Idag känns allting svart igen. Så meningslöst, svårt, tröstlöst och hopplöst. Det är precis som om jag har gått in i en mörk tunnel, där det inte finns något ljus någonstans. Igår trodde jag nästan att det hade vänt för denna gång, men det har det helt enkelt inte.
Jag har lust att bara öppna dörren och springa härifrån, mil efter mil tills jag är på en plats som gör mig glad och lycklig. Men det finns ingen sådan plats, för jag kan inte springa ifrån mig själv. Dessutom kan jag inte ens gå ut förrän på tisdag.
Jag ligger i sängen och tänker på min pappa. Min mamma gick bort i sjukdom när jag var 22 år, men pappa finns kvar i livet. Han vill emellertid inte ha någon kontakt med varken mig eller min syster, eftersom hans nya fru inte vill att han ska ha det. Resultatet av detta ultimatum som hon ställer honom inför är att han väljer henne framför oss, vilket är ett val som jag aldrig kommer att förstå. Jag hoppas att min mamma inte ser det från sin himmel, för det skulle göra henne helt förkrossad.
Min pappa slog mig och skakade mig så ofta när jag var barn. Men det här gör mycket ondare än den sammanlagda summan av de sviter jag fått av denna misshandel. För trots allt så är han ju ändå min pappa. Jag tänker på Hjalmar Söderberg som skrev:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Som barn blev jag avskydd, men nu blir jag inte ens det. Min själ ryser sannerligen för tomrummet.
DEPRESSED LADY 
Det med pappor är svårt. Min vill inte heller ha kontakt med mig, mest för att jag tror att han inte vet vad han ska säga när jag mår dåligt. Jag skrev ett inlägg om det också idag i min blogg.
Den är låst men om du vill läsa den så kan du skicka mig ett mail. Jag kämpar mot Bipolär sjukdom bla, har också haft diagnosen Borderline, men den har precis blivit borttagen.
GillaGillad av 1 person
Hej Maria! Så tråkigt att din pappa inte vill ha kontakt med dig!! Då förstår vi verkligen varandras smärta i detta. Även om det inte löser problemet känns det ändå skönt att vi båda två har kunnat identifiera en orsak till detta avståndstagande. Jag önskar att både din och min pappa kunde komma vill insikt om vad de egentligen missar.
Det är klart att jag vill läsa din blogg! Jag skulle känna mig mycket hedrad av att få göra det. Att du också har haft diagnosen Borderline, gör nog att vi kan känna igen oss i varandra.
Jag önskar dig en fin dag! Stort tack för din kommentar och för att jag får förtroendet att få ta del av dina erfarenheter!
GillaGilla