Ett utmärkande drag för emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS) är ett så kallat dikotomt tänkande. På Wikipedia anges bland annat följande (läst 2017-01-23) : 

” Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar. Delarna är alltså:
– gemensamt uttömmande: allt måste höra till ena delen eller den andra, och
– ömsesidigt uteslutande: ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna” 

För en person med EIPS (eller BPS) kan ett tänkande som följer ovanstående premisser till exempel innebära att vederbörande uppfattar en människa eller situation som ond eller god (eller betraktar dessa i termer av svart eller vitt). Det kan också vara så att den som lider av personlighetsstörningen intar ett förhållningssätt som innehåller den ena av motpolerna allt eller inget. 

Att mitt tänkande till viss del fungerar på detta sätt, blir mycket tydligt i den situation som jag nu befinner mig i. Utgångspunkten är att jag antingen låter min man vara hemma på heltid eller att jag bestämmer att han ibland ska vistas på ett korttidsboende. För mig blir resultatet denna tankegång följande:

Antingen ställer upp för min man  ELLER så sviker jag honom. Antingen klarar jag av det ELLER så gör jag det inte. I förlängningen innebär det att jag måste välja mellan min man och mig själv.

Det var min syster som hjälpte mig att inse detta. För jag såg det inte själv, och även om jag förstår det rent intellektuellt så gör jag det inte känslomässigt. Jag kan inte begripa att jag inte sviker min man helt om han måste vistas på ett korttidsboende ibland.

Psychology Puzzle

Den senaste tiden har varit hemsk för mig. Om jag inte hade haft min syster, er här och några följare på Twitter så hade jag gett upp. För min situation är nu så olidlig att jag kan inte kan fortsätta som jag gör.

Jag får inte mitt sömnbehov tillgodosett och jag har inte kunnat ta en promenad sedan i våras. Jag kan ibland heller inte få i mig den näring som jag behöver, eftersom min man går upp och äter på nätterna. Det är ingenting som han kan hjälpa, men följden blir ju att jag inte får tillräckligt med mat. Allt detta gör mig mycket sårbar just nu. 

Min man blir också orolig om jag inte ligger i sängen, och jag kan därför inte ens röra mig fritt i huset. Jag hinner heller inte utföra de ärenden som jag behöver uträtta för min egen del. Till exempel har mina glasögon gått sönder helt, och jag har fruktansvärt dålig syn. Den ena skalmen är spårlöst försvunnen och skruven till den andra har lossnat. Därför har jag tejpat fast glasögonen på kinderna med isoleringstejp då jag inte kan ha mina linser insatta hela tiden. 

Jag vet inte hur många gånger per dygn som jag berättar för min man att hans mamma inte längre finns. Det är så HEMSKT att gång på gång behöva lämna ett sådant besked. Flera gånger om dagen talar jag också om för min man var vi befinner oss. 

Jag får fruktansvärt dåligt samvete om jag tänker på mig själv, men just nu känner jag att jag så gärna vill få möjlighet att göra lite av det som jag tycker är roligt också. Förutom att jag har varit hos frissan (ca var 8:e vecka), så har jag inte gjort någonting. Ett av mina största intressen är att läsa böcker, men nu kan jag inte göra det. För min stackars man har ju sådana problem med sitt minne, och han kan därför inte vara tyst. Och det är så svårt, att så ofta bli avbruten i tankarna. Bara då jag har skrivit denna lilla text har jag blivit det så många gånger att jag för länge sedan har tappat räkningen.

Jag VILL kunna läsa en bok och hälsa på min underbara syster med familj. Jag vill se in i min lilla systerdotters fina ögon, som är så lika sin mammas. Min systerdotter är ju min guddotter och jag vill se henne växa upp. Jag vill också umgås med min syster och skratta sådär som bara hon och jag kan. 

Jag vill strosa runt i en affär och köpa någon endaste sak till mig själv. Jag vill se ett TV-program utan att bli avbruten. Jag vill öppna mina ögon utan att oroa mig för hur jag ska kunna deklarera. Jag vill skriva den bok som jag har påbörjat. Jag vill hälsa på mina vänner och orka bjuda hit dem. 

Jag vill åter igen förvandlas den jag blir när jag får sova, äta, vila och ha lite roligt. Det finns ingenting kvar av MIG.

Men att jag funderar i dessa banor, gör att jag anser att jag är en ond människa. Det dikotomiska tänkandet förföljer mig. 

6 comments

  1. Fina du.. du är viktig. Du är viktig för andra, tänk på din vackra systerdotter. Tänk på din fina syster. Be dem hälsa på. Om du kan orka 5 min umgänge är det toppenbra! Be att dom tar med sig en sallad kanske? Eller nåt som du kanske är lite extra sugen på. Lite socker kanske är bra? Ta hand om dig och låt andra också göra det. Ibland måste man be nära om hjälp. Kram!

    Liked by 1 person

    1. Tack snälla för dina kloka råd och fina ord som betyder mycket för mig! Jag ska verkligen försöka att låta andra ta hand om mig också. Jag förstår inte riktigt varför jag ska ha så svårt för att be om hjälp. Men nu måste jag nog göra det. Och det där med socker låter ju underbart! Stort tack för att du läste mitt inlägg och för din kommentar! Stor kram

      Gilla

  2. Om du inte ser till att du mår bra så blir det ju sämre för din man.
    Då orkar du ju inte finnas för honom, så ex. korttidsboende är ju definitivt inget svek utan ett sätt att orka finnas för där för honom.
    När du beskriver din vardag så förstår man ju verkligen att allt är skit tufft just nu! Kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki! Det har du rätt i. Om jag inte orkar finnas för honom skulle han bli helt förkrossad. Och han skulle då heller inte kunna vara hemma alls. Tack för att du skriver att du tycker att detta med korttidsboendet inte är ett svek!
      Ja, detta är som en mardröm som jag aldrig tycks vakna ur. Just nu är läget helt katastrofalt, och jag kan inte förstå att det kan vara så hemskt. Ska göra mitt yttersta för att hålla ut till den 2/2. Stort tack för att du läste mitt inlägg och för din kommentar! Stor kram

      Gilla

  3. Jag älskar att läsa dina inlägg om hur du fungerar pga dina särdrag! Kul att lära sig, så tack för de inläggen de ökar förståelsen! Olikheter berikar men kan förstå att de kan hämma dig i vissa lägen.
    Tror att alla bär på drag åt olika håll, kram

    Liked by 1 person

    1. Åh, så glad jag blir för dina ord!! Det är precis det som jag har tänkt mig med dessa inlägg, då det ju för någon som inte har liknande problem måste vara mycket svårt att förstå hur man egentligen kan reagera såhär. Skönt att höra att beskrivningen om hur jag tänker gör att det blir mer begripligt!
      Fint också med att du tycker att olikheter berikar. Det gör jag också. Stort tack för din kommentar! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s