Jag har en psykisk sjukdom, och har i hela mitt liv fått stöd av min man för att klara mig rent praktiskt. Förra våren fick han emellertid ett hjärtstopp som resulterade i en omfattande hjärnskada. Konsekvensen av detta blev att min man är beroende av att jag hjälper honom, istället för tvärtom. Jag blir också ensamt ansvarig för vårt hushåll. 

Min man måste ha ständig tillsyn eftersom hans minne inte fungerar. Han skulle egentligen behöva en personlig assistent, men det är inte möjligt eftersom han är över 65 år. Hade han fått sitt hjärtstopp när han var 64, hade situationen varit en annan. Det enda som återstår är då således att vistas hemma med stöd av hemtjänst, växelvård med hemtjänst eller ett särskilt vård- och omsorgsboende med möjlighet till permissioner. I det sistnämnda fallet går det dock inte att få hemtjänst under de permissioner som min man vistas hemma. 

Om jag hade varit över 65 hade jag kunnat få hemtjänst via min mans biståndshandläggare. Nu måste det istället beviljas av biståndshandläggaren för psykiatrin. Jag kan inte förstå detta med att människors ålder ska vara helt avgörande i fråga om vilken hjälp som beviljas. För det är inte ensamt den faktor som bestämmer en individs funktion, kraft och behov av hjälp. Min mormor var till exempel vid 85 års ålder så mycket piggare än vad jag någonsin har varit, och hon skulle fram tills dess ha klarat av att sköta både min man och vårt hushåll med glans. 

Jag kan få hjälp av boendestöd, men eftersom jag samtidigt sköter min man kan de i praktiken inte hjälpa mig ändå. För när det gäller boendestöd måste man själv vara delaktig i de sysslor utförs (till exempel vid handling och städning). Och skötseln av min man har hos mig resulterat i en utmattning, som gör att jag helt enkelt inte orkar. Jag lägger ju alla mina krafter på min man. 

Som anhörig kan man få stöttning av ett så kallat anhörigstöd, och genom de som arbetar med det kan man komma i kontakt med människor i liknande situationer. Jag har träffat andra som vårdar någon närstående, men upplever att jag på grund av min psykiska problem inte ens passar in i dessa grupperingar. För jag reagerar i enlighet med min psykiska sjukdom. Ett vanligt problem när man plötsligen under vissa perioder måste bo helt ensam i ett hus är till exempel att man blir mycket rädd för att någon ska bryta sig in, eller att man inte ska få hjälp då man blir sjuk. En kväll då min man var borta trodde jag verkligen att någon skulle ta sig in i huset, eftersom det en så lång stund knackade så ilsket på dörren mycket sent på kvällen. Min reaktion blev emellertid inte att ringa polisen, utan istället tog jag min sömntablett och gick och lade mig. För jag tänkte att om jag blir ihjälslagen så går det troligtvis ganska fort, och att jag slipper också mista min man som jag inte klarar mig utan. 

En annan gång upplevde jag efter att ha slarvat med min hjärtmedicin (utmattningen har påverkat mitt minne), att hjärtat slog på ett förfärligt sätt som jag aldrig någonsin har upplevt. Katten upptäckte det också, och hon kom och lade sig tätt intill mig på ett sätt som hon inte brukar och lämnade mig aldrig för en sekund under kvällen. Jag trodde verkligen att jag inte skulle vakna mer, fast tänkte även då att det nog är lika bra. Nästföljande morgon vaknade jag emellertid faktiskt upp, och då satt katten och tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned. 

Nu har vi börjat med växelvård, och min man har varit hemma sedan i torsdags. Min mans biståndshandläggare, min terapeut samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin har talat om att även jag ska få hjälp av hemtjänsten när min man är hemma. Men min hjälp har inte kommit igång. Jag har sagt till hemtjänsten att jag just nu bara vill ha ett besök av dem per dag. 

                                   För jag orkar inte skämmas. 

Jag ser att disken ligger i drivor och att min tvättkorg svämmar över. Jag ser att det behöver dammas, städas och fixas. Men jag orkar inte med det. Vad ännu värre är klarar jag inte ens möta personalens blickar längre. För i deras ögon är jag ensamt ansvarig för allt detta. 

Idag skulle hemtjänsten ha kommit hem hit så att jag skulle kunna åka på min terapi klockan 13. Men ingen kom, så att vi fick ta det på telefonen istället. 

På torsdag åker min man tillbaka till växelvården. Och jag kommer att ägna hela veckan som han är borta åt att vila så pass att jag orkar städa tills dess att han kommer hem igen. Jag kommer troligtvis inte orka att handla så att jag kan äta mig mätt. Min energi räcker heller inte till för att göra någonting roligt, eller ens till att laga mina glasögon som jag fortfarande tejpar upp i ansiktet.

Min mans biståndshandläggare sa en gång att de inte har haft något fall med de förutsättningar som min man och jag har. Jag hoppas verkligen att de aldrig någonsin mer får det. För det lidande som det resulterar i är så stort, orättvist och fel.