Jag är förfärligt ledsen för att jag har varit så dålig på att uppdatera min blogg och också för att jag inte har kommenterat andra bloggar! Den senaste tiden har varit väldigt svår för mig.

Sorry!

Flytten åt min man är klar, men jag måste märka hans kläder och också ordna med hans telefon som inte fungerar. Jag har en väninna som kom och hjälpte på inflyttningsdagen, och hon ringde också några samtal åt mig när jag mådde som sämst. Resten har jag skött på egen hand. Jag har samtidigt också hållit på med underlaget till våra deklarationer, och det har varit besvärligt. Min man kommer inte ihåg vad han gjorde innan sitt hjärtstopp och jag har inte haft någon aning om det eftersom det tidigare var han som skötte vår komplicerade ekonomi.

Dessutom har jag haft magsjuka och det var förfärligt att inte ha någon som kunde hjälpa mig under dessa dagar. Min väninna hade då lunginflammation, så det var nödvändigt att jag klarade av det på egen hand. Jag kunde då heller inte vända mig till hemtjänsten, eftersom jag då riskerade att överföra smittan till gamla och sjuka. Jag fick krypa till kylen för att hämta blåbärssoppa.

För ett par veckor sedan fick jag också några konstiga röda prickar på benen (främst på det ena benet). Jag blev jätteorolig och var helt säker på att det var någonting mycket allvarligt, vilket gjorde att jag varken kunde äta eller sova. Till saken hör också att jag är FRUKTANSVÄRT rädd för allt vad sjukdomar, läkare och sjukhus heter. Dessutom har den läkare som jag har haft i många år gått i pension när det gäller att träffa patienter. Hon handleder dock fortfarande andra läkare och är därför ändå kvar på vårdcentralen. Jag gick till rådgivningen för att träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning. När jag satt i väntrummet var jag helt kallsvettig och trodde att jag skulle svimma. Till slut blev det min tur och sjuksköterskan sa att jag var tvungen att träffa en läkare och kanske få en remiss till en hudmottagning. Hon avslutade med att säga, att hon inte TRODDE att det var något farligt, men att det inte gick att säga helt säkert.

Jag gick hem och var helt förstörd och jag tänkte på hur det ska gå för min man om något händer mig. Följande dag skulle jag ringa till vårdcentralen, men det gick bara inte. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag ändå fick komma och visa upp utslagen för min gamla läkare. Vid detta besök konstaterades att det är hårsäckarna som är inflammerade. TACK gode Gud!!!

Min man var hemma i helgen och han kommer hit i morgon igen. Det är underbart att ha honom hemma, men det är klart att jag blir trött också. Förra helgen beställde vi pizza och såg på roliga filmer. Vi var också ute och åkte en biltur på söndagen. Det var förfärligt tomt när han åkte tillbaka till boendet.

Jag har sagt upp mitt boendestöd och mår faktiskt bättre av det. Tyvärr har boendestödet i vårt område fått nya förhållningsorder när det gäller sättet att arbeta. Det innebär att de ENBART kan hjälpa till med det som är specificerat i förväg, och att de följaktligen inte kan hjälpa till om man får akuta problem. Dessutom är mitt största problem just nu att jag är utmattad, och inte att jag har svårt med motivationen. Min terapeut förstår hur jag resonerar och det känns skönt. Jag har kvar hemtjänsten som är lite mer flexibla och som inte kräver så mycket energi från mig.

Håll en tumme för att min man och jag får vara friska!! Jag orkar inte med mer elände nu.

Till sist: kram till dig som läser detta inlägg!

4 comments

  1. Be inte om förlåtelse, jag tror jag kan tala för alla här att vi förstår hur kämpigt du har det nu. Stackare som fick magsjuk mitt i allt också 😦
    Bra att du har kvar hemtjänsten iaf, så att det är nån som tittar till dig ibland.

    Stor kram!

    Liked by 1 person

    1. Tack fina du för att du förstår!! Ja, det är hemskt just nu och att bli sjuk är svårt när man är ensam. Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Stor kram till dig också!

      Gilla

  2. Skönt att höra från dig igen! Katastroftankar är verkligen ingen höjdare att leva med. Ångesten går från 0-100 på en nanosekund.
    Har levt med detta hela mitt liv men jan medicinera bort de värsta topparna med anti depp medicin. Har oxå haft hjälp av KBT. Kramar Anki

    Liked by 1 person

    1. Nej, det är verkligen hemskt!! Så tråkigt att du också har upplevt det, men så skönt att medicin och KBT fungerar. Jag äter ju också antidepressiv medicin, men det verkar som om mina katastroftankar har blivit väldigt mycket värre sedan min man blev dålig. Jag vet inte om det beror på att jag har sett för mycket elände eller på det faktum att jag är ensam.
      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s