Min man är sjuk, och vi kom därför inte iväg igår. Men vi hade en fin dag hemma ändå. Idag är min man sämre, och jag är naturligtvis orolig. Han orkar inte vara uppe, så vi äter i sängen båda två. Jag baddar hans panna, och har rest upp huvudändan på hans säng. Just nu sover han och jag håller tummarna för att han inte ska få lunginflammation. 

Det är en del praktiska saker som jag borde ordna med, men jag får ta tag i det i morgon. Min man var vaken mycket i natt och väckte då också mig, och sömnbristen börjar att ge mig huvudvärk. Men jag orkade fortfarande läsa i förmiddags, och nu kan jag i alla fall titta på TV. Jag är så tacksam för de tips på serier som jag fick i kommentarerna i samband med mitt tidigare inlägg! Att distrahera mig hjälper mig att härda ut.

Jag vet inte om hemtjänsten kommer hit imorgon så att jag kan gå ut. Men det vore skönt att kunna gå hemifrån en liten stund. Kanske kan jag inför mig själv skapa en illusion av att min mans och mitt liv den senaste tiden inte har handlat om döden. Det skulle också vara en stor lättnad att få intrycket av att den är längre bort än den i själva verket är. 

Jag behöver hitta tillbaka till den känsla jag hade i fredags. Men det är nog det här med sömnen som gör att jag bara inte fungerar när min man har varit hemma några dagar. Sömnbristen förvandlar mig till den absolut sämsta versionen som finns av mig, och jag blir en främmande person som jag inte alls tycker om. Jag ser det, men vet fortfarande inte vad jag ska göra åt det. Tänk om jag inte klarar växelvården heller? Det får bara inte hända. Jag måste sätta ena foten framför den andra, bita ihop och fortsätta kämpa.