I förrgår hade min terapeut anordnat ett möte med min mans biståndshandläggare samt den biståndshandläggare som representerar psykiatrin. Jag var mycket nervös inför vad vår diskussion skulle resultera i, eftersom jag nu verkligen måste ha hjälp om jag ska ha någon chans att överleva.
Mötet i sig gick bra, men ingenting är ännu bestämt eftersom de båda biståndshandläggarna måste lägga fram förslagen inför sina respektive chefer. Ett förslag kommer emellertid att vara växelvård när det gäller min man, samt att även jag ska få hemtjänst under de veckor som han bor hemma. Jag behöver också få hjälp med maten nu när jag mår som jag gör. Dessutom behöver jag ha boendestöd som hjälper mig att komma ut på promenader. Boendestödet kan utökas i framtiden till att också omfatta andra aktiviteter. Biståndshandläggaren för psykiatrin ska också undersöka möjligheten att få hjälp med, det för mig värsta som finns, nämligen att gå till doktorn. Det har alltid varit min man som har stöttat mig med det, och jag klarar det bara inte på egen hand.
Terapeuten och biståndshandläggaren för psykiatrin ska också besöka den hemtjänst som vi använder, för att informera om psykisk ohälsa/psykisk sjukdom. Då kan jag själv också vara närvarande om jag så önskar, men jag har ännu inte beslutat mig för hur jag ska göra angående det. Jag kommer emellertid att hjälpa till att sammanställa den information som ska förmedlas, som jag jag hoppas ska kunna vara till nytta även för andra brukare. För en sak är helt klar: många inom hemtjänsten förstår inte vad det innebär att leva med psykisk ohälsa/psykisk sjukdom.
Under mötet i förrgår redogjorde jag och min terapeut också för hur min min situation ser ut, vilken ju under så många år har inneburit att jag har fått så mycket hjälp från min man. Men i och med att han nu är så dålig, står jag plötsligen ensam med allt. Min terapeut konstaterade att samhället då måste gripa in, och det är jag oändligt tacksam för.
Vid sidan av min tacksamhet gentemot samhället, finns emellertid också en stor sorg över att jag från och med nu faktiskt är, just en samhällsfråga. Det känns också alldeles för tidigt i livet att vara så enormt beroende av samhället. Jag ser mig själv som en stor belastning och det känns som om jag har börjat att falla fritt ner mot marken och bara hoppas på att samhällets skyddsnät ska fånga upp mig. Men tänk om det inte gör det?
När jag kom ut från mötet i förrgår, var jag så väldigt glad. Min första tanke var att jag ville berätta för någon om de fina förslagen. Därför ringde jag några samtal, men det var tyvärr ingen som svarade. Jag pratade med katten som egentligen bara ville leka, och grät tills dess att jag somnade. Och det är ju helt obegripligt med tanke på att mötet hade gått så bra! Tänk om jag faktiskt får hjälp snart?
Igår deppade jag och tänkte på att jag är helt ologisk, och inte längre kan uppföra mig som vanligt. Jag kan inte ens sköta de relationer som jag faktiskt har som jag borde. På eftermiddagen övervägde att hoppa ned för ett stup. Men så tänkte jag på min man, syster och systerdotter.
Jag MÅSTE orka fortsätta kämpa.
DEPRESSED LADY 
Försök kämpa på och vänta in de stödåtgärder som sätts in. Man kommer faktiskt inte ut på olika saker när man mår skit! Boendestöd låter ju bra, se det som att just behöver du detta! Och det är ju högst troligt att kommer att klara dig själv senare. Jag hatar oxå att gå till läkare litar helt enkelt inte riktigt på dem. Och vill hellre sticka huvudet i sanden än att veta hur det är med mig. Inte logiskt men man funkar inte alltid enligt logiken, kram
GillaGillad av 1 person
Förlåt för att mitt svar kommer så sent! Jag har haft det riktigt tufft i några dagar. Stort tack för dina kloka ord som verkligen hjälper mig. Det blir mycket lättare för mig att acceptera boendestödet då jag tänker att det är just nu som jag behöver detta. Jag vill ju så gärna klara mig själv i framtiden.
Jag fungerar precis på samma sätt när det gäller läkare. Jag är i allra högsta grad helt enkelt en struts! Och det är så svårt att fokusera på långsiktiga konsekvenser istället för på kortsiktiga i vissa lägen. Min värsta fiende är rädslan och det är så lätt att fastna i att tänka ”katastroftankar”.
Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Kram
GillaGilla
Det låter som att det var ett väldigt bra möte. Jag tycker att ni kom fram till en hel del bra saker som kan göra det bättre för dig och din man.
Jag förstår hur du menar med att känna sig som en samhällsbelastning för att man behöver hjälp. Men tycker du att din man är dålig för att han behöver hjälp pga sin sjukdom?
Jag har själv känt precis likadant. Men har börjat tänka så att om jag fick nån värre fysisk sjukdom som krävde att jag behövde hjälp av hemtjänst, hade jag känt likadant då? Förmodligen inte. Det är fortfarande så skamligt att vara psykiskt sjuk och faktisk behöva hjälp. Men det är ändå en lika verklig sjukdom som cancer, eller MS eller nån reumatisk sjukdom mfl. Det är bara att dom syns mycket tydligare på utsidan. Dom kanske behöver nåt hjälpmedel för att gå och behöver hemtjänst för att få hjälp med att handla då kroppen inte klarar. eller hjälp med att laga mat då de inte kan eller orkar själv. Är dom dåliga människor fast dom är unga?
Vad bra att du inte hoppade, jag och många andra hade blivit ledsen.
Jag finns alltid ett mail bort om du behöver ventilera. Kollar den oftast flera gånger per dag.
Kram
GillaGillad av 1 person
Hej! Förlåt för att mitt svar kommer så sent! Dina ord hjälper mig mycket, då jag naturligtvis inte alls tycker att en människa är dålig för att denne behöver hjälp, varken på grund av fysiska eller psykiska besvär. Men på något sätt har jag alltid dömt mig själv så mycket hårdare än andra. Dina ord påminner mig dock om att min syn på mig själv nog är ett resultat av de fördomar om psykisk ohälsa som jag har mött ute i samhället. Och att tänka på det gör att det känns mycket bättre.
Jag har mått sämre än vanligt under några dagar och har därför inte kollat varken mail eller blogg. Så fort jag mår ännu lite bättre så kommenterar jag i din blogg och skriver till dig på mailen.
Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Kram
GillaGilla
Hur går det med dig/er ? Kram
GillaGillad av 1 person
Hej Anki!
Det har varit lite svårt under några dagar, men idag känns det aningen lite bättre igen. Min man har inte kommit hem ännu eftersom det är fullt på växelvården. Jag har inte hört något om den övriga hjälp som jag själv möjligen kommer att få heller. Jag försöker att fokusera på att hålla ut i väntan på besked om det.
Stort tack för din omtanke och för att du frågar hur det är med mig!
Stor kram
GillaGilla