Hourglass.

Igår hälsade jag på min man. När jag kom in i hans rum som var stort och vitt, låg han och vilade i sin säng som var placerad i det ena hörnet. Kläderna som en gång bars upp av en imponerande kroppshydda, hängde löst på hans nu så mycket magrare kropp. Men då jag kom in genom dörren sken hans ansikte upp, och jag såg en genuin glädje i hans blick.

Min älskade man var mycket förvirrad och trodde att han hade varit på korttidsenheten i tre veckor. Det kändes naturligtvis förfärligt att höra, eftersom jag då förstår att han upplever tiden som så lång. Dessutom uttryckte han en stor oro för att jag skulle ha haft svårt att hitta honom, vilket också är så hemskt då jag vet att han kommer att glömma bort att jag har varit och besökt honom en stund efter att jag har gått.

Igår kom min man heller inte ihåg vad jag heter, och inte ens att vi är gifta. Men när jag berättade det för honom och han såg sin ring, blev han så oerhört lycklig. Han sa ”att gifta mig med dig är det bästa som jag någonsin har gjort i hela mitt liv”, och jag sa naturligtvis detsamma. För så är det.  

Min man och jag har rest genom livet ihop, och vi har utkämpat så många slag då vi med förenade krafter stridit, sida vi sida. Om en av hos har haft problem har den andra alltid hjälpt till att försöka lösa det. Vi har också kunnat diskutera strategier och målsättningar med varandra. Till sist har stått som vinnare eller förlorare, TILLSAMMANS.

Det här slaget vet jag med säkerhet att vi inte kan vinna, men min älskade man tror att vi fortfarande har en chans till det. Ödet är så grymt, och det sistnämnda är nog det enda som jag kan se är barmhärtigt i vår situation.  

Själv tyngs jag av de värsta skuldkänslor som jag någonsin har upplevt. Jag känner mig skyldig för att jag åker hem, och lämnar min man ensam kvar på korttidsenheten. Jag känner mig skyldig för att jag har börjat att läsa en bok, och för att jag tycker att det är skönt att jag har fått tillbaka en del av min frihet så att jag kan laga mina glasögon. Jag känner mig skyldig för att jag tänker på så världsliga ting, när man stackars man har det så svårt. Och värst av allt: jag känner mig skyldig för att jag inte kan ordna så att min man blir frisk och kry igen.

Jag vet inte vad som kommer att hända med någon av oss, men ett vet jag säkert: Varken min man eller jag kommer någonsin att ta av de ringar som vi utbytte för en evighet sedan, då vi hade helt andra förutsättningar och det bästa av livet ännu låg framför oss. Det var då hoppet fortfarande levde och frodades, då vi hade drömmar i överflöd om vårt gemensamma liv. 

Snart kommer vi att på ett eller annat sätt förlora mot vår mest förödande motståndare, tiden. Men precis som alltid gör vi det tillsammans. Och så länge någon av oss lever finns minnena kvar av det jag vet är, en av de starkaste kärlekar som någonsin har upplevts.

4 comments

  1. Jag önskar att jag kunde göra något för dig så att får bättre självkänsla och inte så dåligt samvete över att du tänker på dig.
    Jag tänker lite på instruktionerna till flygsäkerhet. Sätt alltid på dig syrgasmasken själv innan du hjälper den på någon annan. För hur ska du kunna hjälpa någon om du har tuppat av av syrebrist?? Du behöver syre och näring dvs sömn och tid för dig för att kunna ge din man bra saker som glädje och trygghet. Så du gör bra saker för din man. Du är inte elak för att han är en kortare period på en kortidsenhet.

    När jag själv pratat med anhöriga till svårt sjuka brukar jag säga att de i första hand ska vara anhöriga och vården får vården ge som kommun och landsting, för annars går man under själv.

    När jag var som sjukast i min psykiska sjukdom så tyckte mamma att det var så skönt då jag var på psyk som kunde ge mig medicin och tillsyn dygnet runt. Sen kunde mamma komma och hälsa på och vara mamma, ta med sig fika och tidningar och prata om nåt trevligt. Det är något vi pratat om då jag mått bättre. För psykiatrin har ibland föreslagit att jag ska bo hos mamma då jag mår som sämst. Men jag säger nej, för mamma ska inte ha det ansvaret för mig. Sen får hon ju dra ett stort lass ändå, för hon mår nog mer dåligt i det hela än vad hon säger. Det är svårt att vara anhörig till någon som är sjuk.

    Liked by 1 person

    1. Du gör verkligen någonting för mig som minskar mitt dåliga samvete! Liknelsen med syrgasmasken är verkligen passande i min situation. Jag måste försöka att lyssna mer på mitt förnuft. Det är precis som om känslorna tar över helt, vilket naturligtvis är ett symptom på bland annat emotionell instabil personlighetsstörning.
      Ja, det är så svårt att vara anhörig till någon som är sjuk. Jag förstår både din mamma och dig så väl. Så väldigt starkt och fint av dig att du säger ifrån när det gäller att bo hos din mamma när du mår som sämst!!
      Du har rätt i att man går under om man ensam vårdar någon som är så dålig som min man är. Jag ska vara hans fru, och om jag får min tid för återhämtning kan vi göra sådant som är roligt tillsammans.
      Jag känner mig mycket stärkt av dina ord. Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar!! Kram

      Gilla

  2. Tror inte din man har så mycket tidsuppfattning så hans tid känns lång. Du beskriver ju hur han ej riktigt vet vem du är. Har lite erfarenhet av demens, förmodligen inte riktigt det din man har?
    De glömmer ju oftast med en gång och verkar inte riktigt ha samma tidsuppfattning som vi har. Återigen det du gör just nu är av kärlek. Du inser när du inte riktigt orkar och kanske inte har rätt kompetens heller för att vårda din man.
    Det du skriver berör och man blir tårögd när du skriver om er kärlek! Kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki!

      Stort tack för dina snälla ord!!

      Du har helt rätt i att min mans tillstånd har likheter med de symptom som uppkommer vid demens. Min mans svårigheter beror dock på en omfattande hjärnskada som blev resultatet av den syrebrist som hjärnan utsattes för vid ett längre hjärtstopp. Min man fick hjärt- lungräddning i 40 minuter, och det är därför ett mirakel att han överhuvudtaget lever.

      Min man kommer ihåg mitt smeknamn, men inte alltid mitt riktiga namn. Han brukar komma ihåg att vi är gifta när vi är hemma, för då är han ju omgiven av saker som påminner honom om det. Miljön är så viktig vid minnesproblem.

      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar! Ha en fin kväll.

      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s