Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

7 comments

  1. Vad glad jag blir att du mår lite bättre och att du fått hjälp, och jätte bra att din pappa ställt upp lite nu trots att han inte gjort det tidigare. Vissa pappor har svårt att visa att det bryr sig (inklusive min), men på nåt sätt gör de ju ofta det ändå.

    Blir också glad över att du skrivit igen, jag tänker på dig ofta ❤

    Stor kram från mig.

    Liked by 1 person

    1. Hej Maria!

      Förlåt mig för att svaret kommer så sent! Det har varit förfärligt mycket här. Jag ska precis skriva ett nytt inlägg om det.

      Ja, det är ju underbart att min pappa har ringt. Det här har varit den värsta perioden i mitt liv och det verkar faktiskt som om han har förstått det.

      Även om jag har haft så mycket så har jag tänkt på dig också! Hoppas att allt är ok med dig. Jag ska gå in och läsa i din blogg och kommentera den.
      Kram ❤

      Gilla

  2. Det var verkligen skönt att få höra ngt från dig! Och ännu goare att se att mycket löst sig för dig. Det gör det ju ofta, men det är omöjligt att se när man är deprimerad eller när man har katastrof tankar.
    Knepigt det med din pappa?! Men all hjälp är ju bra att få. Du får väl se vad det blir av det. Kram Anki

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki!

      Förlåt mig för att svaret kommer så sent! Det har varit väldigt mycket här och jag ska precis skriva ett inlägg om det.

      Ja, det är konstigt med min pappa men jag är ändå väldigt tacksam. Det verkar som om han har förstått hur svårt det här är. Bättre sent än aldrig! Men jag har inga förväntningar på honom inför framtiden och det är nog viktigt så att jag inte blir besviken.

      Hoppas att du har det bra!! Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar!

      Kram

      Gilla

  3. Vad glad jag blir för ditt nya inlägg! Jag har funderat så hur det har gått för dig och känt oro då du verkade så nere när du skrev det förra inlägget. Har du orkat? Vad gör du? Hur mår du? Nu kan jag ana en liten strimma hopp och ljus för dig och att du känner dig inte helt ensam.

    Liked by 1 person

    1. Hej Annika!

      Förlåt mig för att mitt svar kommer så sent!! Det har varit mycket här och jag ska precis skriva ett inlägg om det.

      Det har varit väldigt svårt att orka allting. Jag är fortfarande inte riktigt klar, men det börjar lätta lite. Jag har velat ge upp många gånger, men har då tänkt på min man och att jag bara måste orka lite till. Och jag har märkt att mitt mående blir bättre bara jag inte är helt ensam.

      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s