I denna andra del följer några reflektioner kring hur det är att som anhörigvårdare själv lida av psykisk sjukdom.

Som anhörigvårdare kan man plågas av FRUKTANSVÄRDA samvetskval då man tänker på sig själv och måste lämna den som är sjuk för en stund. Det är nog vanligt även bland ”friska” anhörigvårdare. Jag brukar, trots att jag vet att hemtjänsten ser till min man, drabbas av tankar som: ”Jag sviker honom om jag åker hemifrån. Han mår ju så dåligt och vi måste ta vara på precis varenda minut som vi har tillsammans”. När jag vistas utanför hemmet åker jag hem igen så fort som jag har gjort det absolut mest nödvändiga. Jag har också mycket starka skuldkänslor för att jag upplever min tillvaro som så svår. Eftersom jag själv emellertid har diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning/-syndrom (EIPS) eller borderline personlighetsstörning/-syndrom (BPS) är det även tyvärr inte så förvånande att följande läggs till i min tankekedja: Att jag tänker på mig själv visar att jag är en mycket dålig, hemsk, vidrig, otäck och gräslig människa. Jag förtjänar faktiskt inte ens att leva. 

Det dikotoma tänkandet (Förföljd av ett dikotomt tänkande) som är vanligt vid EIPS kan resultera i följande tankegångar hos mig: antingen klarar jag att ensam vårda min man fullt ut vilket betyder att jag är en bra människa. Eller så klarar jag inte av det vilket istället innebär att jag är det motsatta, dvs en dålig människa.

Att lida av en psykisk sjukdom, till exempel i form av EIPS, kan ha resulterat i att man har ett nästintill obefintligt socialt nätverk runt omkring sig. Eftersom man är så isolerad finns det då helt enkelt ingen som man be om hjälp. Man kanske inte har några vänner eller bekanta att fråga. Det kan också vara så att ens kamrater själva har problem som gör att de inte kan hjälpa till. Jag har till exempel vänner som själva lider av psykisk sjukdom. Kanske har man heller inga släktingar som man kan be. Och det som faktiskt beskrivs som positivt i viss litteratur när det gäller anhörigvård nämligen att man hjälps åt tillsammans går därmed om intet. Jag tycker att det i varje enskilt fall där en anhörig blir vårdare till en närstående som kräver ständig tillsyn bör utredas hur både den sjukes OCH den anhöriges bakgrund och familjeförhållanden ser ut. 

Som anhörigvårdare kan man också uppleva att man är osynlig då allt fokus läggs på den närstående och att man själv inte alls är viktig. Om självbilden och identiteten är instabil och är beroende av omgivningens reaktioner vilket är fallet för mig (på grund av min EIPS) så förstärks ju bara det där som jag så ofta känner innerst inne. Jag är en sådan hemsk människa att ingen bryr sig om mig. Jag är inte ens värd att lägga ned tid och resurser på. 

Det är viktigt att professionella utövare tänker på att en anhörigvårdare har en mycket sämre utgångspunkt om denne bär med sig en ökad sårbarhet från början. Naturligtvis är det då lättare att drabbas av total utmattning. Att vara anhörigvårdare är ju också i sig någonting som i sig kan göra att man blir deprimerad, vilket förstärks om man har ett depressivt förhållningssätt i grunden. En allvarlig komplikation när det gäller EIPS är att den hårda belastningen kan utlösa stressrelaterade paranoida tankegångar och allvarlig dissociation. 

Ibland kan man också känna sig missförstådd och rent av dömd av hemtjänsten. Jag är under 65 år, ser ung ut och det syns inte på mig att jag lider av EIPS. Det gör att vissa inom hemtjänsten kan uppfatta mig som lat istället för sjuk. Jag har upplevt att det är vanligare när det gäller den lite äldre generationen ur personalstyrkan. Det är för mig obegripligt att psykiatrin först nu informerar om psykisk ohälsa. Varför har det inte gått ut någon mer allmän information som gör att alla som kommer hit åtminstone har en viss grundförståelse för psykisk ohälsa redan när uppdraget inleds? Varför fungerar kommunikationen så illa inom hemtjänsten att de flesta inte ens vet om att jag lider av det, trots att det förmedlades till den representant som skulle vidarebefordra det till samtliga som kommer hit? Jag kan ju inte välja bort hemtjänsten för min mans skull (vi bor dessutom i ett område där vi inte ens kan välja en annan hemtjänst). Att ibland bli så fruktansvärt ledsen av det bemötande som jag får, tar ju bara mer av den energi som inte finns. Om hemtjänsten inte kan tänka på mig borde de väl ändå kunna visa mig respekt och välvilja för min mans skull. Han älskar ju mig och blir väldigt ledsen då jag blir det. 

Slutligen kan ju också händelser som kan tyckas vara obetydliga och en parentes i livet också bli en stor katastrof när man är så hårt belastad, vilket många anhörigvårdare nog känner igen. Vår diskmaskin gick sönder i förrgår vilket ju innebär att jag måste diska och även ringa till en reparatör eller möjligen köpa en helt ny diskmaskin. Min psykiska problematik gör emellertid att jag i grunden upplever alla sociala kontakter som mycket jobbiga och jag blir nervös varje gång jag måste tala med någon som jag inte känner. Det tar därför väldigt mycket energi från mig. Och eftersom det inte finns någon kraft kvar till det blir självbilden ännu sämre. ”Tänk att jag inte ens klarar av det!”