Idag har jag faktiskt haft korta stunder då jag har känt mig aningen lite bättre (peppar, peppar). Jag har börjat med räkningarna, läst av vattenmätaren och skickat mätvärdet digitalt. 

För några dagar sedan började jag att äta vitaminer samt järn, och jag hoppas att det kommer att göra mig lite piggare. Inför mitt läkarbesök i april ska jag också ta prover för att se om jag har just vitaminbrist eller järnbrist (vilket är högst troligt med tanke på hur jag har ätit), men också för att kontrollera sköldkörteln. Jag har haft underfunktion tidigare, och min läkare tänkte sätta in Levaxin. Sedan tog jag emellertid plötsligen ett prov som låg inom den undre gränsen för normalvärdet. Men det var några månader innan min man blev dålig. Jag borde naturligtvis ha kontrollerat det igen (särskilt med tanke på att både min mamma och pappa hade fel på sköldkörteln), men det har bara inte funnits utrymme för det. Idag fick jag dock besked om att min man kommer att vara hemifrån två veckor till, och då hoppas jag kunna samla kraft så att jag kan ta mig till doktorn. 

Idag lyser solen och himlen är blå. Jag orkar inte gå ut, men gläds ändå av att se det från sängen när jag vänder blicken mot fönstret. Det blev ingen dusch eller något besök hos min man idag heller, men jag har ringt och hört efter så att han har det bra. Han har också en telefon med sig så att vi kan ringa till varandra. 

Idag när jag såg mig i spegeln tänkte jag att jag ser ut som en sopkvast i håret, och längtade plötsligen efter att orka ta mig till frissan. Jag tänker att bara att jag börjar tänka i de banorna ändå är ett litet framsteg.