Igår hade jag feber och ont i halsen, och jag mår inget vidare idag heller. I morse vaknade vi klockan 02.50, och det känns som om min långvariga sömnbrist nu verkligen börjar att ta ut sin rätt. Jag har svårt att skriva eftersom orden trycks ihop i mitt huvud och rytmen som meningarna brukar bilda verkar ha kommit i otakt. 

Min man går upp och äter på nätterna, vilket gör att jag inte alltid får tillräckligt med mat. Det som finns kvar låter jag min man äta på dagarna, medan jag själv äter vaniljyoghurt och flingor. Jag lider inte så mycket av det, men det gör jag däremot av hemtjänstens anklagande blickar. Den enda som blir dömd för att det ibland inte finns tillräckligt med mat och för att det ser ut som det gör här hemma, är ju jag. Jag måste försöka att strunta i det, men det är svårt när jag är så trött. 

Hemtjänsten har varit här och tvättat så att min man har rena kläder, men jag har inte orkat tvätta mina. När jag väl får lite kraft så att jag kan tvätta finns det ingen plats kvar att hänga upp kläderna på för torkning, eller så måste diskmaskinen köras istället. I vårt hus går det inte att köra flera maskiner samtidigt, eftersom det leder till överbelastning med påföljden att en säkring går. Det går inte ens att sätta på torkskåpet. 

Min nästa terapitid är den 30:e januari, och den 2:a februari ska jag ha ett möte med min mans biståndshandläggare samt representanter från psykiatrin. Jag vet inte vad jag ska säga på det sistnämnda mötet. Jag skulle vilja avboka all hemtjänst eftersom jag bara vill vara ifred. Det känns som om det går åt mer energi för mig att lyckas strunta i vissa ur personalstyrkans dömande av mig, än det gör att själv utföra deras sysslor för min man. 

Igår kom det en inbjudan till ett medlemsmöte för RSMH, och jag känner mig så ledsen för att jag inte kan gå på det. Jag saknar min frihet alltför mycket, men älskar samtidigt också min man alltför djupt. Mitt liv är en olösbar ekvation, en omöjlig situation med ett katastrofalt slut. Hur jag än väljer kommer jag att gå under, vilket borde skapa en känsla av panik hos mig. Men det gör det inte, jag vill bara att detta ska få ett slut.