En hemsk mardröm

Det här är en mardröm. Idag har jag varit aktiv från morgon till kväll och nu värker hela kroppen. Det som är positivt är att jag har fått tag i en flyttfirma och även att en väninna kan hjälpa mig lite (men hon orkar inte så mycket eftersom hon också lider av psykisk sjukdom). Tyvärr har hon ingen bil. 

Flyttfirman kan kan flytta möbler och flyttkartonger på torsdag. Innan min man flyttar in på boendet måste emellertid allt vara klart. Det betyder att jag måste ha beställt möbler på IKEA samt monterat dessa, bestämt vad som ska tas med hemifrån, packat ned i alla flyttkartonger, märkt alla kläder och sängkläder, inhandlat sådant som min man behöver, satt upp gardiner och tavlor samt packat upp alla flyttlådor. Inget av detta har jag ännu gjort. Flyttkarongerna kommer nu ikväll och etiketterna för kläderna har inte kommit än. 

Jag har ställt in min egen hemtjänst och boendestöd för att jag inte hinner med detta nu. Nu till det värsta av allt: min mans korttidsplats går ut i morgon, och chefen för biståndshandläggarna som fattar beslut i frågan är oanträffbar. Om min man kommer hem i morgon kan jag inte lämna honom, utan måse ta med både honom och rullstolen i bilen så fort jag ska lämna huset. Eftersom min man har plats på ett boende har han då heller ingen hemtjänst och jag har ingen rätt till avlastning. 

Okategoriserade

Mycket kort lägesrapport 

Min man har fått plats på ett boende och jag måste flytta åt honom inom en vecka. Eventuellt har jag ännu kortare tid på mig. Min terapeut försökte att få kontakt med ersättaren till biståndshandläggaren igår (den ordinarie har varit sjuk under veckan), men utan framgång. Jag är helt ensam och idag har jag dessutom blivit sjuk igen. Förlåt mig för att jag inte uppdaterar bloggen så ofta, och för att jag inte har kommenterat era bloggar. Situationen är mig just nu övermäktig. Systemet kring min man är inte gjort för att hantera en anhörig som har en psykisk funktionsnedsättning, utmattning och som har svårt med sociala kontakter. En anhörig ska vara stark, åtminstone när man är i min ålder. Just nu är jag allt annat än det. Snart är det enda som återstår att gå till pressen. 

Okategoriserade

Nattsvart

Dark abstract polygonal background

Jag är hemsk ledsen för att jag inte har skrivit på så länge. Tyvärr mår jag verkligen dåligt just nu.

Det som har hänt den senaste tiden är bland annat att jag har varit hos doktorn. Där fick jag reda på att jag har D-vitaminbrist och jag fick några tabletter för det. Det var sista gången som jag träffade min läkare som jag har haft i så många år, eftersom hon nu går i pension.

En kväll när jag satt i arbetsrummet och letade efter ett papper, var det någon som knackade på ytterdörren så väldigt hårt, och sedan ryckte vederbörande också i dörren. Det har hänt ett par gånger förut. Jag blev jätterädd och kröp ihop under skrivbordet och funderade på att ringa polisen, men till slut upphörde det. Fast om det händer igen så måste jag larma.

En dag när jag skulle åka och hälsa på min man startade inte bilen. Jag var tvungen att ringa efter en bärgningsbil, som med nöd och näppe fick igång den. Sedan åkte jag in till stan och bytte batteri.

Min mans hosta har varit aningen bättre de senaste dagarna (peppar, peppar). Men han är så trött att han orka inte göra någonting annat än att ligga i sängen. Jag har pratat med en doktor som meddelade att det inte finns någonting mer att göra för honom. Och det var då som jag började må såhär dåligt.

Min man har nu fått en plats på ett vård- och omsorgsboende och vi ska åka dit i nästa vecka. Sedan måste jag alltså flytta på egen hand, och jag förstår bara inte hur jag ska orka det. Huset ser värre ut än någonsin, och jag lider verkligen av det. Det går inte att släppa in någon. Jag måste börja med deklarationerna också. Den mat som jag skulle äta den här veckan har jag inte orkat hämta. Dessutom borde jag gå till Apoteket. Allting är kaos.

Mina självmordstankar är mycket höga just nu. Jag är så trött på allt och ser ingen annan väg ut ur detta elände.

Okategoriserade

Svåra tider

Jag mår fruktansvärt dåligt just nu, och gråter av såväl rädsla som sorg.

Min man har en gräslig hosta, och jag har hälsat på honom tre gånger på fyra dagar. Det är oklart om hans hosta det beror på en infektion eller på hjärtsvikten. Igår såg jag till att han fick träffa en doktor, och de skulle hålla min man under noggrann uppsikt.

Idag ligger jag utslagen i min säng. Personalen på korttidsenheten har tvättat min mans mobiltelefon igen (för tredje gången) och därför kan vi inte ringa till varandra.

Under sommaren infaller min mans födelsedag samt vår bröllopsdag, och jag vet inte om vi hinner fira dessa dagar. Varje gång telefonen ringer här så får jag hjärtat i halsgropen och ber en tyst bön om att det inte ska vara det där hemska samtalet om att allt är slut. Käre Gud låt min man få leva!

Praying in the rain

Jag kan inte ge upp eftersom min man behöver mig, trots att jag egentligen inte orkar mer. Älskade X, nu kämpar jag för din skull.

Okategoriserade

Att ångra det man inte gjorde

Det sista som man man sade till mig innan han gick ut genom dörren den där olycksaliga dagen som han senare fick sitt hjärtstopp (och påföljande hjärnskador), var att han älskar mig. Jag som låg i sängen svarade med att tala om för honom att jag älskar honom också. Det var och är fortfarande någonting som vi säger till varandra flera gånger varje dag. 

Det är naturligtvis så att vi med tiden glömmer stora delar av samtal som vi har haft med andra människor. Men då någon dör eller råkar ut för något riktigt allvarligt är min erfarenhet att man på något märkligt vis lyckas plocka fram ett mycket detaljerat minne av hur den sista interaktionen med den drabbade har sett ut. Man minns med en mycket stor precision både den verbala och ickeverbala kommunikationen. Just detta minne bär man sedan med sig genom hela livet, och det bleknar inte i samma takt som hågkomsten av andra upplevelser. Det är och förblir jämförelsevis mycket starkt i relation till andra minnesbilder. 

Tyvärr kan emellertid denna sista interaktion ibland leda till en stor smärta senare i livet. Kanske ångrar man något man uttryckte i vredesmod, eller så ångrar man det som man inte sade men som man ville ha sagt. 

Min mamma och jag brukade alltid avsluta våra telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Med tiden har mina minnen av många av våra samtal bleknat, men det sista kommer jag ihåg med en mycket stor exakthet, fastän det är över femton år sedan vi talades vid för sista gången. Jag var då väldigt ung, och trots att min mamma var sjuk hade jag ingen tanke på att hon skulle dö. Hon berättade att hon stod och skalade potatis när jag ringde och hon verkligen såg fram emot sommaren. Av någon konstig anledning avslutade vi emellertid inte just detta sista samtal med att klä vår kärlek i ord. Några dagar senare var hon nedsövd, och jag befann mig i Bangkok. Jag ringde till sjukhuset och bad min syster att lägga telefonluren vid mammas öra, och jag sade det som jag ville säga till henne. Några timmar senare blev min hon en ängel i Guds himmelrike. 

Man ångrar inte bara sådant som man har gjort i livet, utan också det som aldrig blev av. Jag vet i mitt hjärta att min mamma och jag älskade varandra. Vi uttryckte det så många gånger och det visades också så ofta genom våra handlingar gentemot varandra. Men om jag fick vända tillbaka till förfluten tid tiden och göra om en enda sak i mitt liv, skulle det vara att avsluta vårt sista samtal med att säga ”Jag älskar dig”. 

regrets sign

Sjukdom och död kan komma med en hastighet som är mentalt ofattbar. En människa som är fullt frisk kan på ett ögonblick lämna jorden eller få sådana men som gör att det inte går att kommunicera det man vill ha sagt. Så om du vill visa någon din kärlek, be om förlåtelse eller göra det du drömt om: gör det NU om du kan. Tiden för att handla är precis just nu. Framtiden vet vi ingenting om. 

Okategoriserade Tips

En lite bättre dag

Fotolia_24554981_Subscription_Monthly_M

Idag har jag faktiskt haft korta stunder då jag har känt mig aningen lite bättre (peppar, peppar). Jag har börjat med räkningarna, läst av vattenmätaren och skickat mätvärdet digitalt. 

För några dagar sedan började jag att äta vitaminer samt järn, och jag hoppas att det kommer att göra mig lite piggare. Inför mitt läkarbesök i april ska jag också ta prover för att se om jag har just vitaminbrist eller järnbrist (vilket är högst troligt med tanke på hur jag har ätit), men också för att kontrollera sköldkörteln. Jag har haft underfunktion tidigare, och min läkare tänkte sätta in Levaxin. Sedan tog jag emellertid plötsligen ett prov som låg inom den undre gränsen för normalvärdet. Men det var några månader innan min man blev dålig. Jag borde naturligtvis ha kontrollerat det igen (särskilt med tanke på att både min mamma och pappa hade fel på sköldkörteln), men det har bara inte funnits utrymme för det. Idag fick jag dock besked om att min man kommer att vara hemifrån två veckor till, och då hoppas jag kunna samla kraft så att jag kan ta mig till doktorn. 

Idag lyser solen och himlen är blå. Jag orkar inte gå ut, men gläds ändå av att se det från sängen när jag vänder blicken mot fönstret. Det blev ingen dusch eller något besök hos min man idag heller, men jag har ringt och hört efter så att han har det bra. Han har också en telefon med sig så att vi kan ringa till varandra. 

Idag när jag såg mig i spegeln tänkte jag att jag ser ut som en sopkvast i håret, och längtade plötsligen efter att orka ta mig till frissan. Jag tänker att bara att jag börjar tänka i de banorna ändå är ett litet framsteg. 

Okategoriserade

Mitt livs svåraste telefonsamtal

Modern, cordless home phone, isolated on a white background

Idag har jag ringt mitt livs svåraste telefonsamtal. Det var ett samtal fyllt av ett oerhört dåligt samvete, en stor ångest och oändlig sorg. Jag pratade med min mans biståndshandläggare och sade att jag inte orkar längre. För det gör jag verkligen inte. Jag har drabbats av en trötthet som inte går att vila bort och det värker i kroppen vid minsta lilla ansträngning. Dessutom blir jag sjuk gång på gång och glömmer sådant som jag aldrig någonsin skulle göra tidigare. Tårarna tycks heller aldrig sluta rinna nedför mina kinder. Jag sover i lakan som inte är bytta på över sex veckor och igår lyckades jag med mycket stor möda, efter att ha vilat några dagar, äntligen duscha. Det var på tiden eftersom jag inte hade gjort det på över en vecka.

Tyvärr finns det ingen korttidsplats åt min man (eftersom det är fullt), vilket gör att han måste komma hem på torsdag trots att jag inte orkar. Min man ska få mer hemtjänst, och det är jag naturligtvis mycket tacksam för. Men det innebär ändå att jag måste genomlida en vecka till med alldeles för lite sömn.

Det vård- och omsorgsboende som skulle passa min man bäst är också fullt. Därför måste vi acceptera en plats på ett annat boende (eftersom läget är så akut) samtidigt som vi ställer oss i kö till det boende som vi önskar att min man ska komma till.

FÖRLÅT mig älskade X!!! Jag gjorde mitt absolut bästa, men det räckte inte ända fram för oss. Jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig de ringar som vi utbytte i en tid då livet var fyllt av både tro, hopp och kärlek. Nu återstår kärleken. Och genom ditt liv har du visat mig att den verkligen är störst av allt.

Anhörigvård Okategoriserade