— 2 kommentarer

Depressionens mörker

Depression

Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte. 

Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag. 

Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad. 

Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev: 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.

Depressiv personlighetsstörning och depression Fysisk misshandel Nedstämdhet Relationer
— 2 kommentarer

Tankar om mig själv

Sad lonely teddy bear isolated on white background. Unhappy and alone doll. Close up.Jag önskar att jag hade varit en bättre människa. Att jag hade varit mer produktiv i kombination med en egenskap av genuin godhet, och att jag därmed hade uträttat mer gott i världen i syfte att hjälpa andra människor.

Samtidigt tänker jag att jag nog har fått det jag har förtjänat, och att jag helt enkelt från början har varit en dålig och elak människa. I mina tonår kallades jag ofta ‘hår av Hin” (dvs någonting som har vuxit ur djävulen), speciellt av min pappa. Trots att det nu var länge sedan dessa ord uttalades, hör jag ännu hans röst inuti mitt huvud. Jag hör hans uttal, tonläge och framför allt: hans hat.

Min pappa slog mig från det att jag var mycket liten. Ibland när jag hade gjort något dumt (som t ex att jag hade diskat för långsamt eller varit ”uppkäftig”), blev jag inskickad i mitt rum utan kvällsmat. Sedan fick sedan vänta på att min pappa skulle komma in i rummet och ”lära mig veta hut”. Någon gång under kvällen slogs dörren plötsligen upp, och min pappa tornade upp sig som ett åskmoln i dörren och drog sedan fram som en orkan genom rummet. Efteråt satt jag ibland som förstenad en lång stund och försökte förstå vad som just hade hänt.

Min pappa skakade mig också, hårt och med med ett stort ursinne. Efter varje sådan episod kändes huvudet så konstigt, som om hjärnan hade dragits ur led. Kanske är den fortfarande kvar i det läget.

Det värsta för mig i samband med den fysiska misshandeln var emellertid varken slagen eller skakningarna, utan det var min väntan. Jag hann tänka så mycket och bli så rädd under den tid jag satt ensam i mitt rum innan pappa kom in för att ge mig min bestraffning. Jag hann föreställa mig mer hemskheter och smärta än tiden rymmer.

Nu tänker jag emellertid mycket sällan på detta. Jag har förlåtit min pappa, inte för hans skull utan för min egen. Han är heller helt enkelt inte frisk. Det jag dock fortfarande lider av är orden, som verkar vara inristade i själen för alltid och också tycks ha en avgörande betydelse för den jag är idag.

Barndomsminnen Misshandel Rädsla