle hålla min man under noggrann uppsikt.

Idag ligger jag utslagen i min säng. Personalen på korttidsenheten har tvättat min mans mobiltelefon igen (för tredje gången) och därför kan vi inte ringa till varandra.

Under sommaren infaller min mans födelsedag samt vår bröllopsdag, och jag vet inte om vi hinner fira dessa dagar. Varje gång telefonen ringer här så får jag hjärtat i halsgropen och ber en tyst bön om att det inte ska vara det där hemska samtalet om att allt är slut. Käre Gud låt min man få leva!

Jag kan inte ge upp eftersom min man behöver mig, trots att jag egentligen inte orkar mer. Älskade X, nu kämpar jag för din skull.

Idag har jag faktiskt haft korta stunder då jag har känt mig aningen lite bättre (peppar, peppar). Jag har börjat med räkningarna, läst av vattenmätaren och skickat mätvärdet digitalt. 

För några dagar sedan började jag att äta vitaminer samt järn, och jag hoppas att det kommer att göra mig lite piggare. Inför mitt läkarbesök i april ska jag också ta prover för att se om jag har just vitaminbrist eller järnbrist (vilket är högst troligt med tanke på hur jag har ätit), men också för att kontrollera sköldkörteln. Jag har haft underfunktion tidigare, och min läkare tänkte sätta in Levaxin. Sedan tog jag emellertid plötsligen ett prov som låg inom den undre gränsen för normalvärdet. Men det var några månader innan min man blev dålig. Jag borde naturligtvis ha kontrollerat det igen (särskilt med tanke på att både min mamma och pappa hade fel på sköldkörteln), men det har bara inte funnits utrymme för det. Idag fick jag dock besked om att min man kommer att vara hemifrån två veckor till, och då hoppas jag kunna samla kraft så att jag kan ta mig till doktorn. 

Idag lyser solen och himlen är blå. Jag orkar inte gå ut, men gläds ändå av att se det från sängen när jag vänder blicken mot fönstret. Det blev ingen dusch eller något besök hos min man idag heller, men jag har ringt och hört efter så att han har det bra. Han har också en telefon med sig så att vi kan ringa till varandra. 

Idag när jag såg mig i spegeln tänkte jag att jag ser ut som en sopkvast i håret, och längtade plötsligen efter att orka ta mig till frissan. Jag tänker att bara att jag börjar tänka i de banorna ändå är ett litet framsteg. 

Min man är sjuk, och vi kom därför inte iväg igår. Men vi hade en fin dag hemma ändå. Idag är min man sämre, och jag är naturligtvis orolig. Han orkar inte vara uppe, så vi äter i sängen båda två. Jag baddar hans panna, och har rest upp huvudändan på hans säng. Just nu sover han och jag håller tummarna för att han inte ska få lunginflammation. 

Det är en del praktiska saker som jag borde ordna med, men jag får ta tag i det i morgon. Min man var vaken mycket i natt och väckte då också mig, och sömnbristen börjar att ge mig huvudvärk. Men jag orkade fortfarande läsa i förmiddags, och nu kan jag i alla fall titta på TV. Jag är så tacksam för de tips på serier som jag fick i kommentarerna i samband med mitt tidigare inlägg! Att distrahera mig hjälper mig att härda ut.

Jag vet inte om hemtjänsten kommer hit imorgon så att jag kan gå ut. Men det vore skönt att kunna gå hemifrån en liten stund. Kanske kan jag inför mig själv skapa en illusion av att min mans och mitt liv den senaste tiden inte har handlat om döden. Det skulle också vara en stor lättnad att få intrycket av att den är längre bort än den i själva verket är. 

Jag behöver hitta tillbaka till den känsla jag hade i fredags. Men det är nog det här med sömnen som gör att jag bara inte fungerar när min man har varit hemma några dagar. Sömnbristen förvandlar mig till den absolut sämsta versionen som finns av mig, och jag blir en främmande person som jag inte alls tycker om. Jag ser det, men vet fortfarande inte vad jag ska göra åt det. Tänk om jag inte klarar växelvården heller? Det får bara inte hända. Jag måste sätta ena foten framför den andra, bita ihop och fortsätta kämpa.