Idag skulle jag promenera med boendestödet, men jag meddelade dem att jag är sjuk. Jag skrev också att de kunde komma hit istället, men fick ett svar om att om jag inte vill gå ut idag, så kan de inte komma hit då det inte är specificerat i uppdraget. Jag blev faktiskt lite ledsen för användningen av ordet VILL i det meddelande som jag fick av dem. För jag VILL gå ut, men KAN inte på grund av min feber. Det är en mycket stor skillnad på dessa begrepp. Fast jag förstår ju att boendestödet själva inte ska utsätta sig för smitta. Likväl tycker jag att skillnaden mellan vill och kan fortfarande bör gälla.

Just nu gråter jag bara. Jag vet inte om det beror på sömnbristen, influensan eller på att jag är slut som människa. Kanske är det en kombination av alltihop.

Jag sov sammanlagt fyra timmar i natt. Och en naturlig reaktion hos mig vore väl att jag skulle tycka att det är skönt att min man ska till växelvården på torsdag så att jag får sova. Det är ju det mest förnuftiga. Men jag reagerar precis tvärtom, och känner att jag inte klarar av att han åker iväg. Striden mellan förnuft och känsla genomförs hos mig på ett slagfält som omöjliggör att kampen någonsin tar slut. Och trots att jag noterar att förnuftet alltid ligger alltid under då jag mår såhär, lyckas jag ändå inte få det att stå som slutlig segrare. Hur är det ens möjligt?

Egentligen skulle jag nog behöva att mobila teamet kom hit. Fast att till fullo erkänna det skulle vara som att få ett kvitto på att jag är mycket kraftigt försämrad.