Jag som under hela mitt liv har lidit att psykisk ohälsa/sjukdom har haft möjligheten att prova både boendestöd och hemtjänst för att få min vardag att fungera. Här kommer mina reflektioner kring det:

Jag har haft boendestöd under flera perioder i mitt liv, men det har aldrig någonsin gjort att jag har mått bättre rent psykiskt. Oavsett hur mycket boendestöd som jag har haft, har ett faktum kvarstått: jag mår inte alls bättre. Det är först nu när jag har fått hemtjänst som jag förstår varför det inte fungerar just för mig.

Jag har många gånger tänkt att en utgångspunkt för boendestödets verksamhet där jag bor, verkar vara att den som mår psykiskt dåligt lider av brist på motivation för att genomföra de sysslor som boendestödet ska hjälpa de drabbade med. Boendestödet kräver att brukarna själva ska vara delaktiga i de sysslor som genomförs. När det gäller promenader och social tid är det lätt att inse att det måste vara på det sättet. Men när det gäller sysslor som tvätt, städning och inköp menar jag att det inte är lika självklart.

Jag fungerar tillräckligt dåligt för att kunna få så mycket boendestöd som är möjligt rent praktiskt, men ändå gör inte det mitt liv lättare. Ty problemet för mig är, och har alltid varit, att min psykiska ohälsa gör att jag inte orkar så mycket sammantaget. Medicinerna är en bidragande orsak, men även anspänning och svårigheter att varva ner ställer till problem för mig. Det är således inte bristen på motivation som är orsaken till att jag inte kan göra vissa saker. Min ork är så pass nedsatt att det enda som återstår för mig är att prioritera. Och denna nödvändighet gör att jag, då jag har boendestöd, aldrig någonsin har energi över till att träffa mina vänner, strosa runt i stan på egen hand eller helt enkelt göra någonting ROLIGT.

Hemtjänsten gör saker ÅT sina brukare, och de kräver inte att de ska vara delaktiga. Det betyder att de åker och handlar åt mig, en syssla som jag vet kräver två dagar i sängen av mig efteråt för att komma i form igen. Och så har jag fungerat i hela mitt vuxna liv. Under de år som jag inte har haft boendestöd har min man handlat åt oss istället, för han har sett att jag faktiskt inte orkar. Han har dessutom städat och utfört diverse andra praktiska sysslor.

Nu gör hemtjänsten det åt mig, vilket gör att jag får kraft till annat. De städar lite och ordnar med tvätten medan jag vilar mig i sängen. Promenaderna som jag skulle ha med boendestödet för klarar jag av på egen hand, nu när jag har den energi som krävs (jag har precis varit ute och gått i ösregn). Jag orkar plocka lite i den röra som finns i huset och sköta ekonomin. Men jag har också lite ork över till sådant som är roligt. Jag kan läsa en del böcker som jag älskar att göra och besöka min man. I söndags var jag till och med i kyrkan och åt också lunch med en väninna. Och det är sådana saker som gör just MITT liv värt att leva. Visserligen måste jag vila två dagar efter jag har varit ute och gjort någonting, men jag gör det med ett leende på läpparna.

På den ort jag bor på har boendestödet nyligen fått ändrade förhållningsregler när det gäller sättet att arbeta, vilket innebär att det inte går att få någon hjälp som inte är specificerad i förväg. Det betyder att om jag har tid för en promenad och sitter ensam hemma med en stukad fot, kan de inte komma hit och prata en stund även fast att vi har en tid avtalad (trots att det alltså verkligen skulle vara en stor hjälp för mig och förbättra mitt psykiska mående). Hos mig skapar det en känsla av otrygghet. Borde ändå inte behoven hos den grupp som skall hjälpas vara en utgångspunkt för verksamheten? Gynnar inte en viss flexibilitet brukarna? Borde det inte hos varje enskild brukare kartläggas VARFÖR vederbörande inte utför sysslorna i fråga? Och varför fungerar boendestödet så olika i olika kommuner?

Jag har beslutat mig för att satsa den kraft jag har över på privata relationer, och jag gör allt i min makt för att ta mig ifrån psykiatrin. Jag har så många gånger blivit bemött som enbart en diagnos och inte som en människa, vilket har gjort mig väldigt mycket sämre. Just nu är min enda koppling till psykiatrin den terapeut som jag har, en människa som verkligen har gjort allt för att hjälpa mig. Och hon har en insikt som är oerhört viktig för de som arbetar inom psykiatrin: alla patienters väg till ett friskare liv ser inte likadan ut. Det kan finnas olika orsaker till att vardagen inte fungerar.

Ett vanligt förekommande problem för människor som lider av psykisk ohälsa är emellertid avsaknaden av ekonomiska medel. Jag kommer ihåg att det första som min biståndshandläggare inom psykiatrin frågade mig om var just: ”Har du råd med hemtjänst?”. Tack och lov så har vi det, men det beror främst på min man. Han är faktiskt den som under så många år har gjort det möjligt för mig att överhuvudtaget få uppleva livskvalité.

2 comments

    1. Hej! Ja, det är skönt! Det går lite upp och ned med mitt mående, men just idag har jag haft en bra förmiddag.
      Hoppas att du har det bra! Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar. Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s