En gång sade en sjuksköterska inom slutenvården till mig att ”om du får barn, kommer du att behandla dem lika illa som du själv har blivit behandlad”. Vi stod inne på avdelningen, intill den låsta dörren som går ut till trapphuset, och jag kommer precis ihåg vad sjuksköterskan hade på sig, tonfallet och ansiktsuttrycket. Uttalandet kom utan att vi ens hade talat om barn, istället pratade vi om ett gruppboende som vederbörande tyckte var nödvändigt för mig. Det tyckte inte jag, och heller inte mina anhöriga.
Så FÖRFÄRLIGT det var att få höra att någon hade misstankar om att jag skulle kunna behandla mina egna barn på samma sätt som jag själv hade blivit behandlad!! Faktum är att det har varit en av de få saker som jag har varit säker på när det gäller mig själv: eftersom jag är så väl medveten om hur det känns att bli illa behandlad, skulle jag ALDRIG utsätta en endaste människa för det. Det gjorde så obeskrivligt ONT att få höra dessa ord från en auktoritet som ska vara väl insatt i hur det mänskliga psyket fungerar vid emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline personlighetsstörning (BPS).
Jag pratade med min syster om det som sjuksköterskan hade sagt, och hon hade tack och lov en HELT motsatt uppfattning. Min lillasyster känner mig mycket väl, och jag är idag gudmor till hennes lilla dotter. Men det där uttalandet från slutenvården har aldrig riktigt lämnat mig, och så kommer det förmodligen att förbli.
När jag skrevs in på avdelningen för tre år sedan hade jag faktiskt någonstans undangömt en hemlig önskan om att en gång få bli mamma. Då jag blev utskriven, precis då våren stod inför dörren, hade denna dröm emellertid definitivt dött. Jag har aldrig ens tänkt på det som en möjlighet sedan orden uttalades, trots att min man har föreslagit det. Och nu är det med all sannolikhet för sent.
Jag har blivit kränkt så många gånger inom psykiatrin, men det här uttalandet är nog det som har smärtat mig mest. Och det var definitivt den droppe som fick bägaren att rinna över för mig. Jag bestämde mig då för att jag måste ta mig ifrån slutenvården, eftersom riskerna för att få bestående men är så mycket större än chansen till bot och bättring. Denna strategi innebär att jag skyddar mig mot ytterligare skador, men det gör samtidigt också att jag mår sämre än jag skulle ha gjort om slutenvården hade fungerat.
Men när en dröm dör, så måste en annan ta vid för att liv ska upprätthållas. Och i mitt fall är det den sista dröm jag har, nämligen att sammanfatta hur jag har upplevt allt det som jag varit med om. Min förhoppning är också att någon som bestämmer och kan göra någonting åt detta till slut ska lyssna och AGERA!
Visst är resursfrågor ett stort problem inom psykiatrin, men det är faktiskt även den bristande empatin hos de som arbetar inom organisationen. Och saken är ju också den att en så omfattande avsaknad av empati, i sig skapar ytterligare behov av resurser. Ett sådant uttalande som beskrivs ovan, kan faktiskt också få en redan skör människa att slutligen ta livet av sig.
De som har befogenhet att handla måste se till att de människor som inte bör arbeta inom slutenvården omplaceras till en lämpligare plats (kanske för en kortare tidsperiod), eller att det åtminstone blir några konsekvenser av ett moraliskt beteende som inte är korrekt ur någon etisk teori. Men de individer ur personalstyrkan som det gäller, kommer inte självmant att göra detta. De är alltför många till antalet, och får också stöd från varandra. Faran ligger istället i att de som försöker att förändra arbetsklimatet inom slutenvården måste sluta på grund av utfrysning. Även en obetydlig patient som jag kan se och uppfatta väldigt mycket.
Det bedrövliga för min egen del, är att flera av mina vänner och också andra inom psykiatrin, har sagt att de tror att jag skulle kunna bli en mycket bra mamma. Men det kommer jag aldrig någonsin att få veta.
DEPRESSED LADY 
Nä fy vad ledsen jag blir när jag läser detta. Så får man verkligen inte säga. För om någon har blivit dåligt behandlad så betyder väl inte det att man själv behandlar andra illa, snarare tvärtom skulle jag säga.
Sen tycker jag att fördomarna mot att personer med psykiska sjukdomar inte kan vara en bra förälder är hemska. Allmänheten och tydligen sjukvården har alla denna fördom. Jag är på ett forum som heter IFokus, där sägs det ibland så hemska saker så jag också blir ledsen.
Jag har sedan jag var 15 drömt om att bli mamma. Men nu får man ist bara höra att det kan du ju inte bli, tänk om du blir sjukare eller om barnen ärver det. Men skulle man säga till nån med bröstcancer eller annan ärftlig sjukdom att inte skaffa barn pga samma orsaker.
Tyvärr känner jag lika som dig att min dröm att bli mamma den är borta, det kommer aldrig bli så. Och att gå och bära på det är så tungt. Det är ofta jag gråter över just det. Men sällan pratar om det.
Men nu är mina katter mina barn som ger mig glädje. Man får hitta nya drömmar då de man haft inte går att uppfylla.
Som jag skrivit tidigare så verkar vi ha många liknande ”bördor” som gör våra liv svårt. Vill du skriva mer med mig får du gärna maila
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Hej Maria!
Jag håller verkligen med dig. Fördomarna är hemska!
Jag har alltid haft ett mycket dåligt självförtroende (när det gäller allt), och det här uttalandet tog helt enkelt livet av det när det gäller frågan om egna barn.
Det gör mig verkligen så ont att du också är ledsen och går och bär på det här med att aldrig bli mamma. Jag brukar heller inte prata om det, men det är nog egentligen det enda som hjälper när det nu är som det är. Och vi som har så lika bördor att bära kan stötta varandra. Jag skriver gärna till dig på mailen.
Tänk att vi båda också har skaffat katt! Min är också som ett barn för mig, och jag är så tacksam för att jag har henne.
Stort tack för din klokhet och för din kommentar! Kram
GillaGilla
Alltså, man blir så himla ledsen av att läsa detta, är övertygad om att du skulle bli en jättefin och bra mamma på alla sätt. Hon sa så utan att ens känna dig eller ens ha med det att göra. Vad vet hon om hur du skulle vara som mamma? Säkert tänkte hon i banor som att det verkar ”vanligt” att barn som bli t.ex. misshandlade själva sedan växer upp misshandlar sina egna barn för att de inte känner till något annat sätt att hantera stressen med familjelivet. Vet inte hur mycket sanning det ligger i det men framför allt är det ju en grov generalisering och säkerligen omfattar det i så fall de som inte söker hjälp för sitt mående eller ens reflekterar över det, alltså inte alls du. Så enormt tråkigt att vara föremål för ett sånt oprofessionellt bemötande, önskar du aldrig behövt vara med om det. Stora kramar
GillaGillad av 1 person
Hej Little Sister!
Ja, jag önskar verkligen också att jag aldrig hade behövt att höra detta. Det har haft en stor inverkan på mitt liv, och det gör fortfarande mycket ont. Jag vet att jag definitivt skulle ha övervägt att bli mamma, om hon inte hade sagt sådär. En annan förfärlig sak är att sjuksköterskan själv suttit och beklagat sig inför mig (!) och sagt att hon och hennes man utan framgång hade försökt att få barn. Det gör det hela ännu värre har jag tänkt, eftersom hon då verkligen vill mig riktigt illa. Hemskt!!
Tack för dina kloka ord och din kommentar! Stor kram
GillaGilla
Tyvärr är jag inte förvånad över det du säjer. Har ju som jag sagt tidigare enbart vart inlagd en gång ,men det räckte mer än väl.
När 70% av de som jobbar där har i princip noll empati, man stöttade ju varann mer än man fick stöttning av vården.
Fick oxå ngr dräpande kommentarer och många gånger behandlade de en som man var ett barn?! som inte förstod sitt eget bästa. Du kan säkert när du blir bättre arbeta på din dröm om barn. Man kan ju ex. vara avlastnings hem åt barn som behöver detta, sluta inte hoppas. Kram
GillaGillad av 1 person
Hej Anki!
Så skönt att du har kunnat hålla dig därifrån efter din vistelse, för jag tror verkligen att det är rent av är farligt att vistas där. Jag tycker att du fick en mycket rättvisande bild av hur det ser ut inom slutenvården. De skador som man får är det heller ingen som hjälper en med att bearbeta. Jag upplever precis som du att man får mycket mer stöttning av patienterna, och idag har jag några vänner som hellre ringer till mig än till psykakuten när de mår dåligt! Senast igår ringde en av dem, och sa som så många gånger förr, att hon helt enkelt varken vågar åka till sjukhuset eller ringa till psykakuten.
Jag känner mig så stärkt av dina kommentarer och ska definitivt arbeta på min dröm, bara jag mår lite bättre igen. Tack för dina kloka ord och för din kommentar! Stor kram
GillaGilla
Minns att en sköterska sa att hon tyckte om att ta prover på de som självskadade.
För då var de minsann rädda eller skrek… ja du hör vilken inställning. Alla skulle nog veta vad riktig ångest innebär, ha erfarenhet av psykisk ohälsa själv.
Om de ska arbeta med denna vård, vet att det är en utopi tyvärr…
Men man kan verkligen inte fatta om man inte har varit där. Kram
GillaGillad av 1 person
Ja, vilken FRUKTANSVÄRD inställning!! Så hemskt!! En sådan enorm brist på empati gör att man känner sig helt maktlös.
Nej, jag kan heller inte fatta att jag har upplevt detta. Det är verkligen som att gå in i en skräckfilm som är sann.
Hoppas att du har det bra! Stort tack för din stöttning och för din kommentar!! Kram
GillaGilla
Sån hemsk sak för en sjuksköterska att säga! Det får man ju bara inte! Men varför väljer du att lyssna på henne och inte istället på dina anhöriga och vänner som känner dig och tillåter henne ta ifrån dig din dröm? Människor i vår omgivning säger -hur hemskt det än är i synnerhet när det gäller vårdpersonal – inte alltid det vi vill eller behöver höra. Man blir sårad av sin omgivning, det går liksom inte att komma ifrån hur gärna man än skulle önska, men man måste försöka välja vilka man lyssnar på. Tro på den där inre rösten som säger att du aldrig skulle behandla ditt barn såsom du själv blivit behandlad. Tro på att du har makten att välja vilka som får tillåtas att såra dig men inte minst tron på att du själv har den bästa insikten i vilken typ av mamma du skulle bli. För det har du och inte en vårdpersonal som du endast träffat under en vistelse på ett sjukhus. Låt inte andras uttalanden i vården och vad de anser styra ditt liv, du är fullt kapabel att göra det själv! Även om det då inte skulle bli som man vill eller tänkt sig har du i alla fall fått följa ditt hjärta!
GillaGillad av 1 person
Hej Jennifer! Tack för dina stöttande ord och för din fråga. Jag ska försöka att göra mitt bästa för att förklara hur jag har tänkt.
När det gäller andra aspeketer än just barn, har jag lättare att lyssna på mina anhörigas röster och att följa mitt eget hjärta. Jag har resonerat som så, att när det gäller ett barn måste jag vara säker på att jag kan ta hand om det innan jag skaffar det. Har jag det minsta tvivel måste jag välja att inte sätta det till världen. När det gäller andra aspekter av min tillvaro skulle jag våga ”chansa”, men det skulle jag aldrig någonsin göra när det gäller ett barn. Ett barn skulle jag ha ansvar för i resten av mitt liv.
I min ryggsäck bär jag också med mig uppfattningen om att min egen pappa egentligen inte var mogen att skaffa barn när han gjorde det, och också att jag fick betala ett enormt högt pris för det.
Sjuksköterskans ord fick mig att tvivla på mig själv. Hon var för mig ändå en auktoritet, och jag är också en människa som tror folk om gott.
Men jag ska försöka att lyssna mer på mitt eget hjärta och min inre röst. Det är lättare nu när jag har kommit ifrån den psykiatriska slutenvården. Tack för din kommentar!!
GillaGilla