goldfish  - diversity  concept, bullying and isolation

Jag har förlorat många av mina vänner i samma ögonblick som jag har berättat för dem om min psykiska ohälsa. De har helt enkelt dragit sig undan, och låtit kontakten med mig rinna ut i sanden. Jag har försökt att reparera skadan på alla sätt jag kan, men det har inte gått då jag har fått stämpeln ”galning” inristad i min panna. Jag har blivit brännmärkt, fördömd och i andras ögon mindre värd. Och när min egen person förminskas hos andra, händer det någonting förfärligt med mig. Mina egna ögon börjar att se den bild som fördomen skapar. 

Det finns inga ord som då räcker till för att beskriva min smärta. Den är en ocean av känslor som skaver och fräter. Den är ett vidsträckt och öppet sår som aldrig får chansen att läka. Livet blir outhärdligt då allt jag vill är att bli accepterad för den jag är. Jag vill bli inkluderad istället för exkluderad, och godkänd istället för underkänd. Jag vill bli validerad istället för bestraffad, och vänligt bemött istället för kränkt. 

Jag har överlevt fysisk och psykisk misshandel, övergrepp och mobbing. Visst blev jag vingklippt på vägen, men vem skulle inte bli det? Vem skulle kunna gå igenom allt det som jag har gjort, utan att det sätter spår i personligheten? Givet min biologiska disposition? Varför måste jag skämmas för den människa som jag slutligen blev? 

Det plågar mig så att jag inte kan vara mig själv. Om jag väljer att vara ärlig och berätta om mina problem, resulterar det i jag att blir ensam. Om jag istället väljer att inte berätta om min psykiska ohälsa, kommer jag ändå att uppleva att jag är ensam trots förekomsten av ett socialt nätverk runt omkring mig. Frågan är vilket val som är mest fördelaktigt – är det pest eller är det kolera? Det är ett omöjligt val, och det är framför allt ett omänskligt sådant som ingen ska behöva tvingas att göra.

Min syster och min man känner till de diagnoser som jag för närvarande har. När det gäller övriga relationer har jag valt att klyva min person mitt itu. Den ena halvan är en kvinna mitt i livet, med många så kallade vänner på flera sociala nätverk vars profiler redovisar formella uppgifter, bilder av resor, härliga familjestunder och allt det där en ”normal” människa ska visa upp. Den andra halvan är den som skriver detta, en anonym människa som vill berätta om sina upplevelser för att tillsammans med andra förbättra kvaliteten på vården och befria oss från skammen av att vara annorlunda ute i samhället. Mitt mål är att vi alla som lider av psykisk ohälsa ska kunna vara de vi är, UTAN att bli ensamma för det.

Går det då att vara sig själv på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning? Här är ju en patients diagnos inte direkt någon hemlighet. När jag har varit inlagd har jag emellertid upplevt att jag inte heller här får chansen att visa vem jag är. För diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), har för mig medfört att en skrämmande stor del av personalstyrkan inte har lyssnat eller trott på vad jag säger. Jag har således inte blivit tagen på allvar, samtidigt som den viktigaste behandlingsprincipen har varit att jag ska skrivas ut (oavsett psykisk status). Jag har därför upplevt att den människa som jag är bakom min diagnos inte ens har fått finnas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Den har varit tvungen att dö för att lämna plats till den mall som ligger grund för behandlingen. Det individuella har fått ge vika för det generella och jaget har tilldelas fördefinierade egenskaper. 

Det värsta som har hänt mig i livet är att få emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS), och det näst värsta är faktiskt att få denna diagnos konstaterad. Det förstnämnda har inneburit att jag har upplevt ett flertal svåra symptom, det sistnämnda att jag har blivit mycket hårt (för)dömd av såväl samhälle som av psykiatri. Det är både symptomen och domen som gör det till en nästan outhärdlig diagnos. Vi som har fått diagnosen konstaterad av psykiatrin och fortfarande är vid liv är oerhört starka.

4 comments

  1. Fördomarna mot just Borderline är hemska tycker jag. Så jag är glad att jag äntligen blivit av med den och fått diagnosen Bipolär typ 2 och Psykos UNS typ, för på nåt vis så får man mer respekt med dom diagnoserna. Jag tycker att det är så otroligt sjukt att man ska bli bemött av vårdpersonal och samhället på olika sätt beroende på vilken diagnos man har.
    Det kan ju även vara lite så med de fysiska sjukdomarna. Jag har tex en neurologisk sjukdom som är ganska ovanlig som gör att trycket i huvudet är för högt. Enligt läkarna så blir den bra om man går ner i vikt. Men det funkade inte för mig och för väldigt få andra jag har kontakt med som har samma sjukdom. Men attityden är att man har sjukdomen för att man är tjock är också jätte jobbig.
    Det är hemskt att säga, men ibland har man önskat att man fick nåt allvarligare ist som cancer så man iaf skulle bli bemött som människa. Fast jag är ju så klart jätte glad att jag inte har det, för usch vilken hemsk sjukdom. Men jag tror du förstår vad jag menar.

    Jag har mailat till dig, för jag tänkt om du ville skriva av dig lite mer och få ventilera all skit, så finns jag för dig.

    Kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Maria!

      Ja, bemötandet mot de som har borderline är verkligen förfärligt. Så skönt att du har blivit av med just den diagnosen. Jag är så glad för din skull!!
      Jag förstår verkligen att det är jobbigt att möta attityden att man får den sjukdom som du har för att man är tjock, samtidigt som det inte ens hjälper med viktminskning. Det är verkligen hemskt!
      Du är så snäll som finns för mig. Det var jätteskönt att skriva av sig igår.
      Och jag finns också här för dig. Det är bara att skriva när du behöver och vill.
      Stor kram

      Gilla

  2. Hej.
    Följer dig här nu. Bra text. Jag har också borderline och just detta med dömande är så fruktansvärt jobbigt! Jag blev grovt dömd redan som barn och nu i vuxen ålder när jag möter den attityden är det som om jag krossas på nytt!
    Det är verkligen en tung kamp.
    /Lisa

    Liked by 1 person

    1. Hej Lisa! Så glad jag är för att just du hittat hit! 🙂
      Jag känner verkligen igen mig när det gäller det där med att krossas på nytt när man möter människor med fördomar. Just nu har min man hemtjänst (pga ett hjärtstopp), och jag är då tvungen att möta människor som inte förstår mig alls. Jag blir så ledsen och jag känner mig så fruktansvärt misslyckad. Det är verkligen mycket tungt.
      Stort tack för att du läste inlägget och för din kommentar!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s