Igår upplevde jag den hittills värsta dagen i hela mitt liv då jag var tvungen att fatta det svåraste beslut som jag någonsin har fattat. Jag väcktes av min man flera gånger under natten, och när det blev morgon kände jag att jag helt enkelt inte orkar mer. Det är inte möjligt att överleva en ett endaste dygn till med de förutsättningar som jag har haft den senaste tiden. Därför ringde jag till ett boende här i närheten, där de erbjuder så en så kallad tillfällig avlösning. Tyvärr fanns det inga platser förrän den 3:e februari. Jag berättade för den som jag talade med att läget är så akut att jag inte orkar hålla ut så länge, och jag fick då rådet att ringa till min mans biståndshandläggare som i sin tur lovade att återkomma när hon hade hört sig för. När hon ringde tillbaka igen meddelade hon att hon hade ordnat en plats åt min man från den 24/1 (igår) till och med den 6/2.

Att berätta för min man att han måste åka iväg ett tag var fruktansvärt, gräsligt, hemskt och vedervärdigt. Och det var så sorgligt att vi grät floder båda två. Även om jag kommer att hälsa på min man, så blir tiden på var sitt håll oändlig när man älskar varandra så mycket som vi gör. Jag var dessutom tvungen att berätta det för min man flera gånger, då han efter ett ögonblick inte kom ihåg att han skulle åka. Efter en stund kom hemtjänsten hit och hjälpte oss med att packa.

Sedan kom bilen som hemtjänsten hade beställt, och min man gick ut iklädd sina finbyxor och sin blåa tjocka jacka. Hans hår som jag har klippt stod på ända, och stegen tycktes vara så tunga. Jag såg mitt liv försvinna ut genom dörren, samtidigt som jag grät så isoleringstejpen som glasögonen sitter i lossnade från mina kinder. Till slut åkte bilen från färdtjänsten iväg och jag tänkte att mitt liv nu är slut. För någonstans vet jag att jag inte orkar ha min man hemma hela tiden. Jag måste gå en del steg längs livets väg alldeles ensam, utan min man. Och det klarar jag inte av. Jag kan inte ens andas utan honom.

Jag grät nästan hela eftermiddagen och kvällen, och somnade till slut av utmattning. I morse började tårarna strömma igen och de tycks aldrig någonsin kunna sluta. Den skuld jag känner är av en sådan karaktär att jag trycks ner mot marken, samtidigt som min smärta har fått mitt hjärta att gå mitt itu.

I Första Korinthierbrevet, 13:4-8, Nya Testamentet står följande:

Kärleken upphör aldrig… Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Ja, kärleken är sannerligen störst av dessa tre. När allting annat har dött är det den som återstår. Relationen till min man har visat mig precis just det. Ingen tro (trots källan ovan) eller något hopp finns kvar hos mig. Det som fortfarande lever är just kärleken.