Idag har jag haft en jobbig dag. Först var jag i stan och bad om kopior på en del av de fakturor som min man skickade ut innan han blev dålig. Det har inte gått att hitta några sådana hemma. Troligtvis ligger de lagrade i den dator som har gått sönder, men den har absolut sett sina bästa dagar och går med all sannolikhet aldrig mer att få igång.

Sedan åkte jag till min man som var väldigt trött idag, och han sov nästan ett i par timmar innan mötet började. Själv var jag mycket nervös inför vad mötet skulle komma att resultera i. Dessutom har jag ätit fruktansvärt dåligt den senaste tiden på grund av att jag inte har orkat handla. När väl mötet skulle börja kände jag mig därför så svag att jag trodde att jag skulle dö. Min mans biståndshandläggare sa att ”det syns verkligen att du inte alls mår bra”. Terapeuten hämtade vatten, och efter det blev jag i alla fall så pass mycket bättre att vi kunde genomföra mötet.

Jag inledde med att säga att jag måste få prova detta med växelvård, för jag vill verkligen göra allt för min man. Därför kommer han hem på torsdag så som det var tänkt. Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska informera hemtjänsten om min psykiska ohälsa i mitten av mars. Jag sa att jag bara vill ha ett besök per dag från hemtjänsten (då min man är hemma) innan de har fått denna information. För näst efter min mans tillstånd är det just deras bristande förståelse av min psykiska ohälsa/sjukdom som tar allra mest kraft från mig.

I mitt förra inlägg skrev jag ju att jag upplevde att personalen på den avdelning där min man nu vistas inte alls är så tillmötesgående och trevlig som på korttidsenheten. Detta visade sig idag vara en uppfattning som jag faktiskt inte är ensam om att ha, och jag behöver därför verkligen se över om det finns andra alternativ när det gäller vård för min man. Jag och terapeuten ska tillsammans besöka andra vårdinstanser där min man skulle kunna vistas, men ingen ansökan om ett permanent boende lämnas in i nuläget.

Eftersom jag ännu inte har hört någonting om den övriga hjälp som jag ska få, ska min terapeut ta kontakt med biståndshandläggaren för psykiatrin och meddela att det är bråttom (i synnerhet när det gäller det här med inköpen). Det är ju för märkligt att hjälp kan sättas in så snabbt då en människa får somatiska problem, medan det måste dröja så väldigt länge när det gäller en individ som får svårigheter på grund av psykisk ohälsa/sjukdom (om man nu får någon hjälp alls när det gäller det sistnämnda)!! Jag har aldrig någonsin upplevt skillnaden så tydlig som just nu.   

På mötet talade vi också om det här med den utredning som ska inledas, och det visade sig ju inte alls vara så som jag hade föreställt mig det. Jag kan fortfarande själv bestämma om min man ska vara hemma och utredningen består till största delen av information som redan finns nedskriven. Eftersom jag uttryckte en viss oro idag kring detta kommer jag också att få läsa igenom allting.

Nu är jag mycket trött, men känner väldigt nöjd med dagen. Jag måste gå och lägga mig nu.