Untersuchung, Schilddrse

Jag känner mig fullständigt skräckslagen inför tanken om att behöva hjälp från samhället. Naturligtvis finns det på många håll en mycket hög kapacitet för att genomföra konstruktiva handlingar och också en djup empati hos de som genomför dessa. Men jag har genom åren sett alltför många människor som far illa inom den svenska sjukvården, ibland inom den somatiska vården men framför allt inom psykiatrin. Till och med jag som saknar utbildning inom vårdområdet har kunnat se när systemet leder till fel beslut och att det kommer att gå illa för den som drabbas av effekterna. Jag har kunnat förutspå att resultatet kommer att vara ett misslyckande redan innan det har hänt. Men jag som har funnits bredvid som utsatt, medpatient eller anhörig har inte kunnat göra någonting åt det hur mycket jag än har försökt. 

Jag har sett människor bli utslängda från en psykiatrisk vårdavdelning, trots att de ännu inte har fått en lägenhet och eller ens har någonstans att ta vägen den kommande natten. Jag har sett hur patienter som efter upprepade försök att få hjälp och varje gång nekats denna, brutits ner och till slut har tagit livet av sig. 

Jag har sett människor bli kränkta och orättvist behandlade, med ord och som sårar och drar ner den som redan ligger ner djupare mot botten. Jag sett patienter gråta i korridoren samtidigt som den tjänstgörande personalen står några steg bort och pratar om fritidsaktiviteter inför den kommande helgen. Jag har hört delar av personalstyrkan högt och ljudligt tala illa om andra patienter, då jag själv har befunnit mig i närheten.

Jag har upplevt hur psykisk sjukdom kopplas ihop med låg intelligensnivå, och hur förhastade slutsatser dras om patienternas egenskaper utifrån ett alltför grovt diagnossystem. 

Hur är det möjligt att detta kan hända i den tid vi lever i? Hur är det möjligt att de teorier som finns inom etikområdet inte tillämpas inom psykiatrin? Hur är det möjligt att så stor andel av de forskningsresultat som har analyserats fram inom områden som till exempel psykologi och kommunikation, inte omsätts i praktiken? 

För mig är det obegripligt att detta får fortgå år efter år. 

Ett stort problem för oss patienter är att de som behandlar oss har tolkningsföreträde om våra personliga egenskaper, vilket gör det möjligt att fullständigt undergräva vår trovärdighet. Vem tror till exempel på en patient med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (EIPS) eller borderline (BPS), när ord står mot ord? För insprängt i just denna diagnos finns ett kriterium som vanligtvis inte nedtecknas, men som i praktiken ligger till grund för vår behandling. Vi anses vara manipulativa. Och i och med det försvinner vår möjlighet att få någon att ta våra upplevelser på allvar. 

En av de psykologer som jag har gått i terapi hos sa en gång till mig att ”man blir rädd när man läser i din journal om hur du har behandlats av psykiatrin”. Och visst blir man det. Tyvärr hjälper det för det mesta inte med att en individ som representerar systemet upptäcker att en patient har behandlats mycket illa. Åtminstone inte om vederbörande vill behålla sitt arbete. 

Förstår ni som arbetar inom psykiatrin att vi patienter ibland behandlas på ett sätt som orsakar mycket stora skador och också att många av dessa hade kunnat undvikas? Förstår ni hur ont era ord och handlingar kan göra? Förstår ni hur maktlösa vi patienter kan känna oss mot systemet? 

För mänsklighetens framtid i stort hoppas jag faktiskt att ni inte gör det.

4 comments

  1. Har legat inne på en psyk avd en gång. Och jag kan fortfarande återkomma till det efter 5 år. Hur det kom säj att så många med bristande empati kunde vara på ett och samma ställe?! Ja delar många av dina erfarenheter under min tid på psyk avd. Kan ha förståelse för att man inom alla yrken kan trubbas av, men då får man banne mig ta sitt ansvar och byta sysselsättning!
    Jag förstod på min utskrivningsdag varför de ömsom tjatat/hotat med att jag var tvungen att följa deras råd.
    Då läste jag en skylt i rummet om att jag som patient förväntades ta ett eget (delvis)ansvar för mitt tillfrisknande?! Visst en vacker tanke men jag kom ju dit för att jag var sjuk! Kanske pratade de om detta med mig, men med ångest dygnet runt är det svårt att ta in ngt, och det tror man ju att de ska förstå. Menmen, några guldkorn finns det ju därute och jag hoppas att de går din väg, kram

    Liked by 1 person

    1. Hej Anki! Precis så tänker jag också! Det är verkligen begripligt att många efter en längre tids arbete inom psykiatrin blir avtrubbade (i synnerhet inom slutenvården). Men det är så viktigt att de tar sitt ansvar och då byter sysselsättning. Även om de själva inte inser att det behövs, borde ju i sådant fall organisationen på något sätt gå in och se till det.
      Så konstigt det låter det där med det egna ansvaret för ditt eget tillfrisknande, då man ju då man mår psykiskt dåligt har svårt att ta in information. Det borde de verkligen förstå!
      Ja, det finns tack och lov vissa guldkorn inom psykiatrin och i öppenvården är de många fler. Efter allt som jag har sett och råkat ut för inom slutenvården, vill jag oavsett vad som händer mig aldrig någonsin mer någonsin sätta min fot där. Men jag har fortfarande kontakt med en öppenvård och där har jag nu en bra terapeut som ska komma hem hit i veckan eftersom jag mår som jag gör just nu. Håll tummarna för att jag får lite mer tider. Stort tack för att du vill mig så väl och för din kommentar! Kram

      Gilla

  2. Jag håller med dig i mycket. Jag har varit mycket inom psykiatrin och det är katastrofalt hur det fungerar där. Läkare och vårdpersonal som behandlar en som skit. Men så finns de dom som vill jobba där. Som vill göra gott. Jag har efter att varit inom psyk i fyra år fått kommit till en ny enhet med en läkare som bryr sig och som lätt går att komma in kontakt med och en kontaktperson som är helt fantastisk som jag får ringa nästan dygnet runt. Mår jag jätte dåligt så får jag ringa även på nätterna. Utan psykiatrin tror jag inte att jag hade levt idag. Sen har jag en del erfarenheter därifrån som jag gärna hade varit utan.

    Tack för dina stöttande ord. Ja tillsammans får vi kämpa mot alla olika kamper vi har.

    Kram ❤

    Liked by 1 person

    1. Hej Maria! Så glad jag blir av att höra att du har fått en sådan bra hjälp!! Det låter verkligen fantastiskt bra, och du ska se att det hjälper dig att må mycket bättre. För det är precis det som man behöver: en behandling som innefattar förståelse, engagemang, kontinuitet och ett bra bemötande.
      Jag har varit inom psykiatrin i över 20 år, och har också stött på en del individer som har gjort väldigt mycket gott för mig. Jag hade en gång en läkare på öppenvården som var mycket kompetent och som och ställde upp oerhört mycket för mig (t ex genom att ta kontakt med läkarna på slutenvården när gjorde sådant som var fel och/eller behandlade mig illa). Tyvärr slutade denna doktor och sedan dess har det varit så illa att jag har varit tvungen att skriva över mig på en läkare på en vårdcentral när det gäller det medicinska. Det har fungerat mycket bra.
      Det är stora skillnader på hur psykiatrin fungerar mellan olika delar av landet. Här fungerar slutenvården YTTERST dåligt. Vissa öppenvårdsmottagningar har också stora problem här.
      Ja, vi som mår dåligt får hjälpa varandra. Om jag inte hade haft anhöriga och andra som förstår mig hade jag heller inte funnits idag. Stort tack för din kommentar! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s