Här kommer en kort statusuppdatering. Just nu känner jag mig alldeles bedövad. Min man är fortfarande kvar på korttidsboendet eftersom det är fullt på växelvården.

När jag var och hälsade på honom i onsdags upptäckte jag att han var alldeles blå och lila i halva ansiktet. Jag rusade ut till personalen som satt på expeditionen och de meddelade mig att orsaken kan vara att min man har ramlat eller att ett blodkärl har brustit i hans ansikte. Även om det denna gång inte var farligt har jag inte kunnat låta bli att gå in i fällan som består av katastroftänkande. Tänk om han ramlar på ett annat sätt nästa gång? När brister nästa blodkärl?

Anledningen till att jag just nu känner mig alldeles handlingsförlamad är också att min syster har hittat en knöl i sitt bröst. Jag tror ju verkligen att det är någonting godartat, men då vår mamma gick bort i bröstcancer förstår jag ju att min stackars syster lider något alldeles förfärligt av att behöva vänta på ett besked.

Själv håller jag tummarna för både min man och min syster, och kan inte fungera som jag ska förrän jag vet att de har det bra. Den senaste veckan har jag i stort sett bara legat i sängen i fyra av sex dagar. I onsdags samt idag tog jag mig upp för att åka och hälsa på min man och innan jag åkte hem idag handlade jag lite mat. Under gårdagen åt jag bara knäckebröd eftersom allting annat var slut.

Igår lyckades jag sätta på diskmaskinen och plocka ner några av de tomtar som fortfarande pryder vårt hus. Efteråt kändes det som om jag har bestigit ett högt berg. Julsakerna borde naturligtvis ha tagits ner för länge sedan, men det har bara inte gått.

Jag måste göra momsdeklarationen också, vilket i sig är en omöjlig uppgift. Min man har skött all bokföring själv, men den dator som han har använt tror jag gick sönder förra året. Han minns själv inte heller vad han har gjort i företaget under de senaste åren.