Oj, nu var det verkligen länge sedan jag skrev!! Här kommer i alla fall ett livstecken från mig. Jag håller på med min mans flytt, och det är fortfarande väldigt mycket att göra både hemma och på boendet. Dessutom har den väninna som gett mig en del hjälp den senaste tiden inte heller mått bra. Därför har jag hjälpt henne också.

Jag har också varit tvungen att vila, för jag är fortfarande väldigt trött. Precis innan flytten mådde jag ju fruktansvärt dåligt rent psykiskt, eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag skulle klara av allting. Men när min väninna började att hjälpa mig lite med det praktiska som var nödvändigt att göra, och samtidigt också lyssnade på allt mitt elände, så kändes allting väldigt mycket bättre för mig.

Sedan visade det ju sig att allting på boendet inte behövde vara klart vid inflyttningsdagen. Det sades ju tyvärr att det skulle vara det i samband vårt första besök där, men personalen har verkligen varit väldigt förstående i fråga om det.

Det konstiga är att min pappa också har ringt mig flera gånger (fast han vågar fortfarande inte tala om det för sin nuvarande fru). Min pappa gjorde mig ju väldigt mycket ont under min uppväxt, men jag har sedan många år förlåtit honom för det. Och jag har insett att jag heller inte kan ändra på min pappa hur jag än bär mig åt.

Han har tidigare inte alls visat att han bryr sig om mig, oavsett hur dåligt jag har mått. Men på något konstigt sätt verkar det faktiskt som om han förstår hur svårt det är att hålla på att förlora sin livspartner (kanske beror det på att han själv hade det väldigt svårt när min mamma gick bort, trots att de då var skilda). För mig känns verkligen mycket märkligt att uppleva att jag faktiskt inte skulle ha klarat den senaste tiden om inte min pappa hade stöttat mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt det förut. Dock är jag fortfarande realistisk, och jag förväntar mig inte någon mer hjälp från honom i framtiden. Jag ska emellertid aldrig glömma att han faktiskt hjälpte mig nu, och jag hoppas att jag får tillfälle att tacka honom för det.

Jag har också fått stöd via Facebook samt Twitter, och min syster har skickat mig uppmuntrande SMS. Ert stöd här har också betytt väldigt mycket för mig.

Allt detta sammantaget var det som behövdes för att jag skulle ta mig ur depressionen. Övermäktiga krav är förödande för den psykiska hälsan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s