Way to go

Det finns en gräns som du kan passera, varifrån du måste fortsätta helt ensam. Du kommer till denna skiljelinje då du har för allt för stora svårigheter, som kräver alldeles för mycket av andra för att engagera sig i. Det är den gräns som sätts upp av omgivande människor, utifrån deras kraft, prioriteringar, själbevarelsedrift och tilltro till dig. 

Eftersom gränsen är immateriell går den inte att se med blotta ögat. Men baserat på sociala regler och tidigare erfarenheter går det ändå ofta att göra en ungefärlig uppskattning om var den befinner sig. Lider du av en psykisk sjukdom kan det emellertid vara mycket svårt att använda sig av dessa verktyg. 

Du kan passera gränsen utan att förstå det förrän det är alldeles för sent. Du märker dock att du har gått förbi den, då ingen längre knackar på din dörr eller då telefonen slutar att ringa. Det blir också tydligt då du skriver ett inlägg på ett socialt nätverk som förblir osynligt i relation till andras reaktioner. Människor slutar till sist att fråga hur du mår, eller reagerar inte alls då du beskriver ditt elände. 

Att passera gränsen innebär att människor förlorar hoppet om dig. Det kan göra dig arg, förtvivlad och desperat. Men det kan också göra dig helt likgiltig, och det är nog det värsta av allt. För då har också du förlorat hoppet om dig själv. 

14 comments

  1. Den där gränsen har jag nog tyvärr passerat för ett tag sedan 😦 Hur gör man för att komma tillbaka?

    Tack för din kommentar, du är så snäll! Jag åkte väl dit för att träffa mina syskon som jag sällan träffar och tänkte att de förväntades av mig att jag kom dit då de är här sällan och så kort tid och att de ville träffa mig. Men kände verkligen att jag hade fel.

    Min kp har föreslagit samtal tillsammans med min mamma, men min känsla är att det är inte så stor mening och att det skulle kunna gå illa och skada det bra vi ändå har.

    Det är svårt.

    Kram till dig!

    Liked by 1 person

    1. Hej Maria!

      Ja, jag undrar också verkligen hur man gör när man har passerat gränsen! Jag har provat med att till alla att hela tiden säga att allting är bra eller i stort sett bra. Men det är ingenting som jag rekommenderar, för det gjorde att jag kände mig ensam mitt bland alla människor. Och det var faktiskt ännu värre.

      Jag tror att ett stort problem är att vissa människor har fått för sig att deras handlingar ska bota den psykiska sjukdomen. Och när de upptäcker att de inte gör det så ger de upp, och tycker att det är meningslöst att försöka hjälpa till eller ens ha kontakt. Och det är så svårt att uppleva det.

      Jag tror att det bästa är att försöka att identifiera några som man kan vara ärlig inför. Vi som mår dåligt har ju till exempel varandra här på nätet. När det gäller andra får man helt enkelt försöka att vara lite mer återhållsam med vad man säger. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har så många gånger gjort felaktiga bedömningar, och det är ett riktigt handikapp!

      Ja, så svårt det låter det här med dina syskon! Och jag förstår ju att du inte vill skada relationen till din mamma. Kanske kan man ändå ha ett samtal där man lägger fokus på att du blir ledsen och sårad så att hon inte känner sig anklagad? Jag ska fundera och se om jag kan komma på någonting mer.

      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Önskar dig en fin dag 🙂

      Kram!

      Gilla

  2. Hej igen. Jag har skrivit lite om detta i min andra blogg. Hoppas att det var okej. Om du vill att jag länkar din blogg till det jag skrivit så gör jag gärna det.
    Kram

    Liked by 1 person

  3. MyLady. Hoppas som alltid att Du mår bra, ja Du vet vad och hur jag menar. Läste Ditt inlägg om att passera gränsen, det tog tag i mig. Dina ord är ”klockrena”, beskriver situationen så rätt. Jag har, om inte samma, så mycket liknande upplevelser.

    Alla dessa människor som kommer fram och önskar det bästa för mig, dom flesta har ingen aning men dom vill så väl. Orkar inte svara med samma hurtighet och de slutar tala med mig allteftersom. Vet inte om det är jag det beror på eller vad.

    Ditt inlägg är jättebra, tack för att vi alla fick ta del av detta.

    Fick åka akut i fredags till Radiumhemmets bedömningsenhet. Värken i benen tilltagit, en signal på att man kan vara på väg bli förlamad. Hormonmedicinen gör att skelettet urkalkas och risken för brott ökar dramatiskt. Fick en tid till akut röntgen i dag. Får resultatet på torsdag när jag träffar min Onkolog. Lämnade blodprov i dag också.

    Spännande vecka. I morgon möte med en ny psykolog/psykiatriker sedan möte med läkare Carl Fredrick på Smärtenheten. Onsdagen blir lugn hoppas jag för på torsdag får jag besked om jag ska fortsätta min tremånaders resa med ny hormonspruta eller om jag ska vika av för att jag blivit hormonresistent.

    Svårt att sova, det är så jobbigt.

    MyLady, ta hand om Dig och Din make. Kram Johan

    Liked by 1 person

    1. Hej Johan! Tack snälla du för att du läste inlägget och för din fina ord om detta! Tänk att du också har liknande upplevelser. Det gör mig ont och jag önskar verkligen att du hade sluppit dessa!! Men det händer någonting med många människor när man får allt för stora problem. De som fortfarande stannar kvar hos en är ofta de som själva har haft stora svårigheter.
      Så förfärligt med det här med benen och att det kan vara ett tecken på att du håller på att bli förlamad!!! Åh, så jag håller tummarna för att det inte är så!!
      Hoppas att den nya psykologen/psykiatrikern är bra. Glöm inte namnen på de där medicinerna som jag skrev till dig om, ifall att du känner att panikångesten är för svår. Hoppas att Carl-Fredrik kan göra ett bra jobb när det gäller smärtan också.
      Oj, så jag håller tummarna för att torsdagen går bra och att du inte har blivit hormonresistent!! Har du någon som följer med dig på detta besök?
      Du finns i mina tankar min vän!!
      Jag ska ta hand om mig och min make. Igår var jag och hälsade på honom en stund, men idag ska jag ordna med lite praktiska saker här hemma och också vila en del.
      Hör av dig när du orkar, vill eller behöver det! Du är inte ensam!!
      Kram

      Gilla

  4. Sv: Det är lite det som är läskigt att det kan komma precis när som helst när jag minst anar det. Iof oftare på nätterna. Men det händer, som igår att det dyker upp i vaket tillstånd. Kan sitta och kolla på tv och jag måste stänga av för jag känner nåt.

    Kram

    Liked by 1 person

    1. Så otäckt!!! Är det vanligare i vissa situationer tror du? Till exempel om du tittar på någonting riktigt otäckt på TV:n?
      Jag håller i alla fall tummarna för att du ska få må bättre nu och att du ska slippa dessa upplevelser!!
      Jag vill också bara säga att jag tycker att båda dina bloggar är jättebra! Kram fina du

      Gilla

  5. Man kanske får hitta nya vägar delade av de som har liknande erfarenheter?
    Jag drar mig undan all social kontakt förutom familj och lite släkt efter arbetstid.
    Till stor del beroende på att jag har ett jobb som kräver att jag är social varje minut när jag är där. Med åren har all kontakt med vänner försvunnit då jag inte har ork att håla igång en relation utanför arbetstid.
    Känns väldigt ensamt ibland ändå?! I den sociala normen är ju ngn form av umgänge standard. I mitt fall är det ju självvalt eller ett sätt att hantera min ohälsa, kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki! Det tycker jag låter som ett mycket klokt råd! För det är ju de som liknande erfarenheter som trots allt borde ha bäst förutsättningar att förstå.
      Jag har genom åren också ofta hanterat mitt psykiska mående genom att bara umgås med min man, syster och ibland några väninnor. (Jag kunde dock heller inte hålla liv i de sistnämnda relationerna heller då jag jobbade). Jag har emellertid märkt att sedan det här med min man hände och att jag på grund av det själv också mådde mycket sämre, så har min relation till de väninnor som jag hade innan också förändrats till det sämre. Jag märker att de inte vet vad de ska säga till mig och nu är det istället de som själva har haft problem som stöttar mig. Så lösningen är kanske att skaffa sig nya vänner. Men när man är sjuk och mår dåligt så är det ju inte så lätt att orka med det. Och det är sorgligt att upptäcka att människor som man har haft kontakt med under så många år inte är de man trodde att de var. Man upptäcker egentligen inte vilka som är ens riktiga vänner förrän man själv får det MYCKET svårt.

      Jag blir glad av att höra att du har ett jobb där du träffar människor! Och eftersom du är en sådan fin människa själv tror jag inte att blir några som helst problem att hålla liv i relationerna bara du själv vill det och du får lite mer tid. Hoppas att du mår lite bättre nu!! Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Kram

      Gilla

  6. Vilket fint skrivet inlägg. Ligger säkert oerhört mycket i det du säger. En del saker är man tyvärr helt ensam om, men visst känns det hemskt att tänka så fast man vet att det är sant. Samtidigt tänker jag att andras reaktioner gentemot dig kanske inte alltid handlar om tilltron till dig utan kanske mer om att de helt enkelt inte hinner eller orkar med allt som pågår i det egna livet och då blir det svårt att även vara ett stöd för någon annan. Måste inte vara så att de förlorat hoppet om att det en dag ska kännas bättre för dig. Det har jag väldigt svårt att tro. Men jag vet ju inte alla detaljer i det hela, försöker bara se det hela från en lite mer ljusare sida.😊Tusen Kramar till dig

    Liked by 1 person

    1. Hej! Tack snälla för dina kloka ord och för ljusare tankar! 😊 Jag tror att du har helt rätt i att det inte alltid handlar om tilltron till mig. Men det har absolut gjort det ibland, speciellt inom psykiatrin. Denna gång handlar det mer om att hela min situation är för svår, eftersom både min man och jag mår så dåligt. Men jag inser att de inte hinner eller orkar med mig, då min situation kräver allt för mycket.
      Jag hoppas ju att människor fortfarande tror på mig, och blir glad om de gör det. Men jag önskar ändå att jag nu inte behövde vandra utan dem som jag träffat under livets gång. För det är en mycket tung vandring fylld av rädsla, sorg och en ny slags ensamhet. Men om jag bara klarar det kanske det ändå kommer någonting gott av det i slutändan. För då har jag en styrka som jag inte visste fanns inom mig.
      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Kram ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s